KRÖNIKA. Paulina Forslund skriver om vikten av att aktivt inspirera och motivera sig själv och andra och bli en del av motståndet.
Hur motiverar man människor att kämpa för det mest självklara? Det kan tyckas att överlevnadsinstinkten borde vara något av det mest grundläggande för varje levande organism. Men efter århundranden av destruktiva influenser har dessa instinkter till mångt och mycket gått förlorade.
Inte sällan ser man hur känslan att vilja bevara samt försvara det egna folket nu övergått till ett alltmer egoistiskt tänkande. Då man förr tänkte i begrepp som ”vi”, tänker man idag ”jag”. Känslan av ett ”vi” är något som aktivt underminerats under, framförallt, de senaste årtiondena. Resultaten av det egostiska tänkandet avspeglar sig överallt i det moderna samhället. Både i det lilla och det stora. Inte helt oväntat ger det katastrofala konsekvenser som på ett eller annat sätt direkt eller indirekt påverkar oss alla.
Frågan är hur ett sådant folk, besmittad av detta ”jag”, ska kunna väckas? Hur når man ut till den minst sagt slumrande svensken?
Det händer, även om jag kanske inte borde erkänna det, att också jag tappar hoppet. Om så för en stund så infinner sig ibland en påträngande känsla av total hopplöshet. Man matas dagligen av elände, både globalt och nationellt. Man ser de oerhörda brister som råder. Hur människor likt brickor i ett spel hunsas runt och uppmuntras till lättja, konsumtion och allehanda meningslösa nöjen. Samtidigt ser man gamla som glöms bort, sjuka som inte får den hjälp de behöver och barn som tvingas växa upp i en tid av framtida ovisshet. Trygghet är beklagligt nog ingenting vi vuxna längre kan garantera våra kommande generationer. Välfärden är redan nu urholkad och brottsstatistiken fortsätter konstant att peka uppåt.
Trots allt detta är det så extremt få som orkar bry sig. För många av oss är det självklart att något måste göras, men för gemene man innebär detta engagemang mest ett ”obekvämt” och självuppoffrande inslag. Det är såklart ”jobbigt” att ta ställning och göra något aktivt. Lättare att fortsätta sticka huvudet i sanden och inbilla sig att allt är frid och fröjd. Men saker och ting är INTE frid och fröjd! Det var bra jävla längesedan saker i vårt land och läget för vårt folk såg bra ut. Det är egentligen så enkelt att vi passerat tiden då vi kunde se till vår egen bekvämlighet. Snart är nämligen även det passé. Så ska vi väcka vårt folk är tiden sannerligen hög nu.
Det kan vara den där lilla droppen som får bägaren att rinna över. Jag vill i allafall tro att så många män och kvinnor därute känner att något borde hända. Vi står onekligen inför stora förändringar och min förhoppning är att vi tillsammans med samlade medel kan utgöra den kraft som styr in allt på rätt väg igen. Med det sagt vill jag även passa på att understryka vikten av att samsas och samarbeta. Vi nationellt sinnade får aldrig acceptera att vara små klubbar av inbördesbeundran. Vi måste istället höja blicken och se det ur ett större perspektiv.
Lika förkastligt är det att som ”kämpe” halvhjärtat puttra runt på halvfart. Även vi som redan vaknat upp och sett sanningen i vitögat måste lägga i överväxeln så att vi hinner fram. Jag har sagt det förut men säger det igen; de nu levande vuxna generationerna måste vara de sämsta världen någonsin skådat. Aldrig förr har vuxna förvaltat arvet så illa. Vad kommer vi att lämna över till våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn? Är det ens något vi vågar tänka på? Jag vet inte hur det är med er, men jag får en klump i magen då jag tänker på hur en framtid kan komma att se ut om saker och ting får fortsätta på denna, högst påtvingade, rasliga och kulturella vansinnesfärd.
Inte en endaste dag borde få gå utan att vi försöker nå ut till människor. Så snälla, ta diskusionen, så ett frö och gör allt för att aktivt lyfta de ämnen som berör. Inspirera andra att kämpa, att återfå värdigheten och ta ansvar för det grundläggande. Vi befinner oss utan att skräda orden vid ruinens brant. Och ingen av vårt folk kommer på sikt att tjäna på om vi störtar ned där. Allt som kan göras måste göras. Alla som kan kämpa ska kämpa. Alla som kan väckas och inspireras ska väckas och inspireras!
Hoppa till huvudinnehåll
