REPORTAGE • Martin Saxlind skriver om besöket i Korallgrottan, bestigningen av Marsfjället och resan runt Vildmarksvägen.

Efter mina tidigare två turer i Sarek blev det något års uppehåll utan vandring i fjällen. I år bestämde därför jag och några kamrater att vi måste göra något åt detta och ge oss iväg på ett nytt vildmarksäventyr, men det var lite svårt för oss att spika mer konkret vad vi skulle göra. Det vi kom fram till var vilken vecka som passade och att det skulle vara något mer utöver rent vandrande. Vi funderade på forsränning, men landade istället i att vi skulle krypa i Sveriges längsta grotta. Då vår spikade vecka inföll kort efter Nordendagarna fanns inte tid för närmare planering, utan allt vi visste när vi begav oss var att vi skulle till grottan på tisdag.

Måndag

Vi reste via Strömsund upp till Gäddede. Vägen mellan de orterna ingår i den så kallade Vildmarksvägen, en turist-rutt i mellersta Norrlands västra utkant mot den norska gränsen.

I Gäddede – en ort där det var lite oklart hur ortsnamnet ska uttalas – köpte vi på oss kartor över området på den lokala turistbyrån.

Då vi anlände på eftermiddagen var det lite begränsat med tid för vad som kunde göras under måndagen. Vädret var dock bra, så vi begav oss till Hällingsåfallet. Vi åkte inte hela vägen fram till den närmsta parkeringen utan stannade vid Rastplats Skjulsvattnet (om man ska tro Google) och vandrade sedan längs Hällingsån och dess kanjon upp till det 42 meter höga vattenfallet.

Det var fin natur i naturreservatet och utsikten runt vattenfallet var vacker. Själva kanjonen påminde lite om hur miljön ser ut i slutet av den första Sagan om ringen-filmen (då sällskapet färdas med båtar på Anduin och passerar Argonath-statyerna). På vägen tillbaka från vattenfallet passade vi på att klättra ner för kanjonen och bada i ån.

5 km vandring i sluttande terräng blev en bra mjukstart på vår resa och väl tillbaka vid bilarna åkte vi vidare norrut och slog läger med våra tält på en camping. Längs den här rutten finns det gott om campingplatser för tält och husbilar samt en del hotell, vandrarhem och liknande.

Tisdag

Tisdagen var dagen då äventyret egentligen skulle börja. Då vi bokat in vårt besök i Korallgrottan.

Efter 4 km vandring kom vi fram till grottans huvudöppning och det ikoniska vattenfallet utanför. Guiden ledde oss sedan till en stuga där vi kunde fika lite och sedan ta på oss hjälm, pannlampa, knäskydd, dubbla handskar och vattentät dräkt.

Vi gick sedan till en annan plats där guiden låste upp en igenbommad ingång. Här fick vi mer instruktioner och en vit lögn om att bara man tog sig igenom den första biten direkt nedanför öppningen så var det den svåraste delen och resten skulle vara enkelt sedan. Så var inte fallet, men jag respekterar det ändå som ett smart psykologiskt knep för att höja deltagarnas moral.

Jag har väl aldrig riktigt trott att jag har genuin klaustrofobi. Tanken på att fastna i en hiss för mig är väl mer att det vore väldigt långtråkigt än att jag skulle dö av skräck eller syrebrist. Men både inför resan och när jag stod utanför grottan och visste att vi skulle krypa många hundra meter, under mark och i trånga utrymmen undrade jag ju lite hur det skulle kännas. Det är ju ändå rätt onaturligt: Totalt mörker om man förlorar belysningen. Kallt och jävligt, kanske dålig luft? Förmodligen väldigt svårt att hitta ut på egen hand efter att man kommit in en bit. Och med tanke på att jag vägde runt 40 kg mer än mina kamrater var det ju uppenbart att om någon skulle fastna och inte komma fram i någon trång passage, så var det jag som var den personen. Vad ska man egentligen ner i en sådan miljö att göra? Kan man ändå komma att drabbas av panik där nere?

