FILM. Filmen Paradīze 89 skildrar Lettlands situation under Sovjetregimens sista år sedd ur några barns ögon. Folkets kamp mot dåtidens överstat kan lära oss något om vad vi svenskar har att möta när Sverige och EU nu av samma globala intressenter som bildade Sovjetunionen formas till en hårdnande diktatur.

På rad: Linda, Laura, Maija och Paula.

Förra året hade den lettiska filmen Paradīze 89 premiär i hemlandet. Den är en tillbakablick på åren 1989-91, de sista åren under Sovjetdiktaturens förtryck av de baltiska länderna. Merparten av filmen utspelar sig under augusti 1989 i en bedårande vacker lettisk småstad och natur.

I Sverige har filmen visats på BUF, Barn- och ungdomsfilmfestival, men inte på kommersiella biografer.

Den officiellt ”acceptabla” flaggan för det av Sovjet ockuperade Lettland vajar i början av filmen.

Huvudpersonen i filmen är nioåriga Paula. Hon och hennes syster Lauras föräldrar håller på att skiljas. Därför skickas de från Riga till sina kusiner Maija och Linda ”på landet” som bor med sin frånskilda mor Ieva.

Flickornas föräldrar får vi inte se mycket av. Barnen är i stort sett utlämnade åt att klara sig själva. Det är också genom barnens ögon vi ser Lettland och landets politiska förändringar.

Frihetens färger
Redan i början av filmen ser vi hur några stadsbor målar på sina hus.

De använder en ljusblå färg som refererar till frihet. Den kan också vara en referens till grannlandet Estland, fast den estniska flaggans blå färg är mörkare, så det kan vara en övertolkning. Filmen utmynnar dock så småningom i Baltiska kedjans gemensamma frigörelsemanifestation, en kulmen på den gemensamma folkkamp förd av Estland, Lettland och Litauen.

”Par brīvību”: För frihet.

Estlands flagga antogs officiellt 1990 – ett år innan Sovjetunionens upplösning – men användes redan på 1880-talet i samband med studentprotester mot landet i öster. Flaggan användes officiellt i det självständiga Estland från första världskrigets slut fram till den sovjetiska invasionen 1940.

Att ha en sådan flagga liggande i gömd i en byrålåda under den sovjetiska ockupationen av landet var en viktig identitetsbärare för ester som längtade efter nationell frihet. Men om militärpolisen kom på en med ett sådant innehav, riskerade man att skickas till något av Josef Stalins Gulagläger, eller avrättas.

Sovjetunionen gick så långt i sitt förbud av de baltiska nationella flaggorna att man förbjöd all framställning av föremål som hade flaggans färgkombinationer. Den estniska flaggan kallades också ”blodhundsflaggan”, den ”kontrarevolutionära flaggan” med mera

Marie Under 1967.

Under Sovjets första ockupationsvåg av Baltikum 1940-1941 började den estniska poeten Marie Under skriva modiga och nationalistiska dikter, fulla av empati för folket som led av Sovjets deportationer och krig.

Vid den tiden fick hon med sin poesi bära sin nations samvete.

Hon var den som hade modet och förmågan att uttrycka nationens djupaste känslor och sorger.

En av hennes dikter bestod av tre stycken som vart och ett började med namnet på en av de tre färgerna på Estlands flagga. Detta räckte för att förbjuda dikten. Alla hennes verk förbjöds.

August Alle. Foto från 1917.

Delaktig i utrensningen av hennes verk var landsmannen och folkförrädaren August Alle som själv var författare.

Efter Sovjets första ockupation 1940 blev Alle ordförande för Sovjetiska kommissionen vilken beslutade om förbud av litterära verk som skulle rensas ut från bibliotek. Totalt 1 552 titlar bannlystes.

Vid Sovjets andra ockupationsvåg 1944 blev Marie Under båtflykting i en skranglig båt som förde henne till Stockholm och förorten Mälarhöjden där hon bodde tills hon dog 1980, 97 år gammal.

Under sitt liv nominerades hon till Nobelpriset i litteratur åtta gånger, men hon var inte judinna och dessutom hatad av Sovjetunionen, vilket ofta anges som skäl till att Nobelkommittén aldrig gav henne priset.

