ANTIKVARISKT • Denna artikel är egentligen ett kapitel från boken ”Jag sökte oppositionen”, författad av Wilhelm Sterner och utgiven 1937 på Svea Rikes Förlag.

Många gånger har från ledande tyskt håll förklarats, att nationalsocialismen inte är någon exportvara och att den är tysk till hela sitt väsen. Detta uttalande har t.ex. i Sverige kompletterats med påpekandet, att Sverige inte har genomlidit något världskrig, inte har haft att kämpa mot en Versaillesfred, inte känt inflationens järnhårda grepp och i allmänhet inte genomlevt en sådan period av förnedring, varför en svensk nationalsocialism inte bara vore otänkbar utan helt enkelt en omöjlighet.

Tysklands ledande statsmän ha naturligtvis rätt i sina påståenden, att nationalsocialismens idéer inte äro några exportvaror och från deras sida har heller intet företagits, som jäva detsamma. Men idén om ett folks återfinnande av sig självt kan aldrig bli ett monopol och kan heller inte utgöra kännetecknet på en enda stat i världen.

Tysk nationalsocialism är tysk, och såsom sådan är den nationell, inte internationell. Men vad betyder ordet nationalsocialism? Såsom framgår av namnet är det en nationell socialistisk åskådning, i motsats till den internationella marxismen, som efter vad den hittills haft tillfälle att i praktiken visa inte innehåller någon socialism, och på grund av sin ideologi inte heller kan bli i stånd att skapa någon socialism. Det största hindret härför är klasskampsteorin, som i stället för att vara socialistisk är egoistisk, den vill gynna en klass på andras bekostnad.

Nationell socialism eller socialistisk nationalism äro bara benämningar på en och samma sak, som lika gärna kunde kallas enbart socialism eller nationalism, ty alldenstund en uppriktig och ärlig tolkning av de bägge orden i själva verket måste betyda ett och samma, så spelar ju namnet en ringa och obetydlig roll.

Nationalsocialismen har kommit att beteckna en stat där man i motsats till alla andra arbetat på att avskaffa den onaturliga klasshatsteorin för att i stället svetsa tillsammans de olika klasserna i ett gemensamt arbete för allas väl. Ur den synpunkten är namnet något fullkomligt nytt, men innehållet mycket äldre än t.ex. Marx teorier. Precis lika var fallet med ordet socialism. Endast namnet var nytt liksom naturligtvis teorierna rörande den industriella utvecklingen. Men innehållet – en rättvis fördelning av inkomsterna och äganderätten, som dock utgjorde själva grundprincipen – var gammalt. Och på den grundvalen kan man varken tala om export eller import, om andra länder gå mot en utveckling av inre förbrödring och gemensamhetskänsla som skiljer sig från den internationella marxismens uppdelning av folk i olika sinsemellan hårt stridande folkgrupper och samhällsklasser.

Att en nations alla arbetare skola ha lika rätt till sitt fosterland såväl på det ekonomiska området som på alla andra är lika mycket en nationell fordran som en socialistisk, och att blanda ihop borgerlighet och nationalism är lika felaktigt som att förväxla marxism och socialism. Borgerligheten är inte nationell, ty den har inte haft förmåga att förstå, att alla ha lika stor rätt att fordra sin del av det gemensamma fosterlandet och lika litet är marxismen socialistisk, ty den förnekar begreppet fosterland för att istället tala om något som den kallar världsproletariatet. Och kan man inte förena ett folk där alla arbetare tala samma språk, ha samma blod flytande i sina ådror och samma band till såväl forntiden som nutiden och framtiden, då kan man inte heller förena alla världens arbetare under sin fana. Därför är också klasskampen det typiska för marxismens ”socialism”.

Varken borgerlighet eller marxism kan numera tänka på att få ett helt folk att kämpa för ett gemensamt mål och därmed för allas bästa. Den enda idé som har möjlighet att genomföra denna inre revolution, är den, som erkänner en socialistisk stat på nationell grundval eller en nationell stat på socialistisk grundval, som jag förut sagt spelar namnen och benämningarna här ingen roll, det är viljan och målet, som är utslagsgivande.

Om alltså runt om i Europa i närvarande stund finnes rörelser som var och en i sitt land kämpar för att få bort både borgerligt och marxistisk tänkande och handlande för att i stället skapa sig ett fosterland, där alla inte endast skall erkänna solidariteten med det egna folket och den egna nationen, utan även respektera andra nationers fulla existensberättigande, skall man då kalla dessa rörelser för importvaror från Tyskland? Äro dessa rörelsers förespråkare tyskar, eller äro de fransmän, belgare, holländare, danskar, norrmän, finnar och svenskar?

Ordet nationalsocialism kan helt enkelt inte vara ett monopol, ty det betyder, att dess anhängare äro nationella socialister och inte internationella marxister. På samma grund kan det heller inte vara någon exportvara. Marxismen var både export och importvara, ty den hämtades uteslutande utifrån och leddes av internationella organisationer, liksom fallet är nu där den fortfarande existerar.

Det nationella socialistiska tänkandet däremot, har i varje land sina rötter ur det egna folket och bygger också upp sitt tänkande på den egna folksjälen. Detta tänkande ledes ej heller av en internationell överorganisation utan uteslutande av medlemmar ur det egna folket. En blick på de organisationer som runt i Europa i sina respektive länder kämpa för åstadkommandet av en enda folklig enhet på nationens grundvalar, visar sanningen av detta påstående. Att sedan detta tänkande allmänt begynte växa fram hos de olika folken just i och med världskrigets slut bevisar inte på något sätt att det importerats eller exporterats utan endast att en världsomspännande nydaning i ideellt hänseende blivit ett faktum. Man må i detta sammanhang tänka på att Tyskland inte var den första stat i världen som reste sig mot de förödande och onaturliga klasstriderna och lyckades skapa något som var både naturligare och bättre, nämligen en hela folkets kampgemenskap för framtida mål.

Tysk nationalsocialism är tysk egendom och måste så vara, därför att den endast inbegriper Tyskland och det tyska folket i sin intressesfär. Likaså är franskt socialistiskt tänkande något som endast har med det franska folket att göra. Nationell socialism är sålunda något som varje folk kan tänka sig in i utan att därför studera i Tyskland eller tala tyska eller komma under tyskt beroende. Det framgår ju så tydligt som helst av namnet, vad det egentligen är.

Och om ett svenskt nationellt socialistiskt tänkande och kännande är en omöjlighet eller en otänkbar möjlighet får framtiden utvisa. Någon importvara är det i alla händelser inte, ty detta tänkande har djupa rötter inom svensk historia, tradition och kultur och anknyter med starka band till våra förfäder, som inte levde i ett klasskämpande samhälle. Våra största folkledare voro de, som alltid hade allas gemensamma bästa för ögonen.