HISTORIA. Tor S skriver om historieskrivningen om andra världskriget och hur den styrs mer av vinnarna och deras intressen än av vetenskaplighet.

Tyska soldater. Illustrationsbild. Foto: Hans Karner (CC BY SA 3.0)

Forskning som anses vila på vetenskaplig grund brukar tillskrivas särskild vederhäftighet därför att forskningsrönen då förväntas ha granskats av andra oberoende sakkunniga än sina ursprungliga upphovsmän. I den ständigt pågående vetenskapliga processen ingår även alternativa studier för att utröna om slutsatser baserade på tidigare forskningsresultat kan bekräftas eller behöver revideras. Därmed minskar risken för att felaktigt genomförda studier och irrelevanta slutsatser ska leda till missuppfattningar och vanföreställningar. Om kontrollfunktionen med oberoende sakkunniga granskare och alternativa studier fungerar som avsett är detta ett bra upplägg.

I praktiken finns det dock omständigheter som kan leda till att vissa forskningsresultat får ogrundat stort genomslag samtidigt som andra hamnar i skymundan. I ett historiskt perspektiv visar sig också mycket av mänsklighetens samlade kunskap vara relativt modern samt att det varit vanligt med en överdriven förvissning om att själv ha rätt i sin samtid.

Det är lätt att förstå att det kan vara en psykologisk utmaning att förhålla sig objektiv när en specifik slutsats hägrar samtidigt som den behöver styrkas ytterligare för att kunna anses vila på vetenskaplig grund. Inte minst därför är det viktigt att den enskilde forskaren vägrar kompromissa härvidlag och inte låter sig korrumperas av hägrande forskningsanslag, stora arvoden eller kändisskap.

Värd att nämna i detta sammanhang för sin hederlighet och ödmjuka inställning till sin forsknings revolutionära rön är Charles Darwin. Hans bok ”Om arternas uppkomst” utkom 1859 och kom att inleda ett nytt paradigm i mänsklighetens historia. Tidigare förklaringsmodeller om människans ursprung började i allt högre grad betraktas som värdelösa ur vetenskaplig synvinkel. Vetenskapliga rön kom i ökande utsträckning att ersätta världsreligionernas vidskepelse som källa till förklaring av hur verkligheten fungerar. Därmed började människans utveckling allt mer att betraktas som en konsekvens av livets faktiska förutsättningar med samspel mellan arv och miljö. Men inte ens i vår tid har alla förstått innebörden av detta paradigmskifte genom den sannolikt viktigaste revolutionen i mänsklighetens historia.

Liknande förutsättningar för ett rättssamhälle och vetenskaplig forskning
De flesta torde vara överens om att en förutsättning för ett fungerande rättssamhälle är att den som anklagas för att ha begått ett brott ska informeras om grunden till anklagelsen samt beredas möjlighet att bemöta den. Även den som anklagas för de mest vidriga brott man kan föreställa sig anses därför ha rätt att få redogöra för sin uppfattning om vad som har hänt och inte hänt samt att framlägga bevis för sin sak. På ett principiellt plan har detta upplägg vissa likheter med den vetenskapliga ordningen med oberoende granskning av forskningsresultat. Trots att det finns uppenbara skillnader mellan forskning inom naturvetenskap och historia finns det goda skäl för att även historisk forskning ska omfatta kontrollmekanismer med granskning av externa sakkunniga och alternativa studier.

Följande sex exempel på omständigheter och förutsättningar riskerar att påverka forskare otillbörligt i deras forskning eller granskning av andra forskares forskningsresultat:

1. kunskapsbrist
2. behov av forskningsfinansiering
3. strävan efter karriärmöjligheter inom akademiska institutioner, privata företag eller mediebranschen
4. kognitiv dissonans om forskningsresultat skulle motsäga det förväntade
5. förmodade oönskade konsekvenser av forskningsresultat därför att ”mindre insatta personer” inte anses kunna hantera vissa aspekter av verkligheten
6. befarad repression om forskningsresultat skulle ifrågasätta makthavarnas narrativ.

Vår uppfattning om historien påverkas av hur den beskrivs
Det finns ytterligare omständigheter som riskerar att leda till uppkomst och spridande av vanföreställningar när forskningsrön sprids till en bredare allmänhet; framför allt behovet av fackkunskaper som ofta saknas men krävs för att man ska kunna bilda sig en välgrundad uppfattning. Dessutom kan journalister och andra som förmedlar rönen ha en mer eller mindre politisk agenda.