Väl nere i tunnlarna fick vi mer instruktioner och testade hur det såg ut om alla släckte lamporna samtidigt. Det vi såg var att vi inte skulle se något alls eftersom det inte var något naturligt ljus där nere. Kul. Jag tyckte också att det kändes som att mitt högra knäskydd satt lite löst och undrade om guiden hade extra tejp med och hur omständligt det skulle vara att öppna dräkten för att sätta på ny tejp. Jag struntade i att fråga för att jag inte ville veta ifall det inte fanns mer tejp. Knäskyddet satt ändå fast bättre än vad jag trodde och tålde de två timmar som vi kröp runt i grottan och till lamporna hade vi ju alla varsin komplett uppsättning med reservbatterier i bröstfickan.

Eftersom jag var modigast i sällskapet försökte jag se till att hålla mig längst fram direkt efter guiden så att det var andra som var längst bak och riskerade att komma vilse i tunnlarna. Vid olika tillfällen gav guiden oss förslag om att testa en svår väg eller hålla oss till en enklare rutt. Första valet av det slaget var att vi skulle in i en låg öppning som hade exakt lika låg höjd som min överkropps tjocklek. Man skulle trycka sig in där, dra sig åt höger där öppningen var större och gick att komma igenom innan man kom ut i ett litet större rum igen. Jag testade först men blev väldigt skeptisk då jag kände hur öppningens tak tryckte mot ryggen. Går detta verkligen? Är det säkert att jag inte kommer fastna och att ni kommer behöva ta tag i benen och dra ut mig? Några kamrater fick krypa före och ropade när de var igenom och meddelade att det skulle gå för mig att komma igenom också. Så då hade jag inget val och tryckte in mig i öppningen och även om det var kompakt sten som tryckte mot ryggen så var det lite sandigt och mjukt underlag undertill så man kunde pressa och dra sig igenom det och det gick ändå rätt smidigt.

Sådär fortsatte det sedan hela tiden och eftersom de andra i sällskapet var så obrydda och tyckte att det var så himla kul med grottor tog vi hela tiden den svåraste vägen när vi fick valet. Mellan alla trånga passager och krångliga inslag gjordes stopp där guiden kollade läget och informerade oss om skillnaden på stalagmiter och stalaktiter och annan viktig grottfakta. Ibland var det väldigt noga att vi kröp på alla fyra med händerna i backen även om vi egentligen hade kunnat röra oss mer upprätt. Detta för att skydda just droppstensformationerna i taket (stalaktiterna) eftersom det är lätt att skada dem och om man tar på dem med hand eller handske kan fettet som hamnar på dem göra så att de slutar växa.

Det både bästa och värsta i hela grottbesöket utspelade sig i ett konstigt läge där vi först skulle hasa oss in på rygg i ett trångt hål. Sedan när vi kommit till slutet av hålet var man fortfarande i ett trångt utrymme där man skulle resa sig upp, sträcka upp en arm över en utstickande sten och klättra upp till en ny större öppning. Att hasa sig in och försvinna i det första hålet var inga större problem. Att byta riktning och börja trycka sig uppåt i det nya hålet gick också bra. Men när jag skulle upp ur hålet och skulle klättra in i nästa rum tog det stopp. Den utstickande stenjäveln som man skulle använda sig av för att dra sig upp pekade rätt ut där man skulle dra sig igenom och mitt emot den var det en kompakt stenvägg väldigt tätt intill. När jag tryckte upp emot stenen tog det stopp och jag började fastna.

