Två dagar efter att en 18-årig flicka blivit överfallen och våldtagen av flera förövare, intog en grupp kamplystna aktivister från Svenska motståndsrörelsen centrumgatorna i Bollnäs.

Lördagen den 14 juli ser kanske ut att bli som vilken vanlig lördag som helst i Bollnäs. Vädret är fint, många är ute i staden för att gå i affärer eller att bara ta det lugnt på en bänk vid torget. Vissa sitter på uteserveringarna för att fika och njuta av livet som flyter på som det brukar göra. Plötsligt hörs ett oväsen som bryter mot lugnet. Det är Pär Sjögren som är på väg mot centrumkärnan med en grupp arga kamrater. Gruppen går mitt på gatan i gemensam formation. Sjögren låter megafonen som han bär runt axeln ljuda ut med flyglarm. Några ur gruppen håller sköldar med bilder på en hängsnara, andra bär på fanor med tyrrunan och de med händerna fria håller i varsin bunt flygblad som beskriver anledningen till varför gruppen har kommit till staden.

Sköldar med hängsnara, tyrrunefanor och motiverade aktivister på Långgatan i Bollnäs.

Intrycket från gruppen som ser ut att vara motiverade och beslutsamma är någonting som befolkningen i Bollnäs inte har sett på mannaminne. Det ser radikalt och aggressivt ut. Det här är någonting som inte hör den vanliga lördagen till. Vilka är dom? Vad vill dom? Vad tänker dom göra? Frågorna som dyker upp i folks tankar går det att gissa sig till. Pär Sjögren tänker förklara varför gruppen har kommit dit men till en början vill han att folk i staden ska stanna upp och få sig en tankeställare. Uppmärksamheten är nödvändig, vi behöver bryta lugnet och röra om i grytan, vi ska göra ett intryck på befolkningen och därför måste vi ta plats genom att märka ut oss.

Pär Sjögren ryter till på torget i Bollnäs.

En artonnårig flicka har just legat blodig och vårdats på sjukhuset i Hudiksvall. Hela hennes liv är förstört, traumat hon precis fått uppleva är någonting som aldrig kommer att släppa henne. Varför hände detta? Vilka är de ytterst ansvariga? Pär Sjögren står nu på torget i centrum och förklarar varför och pekar ut de ytterst ansvariga. Svaren hittar vi i fenomen som politiskt korrekthet, ovilja att genomskåda vad politiker och medier som HT, Ljusnan med flera håller på med. De ljuger, bedrar och censurerar till varje pris för att svenskar inte ska bli fientligt inställda till den påtvingade massinvandringen. Främlingarna ska framställas i positiva ordalag, det ska vara tabu att ”generalisera” genom att sätta ord på och definiera främlingarnas beteendemönster och kollektiva värderingar. Samband och uppenbara saker ska förnekas. Ett exempel är just den artonåriga flickan som blivit gruppvåldtagen. Tidningen Hela Hälsingland skriver inte ut signalementet på de som misshandlade, rånade och våldtog henne. Två hade utseende från mellanöstern och en var neger. Att skriva ut detta kan ju framkalla ”främlingsfientlighet”, dessutom finns det risk att flera börjar se ett mönster och drar slutsatser som är farliga för makthavarna. Pär Sjögren avslutar sitt tal på torget med uppmaningen:

– Konfrontera samtliga som håller det påtvingade mångkulturella djävulssystemet under sina armar!

En journalist på tidningen Ljusnan anlände till Bollnäs.

Vi har nu fått stadens uppmärksamhet och väljer att möta befolkningen i Bollnäs på ett mer personligt plan. Sköld- och fanbärare står kvar på torget medan vi andra går runt med ett flygblad och söker samtal med unga och gamla. Vi möter inte många apatiska och likgiltiga blickar denna gång utan istället får vi en god kommunikation med folk som vi möter. Givetvis är det en del personer som är arga över vår närvaro och kanske känner dessa obehag av vårt budskap där vi sätter gruppvåldtäkten i sitt rätta sammanhang. I några fall ber jag personligen vissa individer att fara åt helvete och brinna. Trots att jag från början är glad på torget så känner jag mig tvungen att peka på en kvinna och säga att det är hennes fel att artonåringen blev gruppvåldtagen eftersom det är personer som henne som gör att denna situation har uppstått. En annan spydig, ”bättre vetande” kvinna som knölar ihop flygbladet demonstrativt säger jag åt att jag skrattar henne rakt upp i ansiktet.

Vy över torget.

De som däremot är av annan åsikt och beter sig lite artigare försöker jag prata med i förhoppning att kunna resonera med kring frågorna varför, hur kommer det sig, hur hänger allt ihop och så vidare. Tyvärr får de plötsligt bråttom att gå iväg eller så säger de rakt ut att det här är ingenting som de vill diskutera med mig om. Så långt sträckte sig de toleranta och humanistiska i sin argumentationsförmåga denna dag. Utan att överdriva kan jag dock vittna om att den övervägande majoriteten som jag talade med höll med mig och uttryckte sin uppskattning för det vi gjorde, unga som gamla. I många fall märkte jag att folk höll med oss och det vi skrivit i flygbladet till punkt och pricka. De hade redan genomskådat den politiska korrektheten, de insåg att medierna ljuger och censurerar, de ser sambanden och vad massinvandringen för med sig. De tycker att det är fel att offra en artonårig flicka och blunda för andra våldtäkter för politiskt korrekta ”ädla motiv”.

