KRÖNIKA. Maria Larsson och hennes kollegor på Region Norrbotten fick ett obehagligt brev från sin arbetsgivare. Nu hoppas hon att centraliseringen och maktfullkomligheten hos arbetsgivaren kan komma att leda till något positivt.

Jag sitter i fikarummet på jobbet, omgiven av kollegor. Normalt sett är detta en trevlig och avkopplande stund, där vi pratar om allt annat än jobb och tråkigheter, men just denna dag är ingenting sig likt. Det ligger nämligen något i luften som skaver och som skapat obehagskänslor hos de flesta.

Först låtsas vi som att allt är som vanligt. Det står lussekatter på bordet och radion spelar glad musik. Kollegan Jenny börjar prata om den stundande julen och ämnet leder så småningom in på vilka som brukar agera jultomte åt grannar och vänner. Det är några stycken, som glatt delger sina berättelser, den ena dråpligare än den andra. En berättar om masken som föll av, en om stolen som gick sönder, varpå tomten föll i golvet, och ännu en berättar om hur han råkat tappa ett bräckligt paket i golvet, med påföljande ”glaskrossljud”. Men så mitt i stunden säger Eva, som suttit tyst ett längre tag, något som får olustkänslan att simma upp till ytan igen: ”Ja, från och med nu måste man väl förmodligen rapportera in om man varit jultomte”.

Sanningen i det hon säger skjuter iskalla pilar rakt in i den julstämning som nyss hade börjat ta form. Hon säger nu det som egentligen ingen vill se, men som nu kommit så nära inpå att det inte går att blunda längre. Och så föds plötsligt ett nytt och mycket viktigare samtalsämne.

Den 1 januari i år övertog Norrbottens läns landsting det regionala utvecklingsansvaret från Länsstyrelsen. I samband med detta bildades Region Norrbotten, som idag är länets största arbetsgivare med cirka 7 500 anställda.

Syftet med regionbildningen är enligt Region Norrbottens egna offentliga uttalanden att stärka det politiska inflytandet i allt som gäller den vanlige människans vardag. Man uttrycker sig i flummiga ordalag kring det politiska ledarskapets betydelse och att regionbildningen ger större förutsättningar för politikerna att samverka för invånarnas bästa. Under förevändningen att detta är en demokratistärkande reform slänger man ur sig floskler kring inflytande, samordning och tillväxt, och hoppas att medborgaren ska fortsätta vara så hjärntvättad att den inte lägger märke till orden :

Istället för att flera aktörer på varsitt håll arbetar med regional utveckling, samlas nu beslut och pengar i en direktvald politisk organisation.

En av huvuduppgifterna är inte helt oväntat att utföra uppgifter inom ramen för EU:s strukturfondsprogram. Detta handlar kort och gott om en klassisk centraliseringsreform, där inflytandet nu inkluderar allt ifrån näringsliv till kulturutbud, och det är bara den logiska fortsättningen på det vi sett under en längre tid – centraliseringen av vård, nedläggning av väl fungerande enheter, vilket lett till både dödsfall och barnfödslar under transport.

Så åter till min arbetsplats och den tryckta stämningen, vilken kom sig av ett e-postmeddelande som just denna dag gått ut till samtliga av Region Norrbottens cirka 7 500 anställda. Där stod att läsa:

Du som medarbetare får detta e-postmeddelande för att vi vill göra dig uppmärksam på att en ändring har skett i vårt avtal, allmänna bestämmelser, gällande anmälan om bisyssla. Förändringen innebär att du som arbetstagare är skyldig att anmäla bisyssla till din närmaste chef. Kom ihåg att samtliga bisysslor ska anmälas. Exempel på tillåtna bisysslor kan vara förtroendeuppdrag i fackliga, politiska eller ideella organisationer, styrelseuppdrag i bostadsrättsförening eller i anhörigs verksamhet.

För att regionen ska få en bild av hur många medarbetare som har bisysslor, ombeds du här svara på frågan om du har en bisyssla eller inte. Därefter är det viktigt att ni som har bisyssla anmäler dessa till närmsta chef så snart som möjligt.

Bara låt dessa ord sjunka in för en stund. Jag kan säga att till och med den mest utåt sett ”politiskt korrekta” kollegan inte kunde hålla sig ifrån att uttrycka något i stil med ”Det här liknar ju kommunistdiktaturfasoner”, när diskussionen väl kom igång. En annan inflikade lite funderingar kring att detta nog bara gäller bisysslor som man tjänar pengar på. Men nej, tyvärr har hon fel. En bisyssla kan också vara något man gör enbart för sitt nöjes skull. Eller som i mitt fall – för att jag har en brinnande övertygelse om att de styrande medvetet leder vårt folk mot undergång.

Men var går då gränsen mellan privatliv och arbete undrade någon lite försiktigt, medan suckarnas vågor gick höga. Ja, den bistra sanningen är att det inte finns någon tydlig gräns. Makten tolkar och styr som den vill. Ändringen i avtalet ägde rum före sommaren och frågan om eventuell bisyssla kommer hädanefter att ingå i medarbetarsamtalen. Det är fortfarande många som sover, men här pressade ondskan fram gränserna lite för snabbt och lite för klumpigt. Några fick sig faktiskt en tankeställare, det kunde jag se i förvånade och förbryllade ansikten. Visst är det märkligt att 2017 inte hann nå sitt slut innan den ”demokratistärkande” reformen hann visa sitt rätta väsen. Åsiktsregistrering fullt ut, så pass dåligt maskerad att knappast någon i min arbetsgrupp kunde låta bli att reagera med förskräckelse.

Så, julen står för dörren och jag önskar mig bara en sak i julklapp: Jag hoppas att åtminstone några av alla de 7 500 anställda som fick sig en chock lagom till andra advent 2017 tar med sig den olustkänslan in i nästa år – valåret 2018. Det finns nämligen ett högst vitalt alternativ till att knyta näven i fickan och prata i fikarum.

Nordiska motståndsrörelsen kommer att ställa upp i valet. Det är det enda alternativ som inte bara har identifierat den maktelit som håller världen i ett järngrepp, utan också verkligen har vilja och styrka nog att återföra makten till vårt eget folk, dit den hör hemma.

Pär Öberg, Ludvika, Fredrik Vejdeland, Kungälv och Bo Nilsson, Boden – tre kandidater som kommer att kämpa för att återta makten till vårt folk. Läs mer HÄR.

Men det måste också påpekas att Motståndsrörelsen inte bidar tiden i väntan på ett eventuellt parlamentariskt inflytande. Nej, den riktiga kampen har börjat för länge sedan, motståndet bara växer för var dag som går, och jag skulle verkligen rekommendera den som börjat förstå vidden av den annalkande katastrofen att ge sig själv en riktig julklapp i år, nämligen ett rent samvete. Ett medlemskap och engagemang i Nordiska motståndsrörelsen innebär att du i framtiden kommer att kunna se dina barn och barnbarn i ögonen samtidigt som du med med stolthet kan säga: Jag såg vad som höll på att hända med vårt älskade fosterland, och jag var en av dem som tog fighten!

  • Publicerad:
    2017-12-10 14:07