Här fick jag faktiskt panik i någon halv sekund och undrade om jag inte bara snabbt som attan skulle ta mig bort från den där spetsiga stenen och krypa ner och ut tillbaka samma väg som jag kom ifrån. Att pressa på framåt kändes som att det omöjligt skulle kunna leda till något annat än att det fortsatt tog stopp eller att man i värsta fall skulle komma igenom lite till och sedan fastna mot stenen och varken komma framåt eller bakåt. Jag lyckades låta bli båda sakerna och stannade upp lite i den väldigt obekväma positionen, kände efter och funderade och lyssnade lite på en kamrats instruktioner och rekommendationer. Jag sträckte upp armen lite och pressade emot stenen igen, men det tog fortfarande stopp och var ett väldigt kompakt tryck mot vänster sida av bröstkorgen som stenen slog emot. I efterhand insåg jag att mobiltelefonen hade legat i vänster bröstficka och gjort det lite extra trångt, men mobiltelefonen med tillhörande fodral kanske också var lite skönare att ha där än att pressa kroppen direkt mot en mer spetsig sten.

I alla fall satt jag fast där, trots att guiden hade lovat att det skulle gå att komma fram – och han hade ju haft rätt hittills. Så efter några sekunders väntan tröttnade jag på att vänta längre och tryckte på mer igen och kände att jag nästan kunde komma fram där. Helt plötsligt när jag andades ut lite luft så började bröstkorgen sedan sakta släpa sig förbi stenen. Den här sekunden då jag började röra mig förbi stenen hoppades jag förstås både att jag skulle kunna fortsätta röra mig framåt och inte fastna mitt på stenen samt att om jag ändå fastnade igen skulle jag väldigt gärna vilja kunna fortsätta andas in luft! Utan så mycket inre lufttryck så var bröstkorgen i alla fall rätt rörlig och även om det knakade lite och kändes både fel och obehagligt kunde jag pressa mig vidare utan att fastna och tog mig upp i nästa öppning. Där det gick att andas ordentligt igen…

Såhär i efterhand var det där det roligaste som hände mig i grottan. Men innan jag tog mig upp där var det minst sagt lite svettigt.

Efter att vi krupit runt i mer än två timmar och enligt guiden uppskattningsvis krupit över 600 meter var vi framme vid öppningen som ledde ut till den stora grottan och vattenfallet igen. De andra kanske hade velat krypa vidare i resten av grottan som ska vara över 5 km lång, men jag var väldigt nöjd med att få komma ut och se solen igen. Vi tvättade också av så mycket jord, sand och smuts som möjligt från overallerna genom att ställa oss under vattenfallet innan vi gick och åt mat och därefter slutligen vandrade tillbaka till utgångspunkten.

Med grottan avklarad passade vi på att bada i Brakkåfallet. Där fanns ett övre vattenfall som vi gick och kollade på innan vi gick ner till det nedre och badade i det. Vem behöver dusch när det finns vattenfall överallt?

Onsdag

Den tredje dagen vandrade vi i Bjurälvens naturreservat. Först var det spångar och led 3 km ut till en stuga. Sedan var det branta trappor ner till mer kuperad terräng där man kunde gå i en slinga ut till ett område som kallades Blinda dalen.

Vi tolkade det som att den hette så för att det var buskage upp till brösthöjd och svårt att se sig omkring. Men egentligen var det för att Bjurälven, som även kallas för ”den osynliga älven”, går under jorden i det här området via grottor bortanför dalen.

Vi gick hela leden ut dit där vattnet gick in i berget. Sedan gick vi lite till för att se om vi kunde nå norska gränsen som är nära här, men leden tog slut efter ett tag och vi hade ingen bra karta med oss på den här turen och visste inte exakt vart gränsen var. Så vi släppte det och gick tillbaka.

Enligt min stegräknare blev detta en vandring på 18,5 km. Efter vandringen åkte vi norrut och försökte förgäves hitta lämplig plats att sätta upp våra tält på. Vi fick därför appropriera ett av vindskydden vi åkte förbi och övernatta i det, trots att det innebar att två av oss fick sova på marken. Men det fungerade bra.

Torsdag

Grottan var ju ett unikt inslag och vi hade vandrat en del men inte bestigit något berg, vilket är ett obligatoriskt inslag när man är i fjällen. Därför hade vi funderat på detta och helt enkelt tittat på kartan och sett vilket det högsta berget som vi kunde ta oss till var. Berget vi valde ut heter Marsfjället och är 1589 meter högt.

Vi parkerade på utgångspunkten till väster om berget och vandrade 7 km till en kåta. Från kåtan var det sedan 6 km upp till toppen och sedan samma väg tillbaka. Min stegräknare uppskattade att vi totalt gick över 44 000 steg och 31,3 km den dagen.

Tyvärr var inte vädergudarna på våra sidor och det var molnigt och till och med fara för åska dagen vi besteg berget. Det var lite häftigt när man på fjället vandrade bland molnen, men tråkigt på bergstoppen när man bara kunde se tio meter framåt. Molnen gjorde också att det blev lite svårare att följa stenrösen på vägen upp och ned från toppen. Vi tappade inte bort leden men fick ibland lägga lite tid på att leta nästa markering på grund av den dåliga sikten.

Vi drabbades även av regn innan vi nådde toppen, men vi lyckades tajma så att vi tog på regnkläder i helt rätt tid och det hjälpte ett tag. Tidigt på kvällen när vi var på väg tillbaka började det dock regna riktigt ordentligt och det blev omöjligt att vara torr de sista timmarna.

Blöta och med en del skavsår på fötterna tog vi oss dock i mål utan några större besvär. Jämfört med att vandra 4-5 dagar i Sarek med ca 20 kg på ryggen, som vi har gjort tidigare år, var den här toppturen behaglig, eller i alla fall lagomt plågsam. Jag är inte någon slags sadist, men en sak som slog mig under vandringen är att smärta och obehag är en del av det mänskliga tillståndet. Utan smärta som kontrast blir andra positiva känslor svagare. Och jag tror att människor som aldrig upplevt smärta eller tunga motgångar blir mindre empatiska människor eftersom man inte fullt ut kan förstå andras lidande om man aldrig upplevt något sådant själv.

Det brukar sägas i samband med vildmarksturer (och en god vän skrev det även till mig under vandringen) att man ofta lär känna sina kamrater väldigt väl under den här typen av strapatser eftersom folks tålamod prövas och man behöver hjälpas åt att hålla allas moral uppe. Det jag istället märkte under den här vandringen var att om man vandrat ihop tidigare eller på andra sätt vet vart man har varandra uppstår inte riktigt någon osäkerhet eller frustration som man behöver vara vaksam på. Både under torsdagen och de andra dagarna då vi vandrade olika sträckor hade jag därför välbehövlig tid att grubbla på saker som man har svårt att fundera på när man befinner sig i vardagsstressen, men som här istället blir en effektiv distraktion från tristess och trötthet när man bara ska sätta den ena foten framför den andra väldigt många gånger i rad – vilket i sig inte kräver så mycket tankeverksamhet. Jag kunde alltså tänka igenom vissa viktiga saker och ta en del beslut som hade tagit längre tid att komma fram till om jag inte hade varit ute i vildmarken.

Vi inledde bestigningen av Marsfjället klockan nio på morgonen och var tillbaka på parkeringen runt åtta på kvällen. För att torka våra kläder och få en riktigt god natts sömn unnade vi oss att ta in på hotell under torsdagskvällen och blev bjudna på en ordentligt middag mitt i natten när vi besökte baren.

Fredag

Under fredagen började resan att avrundas. Vi vandrade inget utan åkte bara resten av Vildmarksvägen genom Vilhelmina och Dorotea där vi passade på att kolla på kyrkor. Sedan hälsade vi på kamrater och övernattade på en mer okristen plats längre söderut. På lördag reste vi raka vägen hem och avrundade en väldigt händelserik vecka.

Avslutningsvis skulle jag säga att den här resan visar att man inte alltid behöver ha allt planerat i detalj i förväg, samt att det är helt meningslöst och angränsande till landsförräderi att semestra utanför Sverige sommartid när vi har sådana här fantastiska saker att uppleva i vårt eget land.