Flygblad delas ut och många samtal äger rum.

Vi hamnar i argumentation med polisen om huruvida vi har rätt att göra det som vi gör, om vår aktion ska räknas som en demonstation eller ej, vem som eventuellt ska bötfällas för uteblivet polistillstånd, om vi har rätt att dokumentera det vi gör med mera. Polisen som är få till antalet väljer till slut att låta saken bero och lämnar fältet till oss för att avsluta dagen som vi själva behagar. Vi bestämmer oss att hålla torget till klockan tre på dagen och då har vi stått på plats i tre och en halv timme. För att det inte ska råda någon tvekan om vilka som för dagen har förtjänat att känna sig segervissa så bestämmer vi oss vidare för att avsluta genom att förklara på torget att vi har uppnått vårt mål och att vi ska avlägsna oss för dagen.

Polisen hamnar i argumentation med aktivisterna. Efter många ordväxlingar drar sig polisen tillbaka och lämnar fältet fritt för aktivisterna att kunna avsluta dagen efter egen vilja.

Precis som vi kom in och utstrålade kraft ska vi gå tillbaka på samma sätt genom den centrala Långgatan där våldtäkten på den artonåriga flickan skedde. Pär Sjögren ger mig megafonen för att avsluta torgmötet. Jag får igång volymen på en lagom nivå så att alla på torget kan höra mig. När jag börjar tala för att bara säga några kortare ord så märker jag hur hela torget riktar uppmärksamheten mot mig. De lyssnar verkligen på vad jag säger, så i brist på färdigt manus försöker jag dryga ut mina ord genom att i princip repetera det som jag har sagt till folk under dagen. Jag berättar om gruppvåldtäkten på artonåringen men nämner även flera andra våldtäkter som skett. Bland annat hade det skett ännu en överfallsvåldtäkt under natten på öppen gata i Bollnäs på en 42-årig kvinna.

Aftonbladet agerar förutsägbart när frågan om gruppvåldtäkten får en politisk dimension. Precis som tidningen Hela Hälsingland vill Aftonbladet så tvivel kring att den artonåriga flickan blev våldtagen i Bollnäs. Det är ingen slump utan ett mönster där tidningarna struntar i den skada de vållar våldtäktsoffret.

Jag förklarar att tidningen Hela Hälsingland hade ett motiv med att skriva att artonåringen ”säger sig ha blivit våldtagen”. Tidningen ville genom denna formulering så ett tvivel genom att insinuera att flickan ljuger. Som av en ”slump” hade även Aftonbladet ifrågasatt gruppvåldtäkten. Jag förklarar hur många våldtäktsoffer får lida extra mycket just för att folk börjar tvivla på det som de råkat ut för. Hela Hälsingland, Aftonbladet och andra medier vill medvetet så detta tvivel för sina egna syften, förklarar jag. Det som vi tryckte på i flygbladet om att det existerar en importerad kvinnosyn ser jag också till att ta upp. Jag återkommer till det väsentliga budskapet, att det är tid att vända ryggen mot politiskt korrekta politiker och inte lita blint på det som står i tidningarna.

Hela torget lyssnar. Uppmärksamheten gick inte att ta miste på.

Återigen kan folket i Bollnäs höra oljudet från flyglarmet när segervissa aktivister tågar ut ur staden. Det känns som att alla är överens om att vi har lyckats bra. Hur många gånger har vi inte mött likgiltiga tomma blickar annars? Idag fick vi kontakt med befolkningen och en god respons. Någonting säger oss att vi har skapat ännu en strimla hopp för framtiden. I efterhand kan man på tidningen Hela Hälsingland läsa om aktionen i lördags. Precis som vi klargjorde från första början så får vi återigen bekräftat vad tidningen är för korn och skrot. Ingenting sägs om varför vi var där eller att det hade ett samband med gruppvåldtäkten på den artonåriga flickan.

Tidningen Hela Hälsingland skriver om lördagens aktion.

Rubriken i Hela Hälsingland lyder ”Många illa berörda av demonstation på torget”. Även fast rubriken kan dölja verkligheten så visar den på en sanning som det även finns skäl att trycka på – vi är faktiskt stolta över att ha somliga känt sig illa berörda! Hela Hälsingland skriver i artikeln: ”Flera förbipasserande som inte ville ta emot flygblad kallades idioter och många kände obehag”. Personer som kände obehag av vår närvaro i lördags är just personer som förtjänar obehaget. Det handlar om personer som själva är politiskt korrekta och stödjer det multietniska samhällets framväxt. Dessa individer kan gott och väl må dåligt och gärna drabbas av hjärtklappning. Dessa är, precis som Pär Sjögren klargjorde på torget, medskyldiga till att den artonåriga flickan blev gruppvåldtagen, eftersom de håller det mångkulturella djävulssystemet under sina armar.

 

 

  • Publicerad:
    2012-07-15 20:38