KRÖNIKA Karl Folkesson argumenterar för att skolbarn borde lära sig nordiska språk istället för ”moderna” sådana.

Idag läser svenska grundskole- och gymnasieelever ämnet ”moderna språk” i skolan. Eleverna får oftast välja mellan att lära sig tyska, franska eller spanska. De två sistnämnda brukar ofta motiveras med att det finns stor användning för språken i Afrika, respektive Sydamerika.

Bara begreppet moderna språk låter lite Orwellianskt. Det Skolverket menar med att just de här språken är moderna, i motsats till våra egna, är att de används i stora delar av tredje världen. De moderna språken passar perfekt i ett mångkulturellt samhälle.

I en globaliserad värld kan sådana språkkunskaper teoretiskt sett vara bra, men i själva verket är det ganska ineffektivt och onödigt.

De flesta svenskar behöver aldrig använda sig av sina ”moderna språk”-kunskaper överhuvud taget, om de inte har en väldigt specialiserad yrkesroll. Visst kan exempelvis tyska vara bra att kunna när man läser om vissa historiska händelser, men hur användbart är det för gemene man idag egentligen?

När det gäller handel eller att resa i andra läder brukar man klara sig utmärkt med att kunna tala engelska. Språket eleverna lär sig blir därför ofta oanvänt och glöms bort, och var därför helt onödigt att lära sig från första början.

Nordiska språk

I ett framtida Norden hade det givetvis varit mer användbart för eleverna att lära sig ett till nordiskt språk.

En av de vanligaste invändningarna mot ett enat Norden är just våra språkskillnader. En svensk och en norrman brukar i regel kunna kommunicera utan större problem, men en finländare och en islänning har det svårt att kommunicera utan att tala engelska.

Så låt säga att vi i framtiden byter ut kursen ”moderna språk” mot ”nordiska språk”, eller ”nationella språk”, eller vad vi nu vill kalla det. Eleverna skulle få välja ett nordiskt språk till utöver sitt modersmål. Förslagsvis från tredje klass, samtidigt som man börjar lära sig engelska.

Barn som inte är så intresserade av detta kan välja ett av de språken som är mer likt deras eget modersmål. Till exempel kan en norsk elev lära sig att skriva på svenska eller danska, som han eller hon senare kan använda i arbetslivet.

Andra elever kanske vill utmana sig själva mer, i svenskarnas fall med finska eller isländska. De elever som är mest ambitiösa och extra språkintresserade kanske vill lära sig två nya språk, åtminstone lite grann av dem.

Oavsett hur eleverna väljer att göra tror jag att de skulle få nytta av utbildningen.

Positiva konsekvenser

Den genomsnittliga nordbon skulle efter ett tag tala två nordiska språk, det vill säga sitt eget och ett ytterligare, och vara ganska bra på engelska. Chansen att två personer kan kommunicera med varandra blir högre, oavsett vilken del av riket man kommer ifrån.

Exempelvis skulle en företagare från Sverige enklare kunna etablera sitt företag i Finland om han har lärt sig finska. Personal på företag och myndigheter kan hjälpa fler av sina kunder eller besökare, nordiska ungdomar kan enklare skaffa kamrater från andra delar av landet, och så vidare.

På samma sätt skulle all interaktion mellan nordiska medborgare gå smidigare.

Utbildningen skulle dessutom bidra till folkgemenskapen då det blir enklare att förstå varandra, och således känna mer samhörighet med folkkamrater som talar andra språk.

Finland och Island visar vägen

I Finland lär sig alla finskspråkiga elever svenska från sjätte till nionde klass och alla svenskspråkiga finländare lär sig finska från och med årskurs tre. Tanken är att alla finländare ska kunna tala både finska och svenska.

På Island, som länge tillhörde Danmark, lär sig skoleleverna också danska i grundskolan. Undervisningen är till för att dels klara sig bättre i Danmark, men också för att islänningarna enklare ska lära sig även svenska och norska. Vidare kan isländska elever med ”särskilda skäl” få välja undervisning i svenska eller norska istället för danska.

Båda länderna har gjort ett steg i rätt riktning, men jag föreslår att elever ska kunna välja mellan alla nordiska språk i hela Norden. Företrädesvis svenska, finska, norska, danska, isländska och färöiska.

Förslaget kräver givetvis att varje skola skulle behöva fler språklärare, vilket i sig kan vara en nackdel. Men å andra sidan skulle det ge arbetsmöjligheter åt svenskalärare i Danmark, isländskalärare i Norge, och så vidare.

Personligen talar jag svenska, förstår norska bra och danska hyfsat bra. Jag tror i alla fall att jag hade fått mer nytta av att lära mig finska, isländska eller färöiska i skolan, snarare än de moderna språken.