Kriget i Libyen har med all tydlighet visat att den gamla maktstrukturen förändrats. Den ”tredje statsmakten” sitter nu i förarsätet och avgör vilka nationer som ska falla eller inte. Och bakom denna enorma apparat finns ett fåtal sionistiska aktörer.

Om ni för en stund backar tillbaka och försöker komma ihåg vad människor i er närhet ansåg om Muammar Gaddafi för ungefär ett år sedan. Vad hade era arbetskamrater, grannar, släkt och vänner för inställning till denne ”tyrann”? Min erfarenhet är att många hade mycket begränsad kännedom om den libyske ledaren. Jag tar nog inte i när jag påstår att många – kanske rent av de flesta – vid denna tidpunkt inte riktigt visste vem Muammar Gaddafi var. Kanske kände de igen någon bild på honom i någon färgglad utstyrsel och hade hört hans namn och visste att han var ledare i Libyen. Av dem som kände till mannen något mer verkar dessutom inte många ha haft någon särskild åsikt om honom.

Idag har dock alla en bestämd åsikt om Muammar Gaddafi. Den man som för bara något år sedan sågs skaka hand med personer som Barack Obama eller Gordon Brown blev i början av detta år presenterad som ett monster som ”dödar sitt eget folk”, eller som ansvarig för ”42 år av tyranni”. Vanligt folk började tala om att det är rätt att döda Muammar Gaddafi och när någon invände mot att USA skulle bomba ytterligare en nation till underkastelse så var det som att tala till en vägg. ”Han dödar ju sitt eget folk!”. Överallt upprepades detta mantra, även från vanligtvis förnuftiga människor.


Muammar Gaddafi och Barack Obama 2009.

Hur blev Muammar Gaddafi Persona non grata över en natt? Hur kom det sig att massorna i väst började skrika efter hans blod? Svaret är: ”den tredje statsmakten”, massmedia. Inför och under kriget mot Libyen startades en enorm massmedial kampanj. Denna kampanj var unik på så vis att nästan alla, vänster som höger, stämde in i en och samma kör och ljög oavbrutet. Västvärldens massmedier – de ”svenska” inräknade – gick samman för att med alla till buds stående medel krossa Gaddafi. Klas Lund skrev om detta ämne redan i mars:

Man kan konstatera att medierna i vårt land istället gjort sig till proxies åt de stora internationella sionistkontrollerade nyhetsbyråerna och medierna. Nyheterna vi får förmedlas till stor del endast vidare till den svenska publiken från källor som AFP, Reuters, CNN, Sky News och så vidare. Dessa stora nyhetsbyråer och medier är sionistiska och kapitalistiska propagandacentraler, ingenting annat.

Genom groteska propagandalögner har denna sionistkontrollerade medieapparat manipulerat västvärldens befolkningar. Vet ens någon hur detta ”42-åriga tyranni” gestaltat sig? Hur har Gaddafi ”förtryckt” sitt eget folk?

Massmedia var inblandat från första början genom att rapportera falskt om de påstådda flygangreppen mot ”civila” i februari. Faktum är ju att händelserna i Libyen snarare handlade om ett väpnat uppror, en omständighet som förtigs av massmedia än idag, liksom mycket annat. Istället för verkligheten har sionistmedia presenterat en bild där Muammar Gaddafi gått loss på sitt eget folk och på civila.

När FN bröt mot den första av många av sina egna resolutioner genom att intervenera i Libyens inbördeskrig så valde man att inte begära ut en undersökning kring regimens påstådda massmord på civila, vilket är praxis. Beslutet att gå in i Libyen har formulerats luddigt och grundat sig på en rekommendation från FN-lierade Arabförbundet (samtidigt ignorerade man rekommendationen från Afrikanska Unionen). I övrigt verkar beslutsunderlaget till stor del ha hämtats från massmedia.

Under kriget var massmedias roll att tona ner övergrepp från Nato, exempelvis det faktum att deras bombflyg angrep civila mål. Med hjälp av några skickliga penndrag går det uppenbarligen att lura folk att tro att Natos bombningar snarare handlade om att ”skydda civila”. De bekräftade krigsbrott som Nato begick var ingenting man nystade vidare i. Istället föredrog man att förmedla påståenden som att Gaddafi hotat att använda ”senapsgas mot sin egen befolkning”, beordrat massvåldtäkter och andra fullständigt obekräftade anklagelser.

