ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige Fritt, den 9 september 1938. Författad av Holger Möllman-Palmgren.

Partidagen i Nürnberg – den tionde i ordningen – har inscenerats. Den romerska tidningen Tribunas första sida ägnar (i likhet med hela den italienska och större delen av den franska pressen) evenemanget flerspaltiga rubriker och recensioner och dekreterar: ”Europas hjärta är i dessa dagar i Nürnberg”.

Hjärtat, ja, det kanske är riktigt, säkert är i varje fall, att Europas hjärna är där. Det är kanske den här gången viktigare än hjärtat. Ty aldrig har den tyska nationalsocialismens årliga stora klang- och jubelfest utspelats mot en oroligare och mera dramatiskt ödesdiger bakgrund än vad fallet är i år. Aldrig har en hel världs ögon, öron och alla sinnen med större och intensivare spänning riktats mot Hans Sachs gamla stad, där det 20. seklets pånyttfödda mästersångare nu träder fram för den politiska världspubliken.

In i det sista ha panikmakarna världen runt gjort sitt yttersta för att från början jaga upp stämningen genom att placera rökbomber och andra dimbildningsaggregat framför scenöppningen. Ett litet förtjusande exempel på närmaste håll må nämnas: I tisdagens Dagens Eko i svenska radion framträdde den bonnierske utrikesauguren Bo Enander och presenterade partidagsevenemanget på sitt speciella sätt. Han lät sålunda de skräckslagna svenska lyssnarna få veta, att ”särskilda försiktighetsåtgärder av militär natur” vidtagits för att trygga Nürnbergsdagarna. Sålunda hade ”hela luftområdet över staden förklarats luftspärrat” och ”staden omgivits av en stark artilleribevakning”.

Medan å andra sidan fransmännen krupit ner i sina Maginotfort och inkallat reservisterna under fanorna…

För att nu ge sakerna deras rätta proportioner – vilka äro imponerande nog utan de Enanderska utstofferingarna – tillåta vi oss upplysa om följande:

Luftområdet över Nürnberg är alltid spärrat för främmande luftfart under partidagarna. Har så varit under åtminstone de fyra sista åren. En ganska enkel och lättbegriplig åtgärd, nödvändig för att förebygga olyckor i en stad, som inom sitt begränsade område under dessa dagar rymmer 1 miljon människor mer än normalt.

Artilleriet som omger Nürnberg utgör en del av krigsmakten, vilken sedan tre år tillbaka alltid deltager i partidagarna med manövrer och parader, vilka förstnämnda utmärka sig för en synnerligen hög grad av verklighetstrohet och effektivitet.

Att fransmännen blivit så dödsförskrämda, att de plockat in sina mannar i Maginotlinjen den här gången, vilja vi ingalunda förneka. Men det beror väl mindre på paraderna och salutsalvorna i Nürnberg än på återverkningar av det egna dåliga samvetet och förstörda nerverna.

I själva verket är det ingenting, som avviker från det vanliga programmet i Nürnberg. Till det onormala får man väl t.ex. räkna att en europeisk stormakt (Frankrike) helt plötsligt tar sig för att mobilisera sina reservtrupper och besätta sina gränsfästningar, låt vara att en av denna stormakts allierade har hållit sina reservister mobiliserade sedan i maj månad – under pågående internationella förhandlingar.

Antag att vissa andra stora och små makter skulle ha lika dåliga nerver som Paris och Prag. Hur skulle det då gå?

Jag hör invändningen: Men har inte även Tyskland delvis mobiliserat?

Nej, Tyskland har i några år som fjol haft sitt folk inkallat till de stora höstmanövrerna, som i år förövrigt voro mycket mindre än i fjol. Och nu äro manövrerna slut. Avslutningsparaden kommer om ett par dagar att gå av stapeln just i Nürnberg under som vanligt mycket högtidliga och festliga former.

Samtidigt med Tyskland, eller rättare sagt strax före, hade även den franska armén sin årliga manöver. Och intet ont i det; varken i Tyskland eller annorstädes har det fällts ett ord av misstänksamhet eller ovilja för den sakens skull. Men när några artilleriregementen ställa upp sina kanoner i Nürnberg – i hjärtat av Tyskland – för att salutera Tredje rikets ledare på nationens största högtidsdag – då besätta fransmännen Maginotlinjen och herr Bo Enander och hans likar bland panikmakarna sia i gravlika tonfall om krig och pestilens!

Då jag skriver detta, har jag just i radion följt den första Nürnbergsdagens förlopp. Den gick mycket fredligt tillväga. Men saknade visst inte sensationer.