Som en konsekvens av beskrivna omständigheter är bekymmersamt många i vissa fall hänvisade till att ”tro” även när det gäller kunskapsfrågor. Det är problematiskt ur ett sanningsperspektiv och riskerar att leda till vanföreställningar. Ta evolutionen som exempel. Den på judisk vidskepelse baserade skapelseberättelsen, gemensam för judendomen och kristendomen, om att guden Jahve ska ha skapat Adam och Eva var en etablerad förklaringsmodell i västvärlden innan Darwins evolutionsrevolution. Darwins rön kom för många inledningsvis att framstå som en trosfråga med mer eller mindre explicit hänvisning till religion, tradition och auktoriteter som skenbara men inte desto mindre antagonistiskt framförda motargument.

Även om det som har hänt har hänt och därmed inte påverkas av vad som händer senare så torde respektive samtids bild av historien påverkas av rådande maktstrukturer och förhandenvarande maktelits politiska mål. Och som upplevande varelser påverkas vi människor i hög grad av hur historien presenteras, beskrivs och förklaras för oss. Påverkan kan också komma från mer eller mindre informella intressegrupper när det gäller hur historiska händelser bedöms och vad som över tid mejslas fram som ”sin tids rådande sanning”. Det är exempelvis vanligt att personer, folkgrupper och länder försöker framställa sig själva i positiv dager medan motståndare framställs på ett mer negativt sätt. Det kan ske genom att man utmålar sig själv eller sin grupp som ett oskyldigt offer för en ond förövare.

När det gäller konsekvenserna av vilken historiesyn som definieras som ”sin tids rådande sanning” varierar de beroende på vilken fråga det gäller. Exempelvis har begreppet ”folkmord” i modem tid kommit att användas som ett maximalt negativt värdeladdat uttryck för en oacceptabel och djupt upprörande företeelse. Det är inte svårt att förstå. Det är dock mindre vanligt att frågor ställs om de sociala, psykologiska, kulturella och maktpolitiska konsekvenserna av att ett tidigare historiskt skeende, exempelvis ett folkmord, beskrivs på ett specifikt sätt.

En första rimlig undran i sammanhanget är om efterföljande generationer har drabbats negativt alternativt fått fördelar p.g.a. historieskrivningen i fråga. Om sådan påverkan kan påvisas i någon riktning blir en rimlig följdfråga om det finns skäl för oss nu levande människor att i efterhand försöka ställa detta till rätta. En följdfråga på den följdfrågan blir då om och i vilken utsträckning vi nu levande människor kan anses vara ansvariga för händelser som ägde rum innan vi föddes; det som i religiösa och existentiella sammanhang brukar diskuteras i termer av arvsynd.

Det finns knappast några hållbara argument för retroaktivt skuldbeläggande med arvsynd men möjligen skulle en historisk oförrätt som kan anses fortgå i samtiden ge skäl att agera i motverkande syfte. En svårighet med det perspektivet är dock att bestämma när, hur och av vem eller vilka oförrätten i fråga inleddes. Inte minst av psykologiska skäl riskerar dylika skulddiskussioner att komma att likna småbarnsbråk där barn anklagar varandra för ”ha börjat”.

Segrarna skriver historien
Det brukar anses att det är segrarna som skriver historien. Med det menas framför allt att den som segrar får makt på förlorarens bekostnad inklusive rätten att definiera och beskriva konflikten i fråga. Konflikter i allmänhet liksom flertalet krig brukar omfatta två eller flera mer eller mindre motsatta ståndpunkter om konfliktens innebörd. Det är inte ovanligt att motståndare med stor övertygelse anklagar varandra för att ha inlett en konflikt eller startat ett krig.

Samtidigt finns det undantag från principen att tala och skriva historia i egen sak för att försöka framställa sig själv maximalt positivt på andras bekostnad. Det finns trots allt de som anser att sanningen har ett unikt egenvärde just i egenskap av att vara sann. I själva verket bör historiker och andra som uttalar sig och vittnar om historiska händelser uppfylla samma krav på opartiskhet som en seriös naturvetenskaplig vetenskapsman om deras historiska utsaga ska ha ett värde som annat än en partsinlaga.

Samma princip gäller också vittnesutsagor i brottmål. I dylika sammanhang framstår det dock antagligen som mer självklart för de flesta att ett vinklat eller lögnaktigt vittnesmål inte bara är ett problem i största allmänhet utan i värsta fall riskerar att sätta rättvisan helt ur spel; exempelvis genom att en mördare blir frikänd eller att en oskyldig döms för brott han inte begått.

