CORONAKRISEN. Anders Ärleskog har skrivit en artikel som lyfter fram perspektivet att en ekonomisk kollaps också kostar människoliv och att det är något som måste tas med i beräkningarna innan man stänger ner ekonomin genom karantäner och andra krisåtgärder.

Illustrationsbild. Foto: Pixabay.

Nedanstående text publicerades ursprungligen på Facebook och återpubliceras här med skribentens godkännande. Ämnet kommer att diskuteras i kvällens sändning av Radio Nordfront som också kommer följa regeringens presskonferens.

-Liv måste ställas mot liv-

Jag förstår att många människor har svårt att förstå allvaret i den situation som vi nu befinner oss i.

Samhället befinner sig under hård press och många är oerhört stressade över hur hårt coronaviruset kommer att slå mot de riskgrupper som finns. Det finns all anledning att känna denna stress, men jag befarar att situationen inom max några veckor kommer att övergå i fullständig panik, när man inser att helt andra saker står på spel.

Många förespråkar att vi skall följa övriga länder och stänga ner omfattande verksamhet och i viss mån sätta hela regioner i karantän.
Resonemanget är inte ovanligt och frågan som många ställer sig är, – varför skall vi ställa pengar mot mänskligt liv?

Problemet är bara att hela resonemanget vittnar om att man inte förstår något om vad saken gäller och vad varje beslut i sin tur får för konsekvenser.

Sverige befinner sig i en kris, eller snarare flera. Den fråga som upptar mångas engagemang och oro just nu, är coronapandemin, vilket i sig inte är konstigt i och med att all media, och dessvärre gäller det även alternativmedia, fullkomligt lägger all fokus på spridningen av coronaviruset och hur många individer i varje land som nu avlidit till följd av viruset. Man räknar antalet döda i virusets framfart och med larmande rubriker kräver man handlingskraftiga åtgärder, men missar helt det faktum att samhället ställs inför en ännu större kris samtidigt och till viss del som en följd av just dessa alarm.

Jag vill inte förringa virusets spridningsrisk eller hur farlig den är mot svaga i samhället, absolut inte. Jag vill heller inte ställa coronainfluensan i proportion till andra influensor eller argumentera för hur dödlig den är eller kommer kunna bli och hur vi bäst stoppar ett virus. Inget av det vet jag nämligen.

Det jag däremot kan säga, är att folk nu på allvar måste bli varse vilken framtid vi med all säkerhet har att vänta, och det är delvis ett resultat av det åtgärder som nu görs för att stoppa detta influensavirus genom krav på att stänga ner hela samhällen.

Vi har sedan länge sett att världsekonomin är på väg in i en omfattande lågkonjunktur till följd av den höga kreditexpansionen i världen och där svenskarnas höga skuldsättning i sig, allvarligt hotat vår möjlighet att hantera en djup finanskris.

Den kraftigaste lågkonjunkturen på flera decennier var väntad, men den hävarm som en global rädsla för en pandemi skulle medföra, fanns inte med i mångas beräkningar.

Vad som nu sker är en fullkomlig lamslagning av all handel och effekterna av detta är tydligt svår för folk att få grepp om.

Allt för många lever i illusionen om att samhällsekonomin i sin helhet är jämförbar med en privatekonomi, dvs att det utan problem går att pausa affärsverksamheter under en period för att sedan återuppta den utan större skada, annat än förlorad försäljning eller lön under den aktuella perioden.
Det funkar inte så, tyvärr.

När samhällsekonomin väl går ner på det sätt som nu sker så blir skadan bestående. Varje företag är beroende av andra företag och när efterfrågan på varor och tjänster upphör eller när råvaruinflödet avtagit så börjar konkurserna – en efter en, i ett rasande tempo.

Människor som tror att det efter en månad i självkarantän skall kunna gå tillbaka till sina jobb och fortsätta som tidigare bör nog alvarligt fundera på det faktum att företaget man arbetade på inte längre existerar och att inga nya verksamheter står i startgroparna för att fylla deras lucka. Det finns nämligen inga luckor att fylla om tilltron till att systemet fungerar en gång har upphört.

Det enda vi kommer att se är arbetslöshet. Massiv arbetslöshet i omfattningar så stora som en halv miljon förlorade arbeten inom loppet av någon månad eller två, bara i Sverige.

Den situation vi nu står inför, saknar därför motstycke och vissa hävdar att vi måste titta tillbaka så långt som till den stora depressionen i USA under 1930-talet för att finna likheter. Jag är dock orolig att inte heller detta duger som skräckexempel.

Vad ett totalt kollapsat samhälle får för konsekvenser i antalet lidande är svårt att klargöra. Faktum är dock att vi talar om scenarier där folk i massor inte har råd att betala sina bostäder, inte har råd att betala sina elräkningar, sin mat, kläder eller möjlighet att resa etc.

Vi talar sannolikt om ett undantagstillstånd som lätt kan övergå i massvält. Det låter surrealistiskt och jag förstår att det är få människor som ens kan föreställa sig att vi i Sverige på 2020-talet skulle kunna drabbas av ett liknande tillstånd.

Problemet är bara att det är fullt möjligt, och den stora katastrofen är att vi står inför detta öde just nu.

Problemet förvärras också av att den invandringspolitik som Sverige fört under decennier, men som har accelererat markant under de senaste fem åren och som har skapat ett otroligt splittrat land. Det tidigare homogena Sverige har nu ersatts med framväxande klanstrukturer och ett påtagligt utanförskap med ett i flera fall kraftigt uppvisat förakt mot ursprungsbefolkningen. Vi har idag inte längre den sammanhållning med förståelse eller omtanke för varandra som tidigare präglat landet. Det är därför betydligt svårare hantera större problem inom nationen och vid en händelse av djup kris och en brist på förnödenheter så är risken överhängande, att samhällets slitningar övergår i direkta konflikter, eller rent av inbördeskrig.

När såväl sker saknar samhället alla resurser och någon hjälp ifrån omvärlden kommer inte att kunna ske. Vi är helt enkelt utelämnade åt vårt eget öde och det vill till att vår förmåga att organisera och motivera människor är väldigt stark.

I relation till de konsekvenser som en massarbetslöshet kommer att medföra, blir det svårt att i efterhand motivera sitt beslut om att vilja fimpa samhällsekonomin till förmån för att ett par tusen människor skall kunna förlänga sina liv ytterligare, hur inhumant det än framgår.

Nu är jag förvisso fast övertygad att problemet är så långtgående att utvecklingen inom världsekonomin inte längre kommer kunna hejdas, utan den kommande katastrofen är snarare ett faktum. Det väsentliga nu ligger i det att; för att bra krafter i ett senare skede skall kunna samla och organisera människor i händelse av ett nationellt nödläge, så är det viktigt att de redan innan man hamnade där, gjort en korrekt analys av vad som är problemet.

Allting handlar i slutändan om trovärdighet.

Det kommer inte att vara till ens fördel om man i sin okunskap om konsekvensernas allvar, snarare har arbetat aktivt för att samhället skall låsa sig.

/Anders Ärleskog

  • Publicerad:
    2020-03-22 14:10