Dagens datum 23 augusti: Denna dag 1981 inledde den sydafrikanska armén Operation Protea. Det var en ambitiös operation där flera militära förband koordinerades i ett anfall ca 80 km in på Angolas territorium.

Syftet var att slå till mot Sovjetstödda gerillarörelser som utgick från Angola när de utförde räder och regelrätta terroristattentat på andra sidan gränsen. Söder om Angola ligger vad som idag är landet Namibia. Under den här tiden kallades det South-West Africa och hade administrerats av Sydafrika sedan 1915 då man under första världskriget tagit över styret i den tidigare tyska kolonin.

Bakgrund

Dåtidens Nationernas Förbund (senare FN – Förenta Nationerna) hade godkänt Sydafrikas administration av området 1919, men under 60-talet tilltog internationella påtryckningar för att frånta Sydafrika mandatet och FN ändrade sig då i frågan. Med internationellt stöd både ekonomiskt och militärt kunde också gerillarörelser bildas med det uttalade målet att kämpa för ett självständigt Sydvästafrika. Dessa gerillarörelser utgick från grannlandet Angola där man kunde få baser på relativt säker mark.

Sovjetunionen var den främsta bidragsgivaren i form av militär utrustning och militära rådgivare som utbildade gerillan på Angolas sida gränsen. Men även Kuba hade en betydande styrka i Angola för att stödja det styrande marxistiska partiet MPLA och dess militära gren FAPLA (Forças Armadas Populares de Libertação de Angola).

Operationens mål var att förstöra ett SWAPO-högkvarter och träningscenter vid Xangongo och ett logistikcentrum vid Ongiva.

Tongivande i den sydvästafrikanska gerillarörelsen var annars SWAPO (South-West Africa People’s Organisations). Namnet är något missvisande då den i stort sett endast representerade Owambo-folket som var den största etniska gruppen i Sydvästafrika. SWAPO och FAPLA hade ett mycket nära samarbete då de i princip delade logistisk organisation och SWAPO sedan tidigare hade flyttat sina baser allt närmare FAPLA:s för att få skydd mot sydafrikanska vedergällningsattacker och flygräder. Situationen vid Angolas gräns var mycket nära ett regelrätt om än lågintensivt krig.

Anfallet

Operation Protea hade som mål att förstöra sovjetisktillverkad radar och luftförsvarsutrustning samt att neutralisera hotet från den truppuppbyggnad som skedde på Angolas sida gränsen med hjälp av utländsk krigsmateriel. Målen var ett SWAPO-högkvarter och träningscenter vid Xangongo och ett logistikcentrum vid Ongiva.

Förberedelser inför Operation Protea.

Anfallet var välplanerat efter månader av förberedelser och rekognosering. Det innefattade en kombination av flyg och mobila marktrupper som till stor del förflyttade sig med terrängfordon. Det var en svår uppgift då man ställdes mot en stor numerär av regelrätta militära förband utrustade med stridsvagnar, artilleri och luftvärn – dessutom på främmande mark där fienden hade befästa positioner. För den sydafrikanska militären var det inte ovanligt att anfalla gerillans T34-stridsvagnar endast med sina lätt bepansrade terrängfordon (t.ex. Eland Mk9) vilket också skedde under denna operation.

Eland Mk7, ett lätt bepansrat terrängfordon byggt för rekognoseringsuppdrag med lång distans. Fordonet kunde även transporteras med flygplan.

Mekaniserad framryckning.

Fotografi taget under operationen.

Övergiven befästning.

Man lyckades överraska de angolanska trupperna genom att snabbt ta sig in på djupet och manövrera runt deras huvudsakliga försvarslinje. Det var till stor del en taktisk seger genom att man utnyttjade ett bra spaningsunderlag i kombination med de egna truppernas mobilitet. Men som sydafrikanska soldater vittnat om från striderna så hade man även fördel av en bättre moral då rebelltrupperna snabbt gav upp och flydde då de väl utsattes för koncentrerade anfall. Det slutgiltiga resultatet har officiellt räknats samman till över 1000 döda från SWAPO och FAPLA medan de sydafrikanska förlusterna endast var 10 döda och 58 sårade.

