KRÖNIKA • Peter Andersson om segermakternas vidriga övergrepp på den tyska civilbefolkningen, som borde få alla firanden av de allierades seger att väcka äckel och vrede hos vita människor idag.

Idag är det valborg, en högtid som firats i Norden sedan urminnes tider. Så gott som alla svenskar firar högtiden på ett eller annat sätt, där det typiska är att uppvakta våren med nära och kära vid majbrasan. Imorgon är det 1 maj som en dag för politiska aktiviteter och för de som är politiskt ointresserade är det alltför ofta en dag som tillbringas med en baksmälla. Dagen firades förr främst av den politiska vänsterkanten, vilket de fortfarande hycklande nog gör medan den klassiska högern oftast håller tyst.

Dagarna som följer firas i vissa delar av världen, där man uppmärksammar andra världskrigets slut. Även här i Sverige brukar det uppmärksammas med glada rubriker och skräckhistorier från andra världskriget med störst fokus på 6 000 000 judar. På det stora hela ser det ut så här från idag och ungefär en vecka framåt. Dock finns det bakom allt detta en del av historien som alltför mycket glömts bort och av väldigt goda skäl ur maktelitens perspektiv.

Vi reser tillbaka i tiden, närmare bestämt till våren i Berlin 1945. De västallierade med USA i spetsen bombar sig fram i Europa, stad för stad, medan sovjeterna i öst är på snabb framryckning med miljontals soldater. Kriget har skördat flest offer i världshistorien och kriget på östfronten är troligtvis det absolut mest brutala någonsin. De allierade hade sedan en tid tillbaka kommit överens om vilka som skulle få äran att inta Berlin, vilket olyckligtvis för den tyska civilbefolkningen blev den röda horden från öst.

I det som fortfarande var Tyskland hade man sedan 1932 haft en organisation som kallades ”Volksturm”, vilket var en typ av hemvärn. Denna hade inte använts speciellt mycket tidigare men i slutet på 1944 hade Adolf Hitler gett order om att sex miljoner man skulle rekryteras inför de kommande slagen. Inför slaget om Berlin hade ca 60 000 man organiserats i staden. En del var ideologiskt övertygade och andra var rädda för vad som skulle hända om den röda horden segrade. Jag själv som nationalsocialist kan bara tänka mig att läget måste ha varit i en anda som bara kan jämföras med världens undergång. ”Dör nationalsocialismen kommer det tyska folket att utplånas”, var nog inte en långsökt tanke. Rädslan för den icke-stridande civilbefolkningens skull var också helt befogad, vilket de kommande dagarna skulle visa.

Sovjeterna å andra sidan hade en styrka på 2,5 miljoner man med över 6 000 stridsvagnar till sitt förfogande. Den röda horden hade sedan flera år tillbaka också fått mottaga propaganda från ingen mindre än den judiske röda-armétidningsskribenten Ilja Ehrenburg. Ett av hans hårresande citat kan läsas nedan:

Tyskarna är inga människor. Från och med nu är ordet "tysk" den förskräckligaste svordom för oss. Från och med nu avfyrar soldaten sitt gevär när han hör ordet "tysk". Vi kommer inte att tala. Vi kommer inte att bli upprörda – vi kommer att döda. Har du inte dödat en tysk om dagen är din dag förstörd.

Boken "Vojna" (1943)

Det har diskuterats hur mycket hans propaganda påverkade röda armén; men det som tyskarna fruktade kom dessvärre, oavsett hur mycket Ehrenburg påverkade, att bli verkligheten. Under andra världskrigets slutskede hade den sovjetiska armén i enbart Ostpreussen, Pommern och Schlesien begått över 1,4 miljoner våldtäkter mot kvinnor i åldersspann från 8 till 80 år.

Den 30 april 1945, begick Hitler självmord i sin bunker tillsammans med sin fru Eva Braun. Slaget om Berlin hade sedan ungefär två veckor tillbaka påbörjats och i 10 dagar hade det sovjetiska artilleriet beskjutit staden. Några dagar senare, den 7 maj, kapitulerade Tyskland. Även under det här slaget hade den röda armén behandlat civilbefolkningen med rå hänsynslöshet. Uppskattningar pekar mot ca 100 000 våldtagna kvinnor, där det heller inte var ovanligt att de blev utsatta för dessa övergrepp uppemot 60-70 gånger. Ca 10 000 av offren dog på grund av skador de fick till följd av våldtäkterna.

Idag, 79 år senare, ser vi tillbaka på detta som en av historiens mörkaste tider. Vi ser också att det som nationalsocialisterna då fruktade också pågår idag, fast på ett annat sätt. Nej, vi har inte ett fullskaligt blodigt krig i Tyskland eller i Norden för den delen. Dock ser vi att stammen som Ehrenburg var av i mångt och mycket kontrollerar våra samhällen idag, både direkt och indirekt – precis som det även var under andra världskriget i de allierades maktkorridorer. Vi inser vad massinvandringen har inneburit för oss och vad den kommer att innebära för oss om vi inte får till en radikal förändring. Vi ser vad politikerna och dess överherrar har gjort mot vårt folk själv, genom allt från smutskastning till förnekande av den.

Nyligen har Sverige också blivit en del av krigsorganisationen NATO, vilket inte ligger i Svenska folkets intressen. Den tyska kämparglöden som de sista stridande i Berlin 1945 uppvisade, bevisar också att de visste något som alltför få idag känner till. De utsattes av samma krafter som vi utsätts för idag, och därför får vi heller aldrig glömma vad som hände i Berlin – hur rolig valborg vi än har. Med vad som hände då nära i minnet blir vi starkare, för att en dag kunna kräva hämnd. Detta är vad VI må berätta!