De flesta som vittnar i brottmål har förhoppningsvis ambitionen att göra det så sanningsenligt de kan om de inte utsatts för hot eller mutats. Men även den som vittnar maximalt sanningsenligt utifrån sina upplevelser riskerar att ge en missvisande bild av vad som inträffat eftersom våra minnen kan vara mer eller mindre omedvetet påverkade av ovidkommande omständigheter som information i massmedia eller andras påståenden och förväntningar.

Med denna psykologiskt komplicerade samverkansväv av egna intressen, minnets opålitlighet, sociala förväntningar och omedvetna påverkansmekanismer finns det goda skäl att så opartiskt som möjligt efter bästa förmåga verkligen försöka sätta sig in i de frågeställningar som ska bedömas. Det är vad juridiska regelverk på olika sätt försöker hantera i rättsprocessen. Det är också vad vetenskaplig forskning adresserar genom extern oberoende granskning och alternativa forskningsstudier.

Den historiska forskningens särställning
Forskningsresultat från akademisk forskning förväntas alltså granskas av oberoende sakkunniga för att minimera risken för felaktiga slutsatser och partiskhet. Och vittnen i brottmål bedöms inte bara utifrån vad de säger utan också i beaktande av psykologiska analyser, eventuella särintressen, sannolikhetsskattningar och sakkunnigutlåtanden för att vittnesmålens trovärdighet, sanningshalt och därav följande bevisvärde ska kunna bedömas.

Historisk forskning utgörs till stor del av akademisk forskning och bör vare sig så är fallet eller ej genomföras med samma objektivitetskrav och rutiner för oberoende granskning. Samtidigt intar den historiska forskningen en särställning p.g.a. en fundamental skillnad vad gäller dess förutsättningar: de som förlorat ett krig brukar ha begränsade möjligheter att granska och ifrågasätta segermakten och dess politiska makthavare. Detta eftersom segrare i krig per definition får större inflytande än
förlorare .

Samtidigt brukar antagonismen mellan tidigare fiender tonas ned med tiden. När den maktpolitiska betydelsen av tidigare konflikter minskar i betydelse kan segrare i vissa fall så småningom börja erkänna att vissa negativa påståenden om de forna fienderna var ren lögn i form av krigspropaganda i syfte att svärta ned dem maximalt för att kunna mobilisera för att segra. Exempel på segrare som i efterhand har erkänt att de spridit lögnpropaganda är Storbritannien och Italien som under första världskriget svärtade ned Tyskland genom att sprida lögner om att tyskar skulle ha lemlästat civilbefolkning – inklusive barn – genom att skära av dem ben, händer, fötter, armar och öron. Avslöjandet av denna antityska lögnpropaganda är nu för tiden förhållandevis okontroversiellt vilket torde bero på att första världskriget hamnat i skuggan av andra världskriget.

Historieskrivningen om andra världskriget
Innan och under andra världskriget fanns en eskalerande antagonism mellan det nationalsocialistiska Tyskland och de senare segermakterna. Dessutom fanns en internationell maktpolitisk intressegrupp som omfattade personer, grupper och länder som mer eller mindre öppet stödde Tysklands fiender av olika skäl.

Redan 1933, samma år som det tyska folket röstade fram NSDAP och Adolf Hitler, förklarade den internationella världsjudendomen ekonomiskt och finansiellt krig mot det nationalsocialistiska Tyskland. Krigsförklaringen framgår bl.a. av den brittiska tidningen ”Daily Express” från den 24 mars 1933 med huvudrubriken ”JUDEA DECLARES WAR ON GERMANY”.

Till skillnad från första världskriget har dock andra världskriget inte blivit möjligt att diskutera förutsättningslöst bortom segermakternas i och för sig föränderliga men ändå vanligen uppenbart partiska ramar. Anmärkningsvärt nog har ändå flera tidigare påstått begångna brott av tyskar under andra världskriget i efterhand kommit att erkännas som lögnpropaganda; exempelvis att tyskarna skulle ha tillverkat lampskärmar av mördade judars hud och att avrättningar av judar skulle ha förekommit i gaskamrar i koncentrationsläger belägna på rikstyskt område.

Det är anmärkningsvärt att den ena parten i en konflikt, i detta fall segermakterna i andra världskriget, skapade denna lögnpropaganda i syfte att svärta ned sin viktigaste fiende som förlorade kriget, det nationalsocialistiska Tyskland, och sedan efter kriget underlåter att ta ansvar för konsekvenserna av sina bedrägerier. Det skulle ha varit ett uttryck för hederlighet och anständighet att försöka ställa till rätta denna nedsvärtning av den besegrande fienden.