Politiska konsekvenser

Operation Protea var dels en stor militär framgång då man uppnådde de militära målen och begränsade SWAPO:s möjligheter att operera söder om gränsen för en lång tid framöver. Samtidigt var det en propagandamässig framgång på grund av vad man hittade när man intog rebellbaserna. Vid Xangongo lyckades man inta de ryska ”rådgivarnas” högkvarter i princip intakt.

De hade lämnat inte bara kartor och strategidokument skrivna på ryska, de hade dessutom lämnat kvar ett flertal ryska kvinnor och barn när de flydde. Men det framgick med all önskvärd tydlighet att det var rysk personal som ledde och organiserade gerillaoperationerna medan de svarta endast utgjorde fotfolket i vad man kallade deras frihetskamp.

Beslagtaget sovjetiskt krigsmateriel.

I USA var man förstås redan väl medvetna om situationen. Det är värt att notera att man länge vägrade införa några sanktioner mot Sydafrika. Det var inte förrän kalla kriget började gå mot sitt slut och man inte längre hade nytta av sin tidigare allierade i kampen mot kommunismen som man vände dem ryggen. Då började judisk media i väst på allvar skapa opinion mot apartheidsystemet och ekonomiska sanktioner kom snart därefter.

Utöver klara bevis för hur stor direkt inblandning Sovjetunionen faktiskt hade i konflikten kom man genom Operation Protea också över ca 4000 ton sovjetiskt krigsmateriel i form av fordon, stridsvagnar, vapen, luftvärn med mera. Även om Sovjetunionen stod för en klar majoritet av den utländska materiel som försörjde gerillarörelsen var inte allt märkt med hammaren och skäran.

Graham Gillmore från Pathfinderkompaniet noterar i sin beskrivning av dagen: ”Tinned food donated to the terrorists from various charities in Sweden and Norway was found and made a very pleasant evening meal.” – Pathfinder Company, The Philistines (2010).

Man hittade alltså även svenska och norska hjälpsändningar mitt bland den sovjetiska krigsmaterielen. Sverige och Norge var under denna period mycket aktiva med att stödja olika afrikanska ”frihetsrörelser” både politiskt och militärt. Dessa rörelser av vilka den nu för tiden mer kända ANC var en i mängden sågs i samtiden annars som terroriströrelser då de använde sig av terroristtaktiker mot civilbefolkningen. Detta inkluderade då liksom i dagens afrikanska konflikter massvåldtäkter, utrotning av hela byar och bortförande av barn för att träna till soldater.

Att den enes terrorist är den andres frihetskämpe är ett välkänt faktum, men många svenskar har fortfarande idag mycket dålig kunskap om exakt vilken sorts ”frihetskämpar” som våra bistånd går. Den 23:e augusti ger oss en inblick i ett stycke afrikansk militärhistoria som inte många känner till, men datumet påminner oss också om att världspolitiken är ett smutsigt spel och att de politiker som varit principfasta och sett till vanligt folks bästa är lätträknade genom historien.

Postverken i Liberia, Gambia och Sierra Leone gav 2011 ut frimärken för att hylla tolv judar som arbetade för att störta den vita regimen i Sydafrika. På ett av minneskorten står det att judar var överrepresenterade med 2 500 procent i kampen mot apartheid jämfört med den vita befolkningen i landet. ”Detta frimärke gavs ut för att bekräfta de extraordinära uppoffringar som judar gjort för sina afrikanska bröders frihet”.

Efter det vita styrets fall har Sydafrika förvandlats till ett av världens mest brottsbelastade länder i vilket en vit farmare mördas var femte dag.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-08-23.

• Publicerad:
  2018-08-23 00:00

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap