RECENSION. Simon Holmqvist recenserar dokumentärserien Making A Murderer och resonerar kring korrupta rättsväsenden, vilka som borde få döma i domstolarna och Nordiska motståndsrörelsens syn på det hela.

Making A Murderer är en amerikansk dokumentärserie som släpptes på Netflix den 18 december i fjol. I 10 avsnitt får vi följa Steven Avery, en vit man ur den amerikanska underklassen, som efter att ha blivit friad med hjälp av DNA från ett överfall på en kvinna han felaktigt dömts för, äntligen blir frisläppt efter 18 år i fängelse. Dock bara för att inom kort återigen ställas inför samma rättväsende, denna gång anklagad för något ännu värre, nämligen mord.

Making a murderer är en tänkvärd dokumentärserie som får en att fundera kring korruption, ett ruttet rättsystem och problemet med ett samhälle som tillsätter viktiga poster med helt andra kriterier än kompetens.

Steven Avery föddes 1962 och växte upp i Manitowoc County i Wisconsin. Till skillnad från de flesta andra familjer i trakten som sysslade med jordbruk, ägde och drev Stevens familj en bilskrot. Släkten Avery ansågs som lite “annorlunda” och levde vid sidan av det övriga samhället, vid Avery Road och bilskroten. De var helt enkelt vad som nedsättande brukar kallas för “white trash”, med allt vad det innebär. Steven var långt ifrån Guds bästa barn, och redan innan denna dokumentärseries historia tar sin början har han hunnit dömas för bland annat inbrott, djurplågeri och misshandel. Brott som han varje gång erkänt och tagit sitt straff för.

1985 döms han dock, mot sitt nekande, till 32 års fängelse för sexuellt överfall (sexual assault), mordförsök och olaga frihetsberövande på en Penny Beernsten, som också pekade ut honom under rättegången. Dokumentärfilmarna lyfter dock upp omständigheter kring polisutredningen och den följande rättegången som pekar på att de inblandade myndigheterna, och då främst den lokale sheriffen med sina underordnade, knappast var objektiva i sin förundersökning samt lite väl behjälpliga när det kom till utpekandet.

Detta kombinerat med att man totalt ignorerat relevanta spår som pekar mot en alternativ gärningsman, bristen på teknisk bevisning, samt det faktum att Avery har ett tätt alibi gör att man snart börjar misstänka att han blivit felaktigt dömd. Och mycket riktigt blir han så efter 18 år friad med hjälp av DNA, som dessutom pekar ut den alternative gärningsmannen som poliserna valt att ignorera under förundersökningen.

Efter att ha släppts ut inleder Avery en civilrättslig process gentemot Manitowic Country, som han stämmer på 36 miljoner dollar. Dessutom börjar politikerna utforma en ny lag, döpt efter honom, som ska försvåra att oskyldiga döms.

Kort därefter försvinner en ung kvinna, vid namn Teresa Halbach, efter att ha fotograferat en skåpbil på Averys gård. Steven Avery var den sista som såg henne innan hon försvann, och när hon hittas död grips Steven misstänkt för mord. De flesta i trakten, och många andra, misstänker att polisen planterat bevis för att försöka sätta dit honom ännu en gång, kanske för att slippa betala det höga skadeståndet? Tills hans 16 årige systerson i förhör berättar en historia som är så grym och våldsam att den bara måste vara sann.

Making A Murderer är verkligen en välgjord, intressant och fängslande dokumentärserie om en man som trots att han i grunden är ganska osympatisk, ändå väcker sympati i sin vanmäktiga kamp gentemot ett maktfullkomligt system som tycks vara inriktade på en enda sak: att krossa honom. Det är den klassiska David och Goliat-historien om den svage mot den starke. Det är också en dokumentär om ett ruttet system där täta kontakter mellan politiker, rättsväsende och polismyndigheter skapar oundviklig korruption. Där poliser “hjälper till” för att föra utredningen åt ett visst håll, istället för att arbeta förutsättningslöst. Där juridiska ombud är mer lojala mot varandra än sina respektive klienter och där oskyldiga liv offras för att rädda både karriärer och ansikten.