Det var till att börja med führerproklamationen, som gav alla världens krigshetsare och panikspekulanter något att fundera på. Den franska ”opinionen” (av folkfrontfabrikat) torde nog göra klokt i att ta ad notam Hitlers förklaring, att den tid är förbi, då Tredje riket kan blockeras och isoleras. Ringen kring Tyskland har sprängts. För alltid. Av icke mindre vikt och med en skarpt varnande underton klingade budskapet, att Tyska rikets försörjning är tryggad, att förråden äro enorma, att de komma att räcka till under alla eventualiteter. Med andra ord, herrar krigshetsare: Det kommer inte att lyckas än en gång att bringa Tyskland på knä genom svält eller svälthot. Skall det kunna betvingas än en gång, måste det ske med vapen – endast med vapen. Är det någon som på allvar vill ta risken?

Efter proklamationen var det Reichskulturtagung med Bruckners 7 symfoni som inledning och Mästersångerna som Ausklang – och däremellan utdelning av de tyska nationalprisen för konst och vetenskap, tal av Rosenberg och tal av Hitler. Författaren av dessa rader följde hela föreställningen. Den var superb. Nationalpristagarna voro en liten sensation för sig: Dr Todt, autostradabyggmästaren och vägdiktatorn var den första. Därefter följde dr Porsche, den geniale bilkonstruktören, skaparen av de glänsande tyska bilrekorden och desslikes skaparen av der Volkswagen, vilken – för att tala med prisutdelaren Goebbels – inom ett år skall bli hundratusentals tyskars glädjekälla. Och så var det till sist de icke mindre geniala flygplanskonstruktörerna, professor Messerschmidt och dr Heinckel, som fingo dela det tredje priset.

Att dessa fyra nationalpristagare äro populära i dagens Tyskland är lika visst, som att de äro väl värda utmärkelsen. Det är fyra män, som en hel värld skänker sin beundran och som vilket land som helst måste avundas Tyskland.

Efter prisutdelningen tog Hitler till orda. Han talade om konsten, om konstens uppgift och konstens väsen, och mycket av vad han sade hade icke kunnat sägas klokare och klarare av en gammal fin professor i estetik och praktisk filosofi. Det var ett av de vackraste tal Hitler någonsin hållit och ett av de mänskligaste. Författaren till dessa rader, som själv par metier sysslat med konst och konstfrågor i 15 år, utfärdar icke detta betyg på en slump. Jag skulle önska, att det en dag stege upp en svensk man och talade på samma sätt till svenskarna: om det mod till sanning, det mod till sund skönhet, det mod till ljus verklighetsbejakelse, som kräves av vår tids och av framtidens släkte.

Den personliga bekännelse till det hellenska livs- och skönhetsidealet, som Hitler angav i detta tal, grep icke blott genom den övertygelsens värme och den inspirationens kraft, som präglade varje sats utan lika mycket på grund av den stämning av europeisk desperation som utgjorde talets politiska bakgrund. Ej mindre fängslande var den nästan förbittrade bestämdhet, varmed Hitler avvisade talet om nationalsocialismen som någon slags mystisk-romantisk kult, skapad av ljusdunklet, och hemmahörande i känslosvärmeriets månskensvärld.

Den nationalsocialistiska åskådningen, sade talaren, är icke en kult; den är en forskning och erfarenhet uppbyggd i blodsarvet och rasanlagen grundad livsform, som hör hemma i ljuset, i dagens klara, strålande ljus. Vi bygga icke mystikmättade tempelvalv för att under dem manifestera vår folkgemenskap, utan vi bygga församlingssalar och folkmöteshallar, som simma av ljus…

Om den gamle Esaias Tegnér, vår nordiske ljusdyrkare, hade kunnat lyssna i sin grav till denna inspirerande hymn till solen och livets ljusa skönhet, så skulle han förvisso ha gråtit glädjetårar. För den som skriver dessa rader är det ett hjärtebehov att erkänna, att detta första führertal på Nürnbergs partidag kom som ett löftesbud från elyseiska vårar i en tung och hopplös tid. Det var ett tal, vars like ingen statsman hållit sedan Hellas sol för alltid gick ned och slocknade i det vinröda havet.

När kommer det äntligen att gå upp för världen och dess förströdda publik, att den lever öga mot öga med en av de sällsammaste och största personligheter, som historien sett födas. Den demokratiska samtiden försöker inbilla sig att han är en dåre och ett vidunder. För våra efterkommande skall han komma att te sig som en hjälte ur en överdådig saga, en legendarisk hero i en myt.

Redaktionell anmärkning: Artikeln publiceras som ett intressant tidsdokument över omvärldens syn på Tyskland innan andra världskrigets utbrott. Syftet med artikeln är inte att hetsa mot någon folkgrupp eller förringa något folkmord som av juridiska skäl inte får ifrågasättas.