Trots Sovjets hårda lagar mot de nationella flaggorna trotsade de baltiska länderna ibland förbudet och använde sina terrorklassade fanor vid olika tillställningar.

Även flickorna i filmen börjar måla kusinernas hus med samma färg som flera andra i staden gör. Allegorin är att de baltiska staterna snart ska uppnå befrielse från överstaten.

Äldsta flickan Maija ersätter moderns bristande omsorger om familjen genom att själv ta på sig en mammaroll.

Ieva tillhör motstånds-rörelsen.

Motståndsrörelsen
Maijas och Lindas mamma Ieva förmodas arbeta hårt, men mycket av hennes tid ägnar hon i hemlighet åt motståndsrörelsen – Lettlands folkfront – som bildats året innan.

Folkfronten vill bryta Sovjetunionens förtryck av de baltiska länderna. Detta håller hon effektivt hemligt för barnen. Inte förrän en lång bit in i filmen upptäcker barnen hennes farliga kamp för deras folk och deras land.

Folkfronten kom att bli viktig för Lettlands självständighet och detta visas upp i filmen med både dramatiserade och historiska filmsekvenser.

Den statliga televisionen kungör vid kulmen av de folkliga protesterna att det råder katastrofläge.

Så här såg Lettiska folkfrontens emblem ut.

Paula ser upp till tonårskillen Jonas från Litauen som kommit till stan för att gömma sig undan den sovjetiska staten.

Han vill inte göra militärtjänst, för Sovjet krigar som bäst mot Afghanistan och vita ryska och baltiska pojkar skickas hem till Sovjet i likkistor.

Lettland och Litauen finner varandra i kampen mot överstatens förtryck.

Paula och Jonas blir vänner. Filmen gör en viktig poäng av att de tar varandra i hand och säger sina namn och sin nationalitet i samma mening. Jonas har gömt en litauisk flagga som kommer till användning ett par gånger.

När Paula frågar honom vad han sysslar med, säger han att han är dissident. Hon känner inte ens till ordet, trots att det finns en stark motståndsrörelse i landet.

Att vara dissident, säger Jonas, innebär för honom att spela bannlyst musik och läsa förbjuden litteratur. Han går inte närmare in på vilka böcker det gäller, utom Bibeln.

Att Bibeln är den enda förbjudna bok som nämns i filmen beror inte på att filmen har ett kristet budskap. Det handlar främst om att den går att relatera till. Mycket av den gamla dissidentlitteraturen är obekant för dagens unga filmpublik. Och till slut är det folket som räddar sig självt genom att stå upp för sin egen frihet mot överstaten.

Sovjets förste ledare Vladimir Lenin förbjöd kyrkor i Sovjetunionen att ha öppet, i synnerhet på söndagarna. Synagogorna var dock under hela Sovjettidens existens öppna, och till exempel judarnas heliga skrift Talmud ansågs inte utgöra något problem för överstaten.

Paula och Laura som bor i Riga ser sig nästan som ryssar, för ryska var det dominerande språket där under Sovjettiden, inte lettiska. Att komma längre från maktens centrum ut i landet gör att Paula radikaliseras. Hon hittar till de nästan förtvinade lettiska rötterna och bestämmer sig för att också bli dissident, precis som Jonas. Hon vill göra uppror mot sina föräldrar som förstör familjen och mot överstaten som förstör hennes nation.

I en mardröm blir en Leninstaty levande och han pekar på Paula som iklädd kommunistpionjäruniform tvingas framlägga blommor vid hans fötter. Hennes knä blöder, ett tecken på Sovjets våldsamma politik mot det lettiska folket.

Pressbild från Baltiska kedjan 23 augusti 1989. En mänsklig kedja förband de tre baltiska huvudstäderna Tallinn, Riga och Vilnius. Foto: L. Vasauskas (CC BY-SA 4.0)

Filmens budskap är att alla former av orättvisor någon gång kommer att stoppas och att alla lögner avslöjas.

Lettland genomled mer än 50 år av Sovjetstyre.

Dagens överstatliga tilltagande förtryck av Norden har redan börjat anta liknande drag av det förtryck som drabbade Lettland med full kraft.

Paradīze 89 kan uppfattas som en varning för vad även vi håller på att drabbas av, men också att lösningen för Nordens situation kommer att utgå från folket.

  • Publicerad:
    2019-09-13 09:00