Oavsett om du tror att Steven Avery är skyldig eller ej, är det svårt gå ifrån dokumentärserien utan en känsla av att Wisconsins rättssystem är djupt problematiskt och orättvist. Det som mest slog mig med dokumentären är hur tveksamt och riskabelt det är med den typ av rättssystem som tillämpas av de flesta amerikanska delstater och som innebär att man ska dömas av “en jury av jämlikar”, d.v.s. helt vanliga medborgare.

Tanken kan vid en första anblick tyckas god, men i praktiken kan det gå väldigt snett. Vi hör ofta om domar från USA som framstår som väldigt underliga. Stämningar på enorma summor gentemot restauranger för att man bränt sig av hett kaffe är bara ett av många exempel.

Än värre är det när oskyldiga döms till väldigt stränga fängelsestraff, och ibland till och med döden, trots att bevisningen uppenbarligen inte uppnått “bortom rimligt tvivel”. Då juryn av  “jämlikar” väljs mer eller mindre slumpmässigt, oavsett tidigare erfarenhet, kunskap, utbildning, intelligens eller ens kunskap om lagen innebär det att de juridiska ombudens förmåga att argumentera ibland får långt större vikt än vad lagen faktiskt säger, vad bevisen faktiskt betyder och vad som verkligen är rimligt och inte rimligt. Och i USA är de retoriskt skickligaste juristerna också de dyraste att anlita. De advokater som tilldelas personer som inte själva har råd att betala för juridisk representation är i regel inte lika duktiga på att övertyga, och, kan man misstänka, inte heller lika motiverade rent ekonomiskt. Detta skapar en enorm obalans i en rättssal där rätt ord ur rätt mun väger tyngre hos de som faktiskt dömer, än objektiva fakta och lagens bokstäver.

Är systemet vi har i Sverige med nämndemän då bättre? Knappast. Den enda egentliga skillnaden i praktiken är att våra lekmannadomare utses av våra politiker, snarare än väljs slumpmässigt. Något som i teorin kanske kan garantera en viss standard på de som dömer, men som i verkligheten inte gör våra domstolar mer professionella, bara mer politiska. Det märks framförallt i hur lättvindigt exempelvis våra aktivister kan dömas för gummiparagrafer som “hets mot folkgrupp” medan våra fiender ibland kan komma undan med nästan vad som helst, bara det riktas mot oss.

Just därför blir jag extra glad över Nordiska motståndsrörelsens väl genomtänkta partiprogram. I punkt 9, som berör just rättsstaten, betonas vikten av likhet inför lagen. Att ingen grupp eller individ ska vara mer skyddsvärd än någon annan, men även att ingen ska straffas hårdare än någon annan. Dessutom är man tydlig med att den lagstiftande makten (parlamentet) helt ska skiljas från den dömande makten (rättsväsendet) och inte som idag, där det är politiker som både skriver lagarna och dömer oss.

Man vill således avskaffa nämndemannasystemet helt och istället bara låta utbildade jurister döma. I ett sådant läge spelar det mindre roll vilket juridiskt ombud som håller de mest spektakulära presskonferenserna, de mest tårdrypande slutpläderingarna eller anlitar de dyraste expertvittnena. Det spelar även mindre roll ifall den åtalade tillhör en minoritet som för tillfället omhuldas av etablissemanget eller en politisk organisation som förtalas.

Självklart är även utbildade jurister människor, och därmed påverkbara, och inget system är helt vattentätt. Men jag har svårt att tro att Steven Avery hade suttit mer än hälften av sitt liv bakom lås och bom, för brott han inte begått, ifall han dömts av professionella jurister istället för lekmannadomare, oavsett om dessa är slumpmässigt eller politiskt tillsatta.

Första avsnittet går att se gratis på YouTube.

Dokumentärserien i sin helhet går att se på Netflix.


  • Publicerad:
    2016-02-07 13:50