Informationskriget måste vinnas för att lyckas genomdriva den nationella resningen, men också upprätthålla den

Jag tänker här inte fortsätta tala om massmedias desinformationskampanj eftersom det mest väsentliga tas upp i Klas Lunds artikel ”Libyen: Medias förljugna krigshets”. Men eftersom den artikeln skrevs så tidigt som i mars, och därför saknar uppgifter kring de händelser som utspelat sig efteråt, vill jag poängtera att media konsekvent undvikit att tala med människor från den andra sidan, de som stött den libyska regeringen, trots att denna hela tiden varit i majoritet. Media har ju velat skapat bilden av ett helt folk som reser sig mot en ”galen diktator” medan det i verkligheten handlat om en minoritet av rebeller som västvärldens underrättelsetjänster beväpnat och organiserat i syfte att få bort Gaddafi. En av de saker som förtigits är att man i Libyen hållit gigantiska massdemonstrationer mot Natos bombningar och för Gaddafi. Vid en av dessa demonstrationer, på Gröna torget i Tripoli 1 juli samlades vad som tycks ha varit hundratusentals libyer för att visa sitt stöd till Gaddafi. Hur många svenskar har sett dessa bilder? Istället kablade BBC några veckor senare ut bilder som skulle föreställa rebeller som övertagit Tripoli, men som i själva verket var en film från Indien från ett helt annat sammanhang. Hur många svenskar har fått veta att detta inslag var en propagandalögn?

Massmedias kampanj i Libyen visar tydligt vilken mäktig medieapparat sionisterna förfogar över och hur denna över en natt kan förvandla en erkänd statschef till paria och besluta huruvida en nation ska falla eller inte. Men trots det otroliga övertag de sionistkontrollerade nyhetsbyråerna och medierna tycks ha så finns det även ljusglimtar. Det finns medier som försökt rapportera sanningsenligt. En av dessa, som tornar upp som ett hot mot det ”amerikanska” mediemonopolet, är ryska statstelevisionen Russia Today.

Det är från RT uppgifter framkommit om att Nato inte alls varit så precisa i sina bombningar som ”vår” media hävdat utan att man i själva verket dödat civila. Det var också i RT som det dementerades att libyska stridsflyg ska ha attackerat civila – vilket var en av anledningarna till interventionen mot Libyen – eftersom rysk militär, som har övervakning i området, inte kunnat registrera någon sådan verksamhet. Russia Today har hela tiden fört en debatt kring FN:s brytande av folkrätten, Natos övergrepp i Libyen samt även låtit den andra sidan i konflikten uttala sig.

Det är intressant att två olika sorters medier kan rapportera så fundamentalt olika från en och samma konflikt. Man kan även spekulera i vad detta beror på. Kanske beror det på att Ryssland har andra intressen, att man vill slå tillbaka mot USA eller att den sionistiska kontrollen över Ryssland har försvagats – eller en kombination av allt detta. Sant är i alla fall att Russia Today tidigare givit utrymme åt bland annat revisionister och genomfört en intervju med Dr. David Duke (och detta utan att klippa i den) vilket gör att många hänvisat till Russia Today som mindre politiskt korrekt än andra medier.

I USA är man inte helt nöjd med denna utveckling. I ett tal till kongressen tidigare i år begärde Hillary Clinton mer pengar till amerikansk media eftersom USA håller på att förlora informationskriget, samtidigt som Russia Today utmålas som ett hot mot monopolet av världsnyheter. Walter Isaacsson, ordförande för det amerikanska Broadcasting Board of Governors, uttalar sig mer öppet då han säger att USA hotas att utmanövreras av deras ”fiender”.

Som jag ser det bör alternativ media som Russia Today stödjas. Med ”stödja” menas inte att underkasta oss Rysslands strävanden utan snarare om att göra liknande medier bekant för våra befolkningar, att citera deras nyheter, att överhuvudtaget påpeka för människor att det finns andra medier som resonerar annorlunda, berör andra konflikter, intervjuar andra sorters människor etc. Först när vanliga människor förstår att det finns andra alternativ, med annan syn på vad som händer i världen, så kommer de att börja ifrågasätta huruvida ”amerikansk”, eller för den delen ”svensk”, massmedia för ut korrekta uppgifter.

För egen del föredrar jag att se att det i Ryssland finns för många som strävar efter att återupprätta ett starkt ”Moder Ryssland”. Kan den sionistiska maktkabalen lita på att Ryssland förblir verkligt lojala? Ryssland har även den lyxen att man jämfört med Libyen är mycket bättre militärt rustade. Huruvida det verkligen stämmer att Ryssland vill vara självständigt återstår att se men allt som tenderar att skapa oreda och rucka på den sionistiska dominansen måste betraktas som något av godo. Ingen verkligt nationell resning kommer vara möjlig att upprätthålla så länge den sionistiska makten är fast och konsoliderad.

Under tiden måste vi själva börja bygga upp vår egen media, enligt den utstakade vision som William Pierce hade. Ambitionerna måste vara att denna media i förlängningen ska verka globalt. Vi kan inte småskuret betrakta invasionen av Libyen som något ointressant för svensk del. Snarare bör vi se det som ett tecken på att detta kommer hända även oss vid en verkligt nationell resning – och förbereda oss därefter. Ett enat Norden är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna hävda oss kulturellt, ekonomiskt, militärt, men även medialt. Denna media måste vi börja bygga redan nu. Informationskriget måste vinnas för att lyckas genomdriva den nationella resningen, men också upprätthålla den.


  • Publicerad:
    2011-10-31 00:00