Notera att segermakternas lögnpropaganda inte utgörs av obetydligheter utan av påståenden av så extrem art att flertalet normalt funtade människor troligen blir rent illamående av blotta tanken på dessa hemskheter. Andra världskrigets segermakter har alltså agerat annorlunda än segermakterna i första världskriget. Det framstår som högst sannolikt att den huvudsakliga orsaken till de skilda förhållningssätten är att andra världskriget fortfarande i vår tid spelar en viktig maktpolitisk roll.

För att tydliggöra det psykologiskt anmärkningsvärda med nämnda exempel på segermakternas lögnpropaganda under andra världskriget kan länderna bytas ut i ett tankeexperiment. Det skulle då i stället kunna handla om att danskar påstått att vi svenskar skulle ha mördat danskar genom att gasa ihjäl dem i koncentrationsläger på svensk mark samt att vi skulle ha tillverkat lampskärmar av mördade danskars hud. När dessa påståenden senare avslöjas som lögn, och detta också accepteras av alla inblandade, så blir frågan inte ens en stor mediehändelse. Danmark ber inte Sverige formellt om ursäkt och Sverige kräver ingen upprättelse för att ha blivit utsatt för denna lögnpropaganda.

Det framstår som fullständigt osannolikt eller uteslutet att något sådant skulle ha kunnat inträffa om det hade gällt Danmark och Sverige. När det gäller andra världskriget har det dock hänt genom att segermakterna spred dessa ohyggligheter om det nationalsocialistiska Tyskland! Notera att västvärldens etablerade medier inte ens i vår tid visar något nämnvärt intresse av att uppmärksamma denna förtalskampanj.

Ett vagt och i sak ohållbart försvar för detta omoraliska beteende av segermakterna, och vår tids etablerade medier som upprätthåller segermakternas historiesyn, skulle kunna vara att hänvisa till att ”nazisterna” begick så många andra övergrepp mot judar och andra att dessa lögner ändå inte påverkar helhetsbilden nämnvärt. Här finns möjligen kärnan i den anmärkningsvärda historieskrivningen om andra världskriget: segermakternas grundläggande historiesyn framstår som så obevekligt fastslagen redan från början att den över tid allt mer har kommit att transformeras till något slags ”helig sanning”.

I transformationen från historiskt skeende med en rad komplexa förutsättningar och påverkansfaktorer har andra världskriget och ”förintelsen” kommit att anta formen av en kvasireligiös trosfråga med krav på tro, underkastelse, erkännande av skuld och därav följande tvång att känna skam. I denna psykologiskt sjuka mylla har det kommit att bli en hederssak för varje god och anständig människa att kategoriskt vägra acceptera minsta antydan till ifrågasättande av segermakternas historieskrivning. Denna historieskrivning kan sammanfattas med att segermakterna var goda medan det nationalsocialistiska Tyskland var ont.

Trots den psykologiskt högintressanta transformationen av andra världskriget och ”förintelsen” från historiska händelser till kvasireligiösa trosfrågor har detta perspektiv inte uppmärksammats tillnärmelsevis så mycket som verkar behövas. Det stora och ökande antalet revisionister som vigt sina liv åt att forska inom området har i hög grad adresserat kontrollerbara fakta. Mer sällan har de fördjupat sig i det psykologiska perspektivet kring hur det nationalsocialistiska Tyskland under och efter andra världskriget har blivit utsatt för vad som skulle kunna vara den största och mest systematiskt genomförda förtalskampanjen i mänsklighetens historia.

Efterkrigstidens populärkultur skildrar typiskt de som stred för segermakterna som frihetskämpande hjältar samtidigt som tyskarna brukar beskrivas som omänskligt onda förtryckare med våld, tortyr och krig som självändamål och i syfte att ockupera en så stor del av världen som möjligt för att kunna utrota andra folk under maximalt lidande. I sammanhanget finns tre viktiga delområden:

1) Ej längre omtvistade fakta som strider mot segermakternas generella historieversion om andra världskriget har än så länge knappast lett till någon principiell revidering av historieskrivningen. Exempel: nämnda och erkända lögner om lampskärmarna och nämnda och erkända lögner om gaskamrar på rikstyskt område.

2) Efterkrigstidens etablerade medier fortsätter att försöka upprätthålla bilden av att ”förintelsen” skulle vara väldokumenterad bortom varje rimligt tvivel. Samtidigt framkommer över tid allt fler revisionistiska rön som påvisar allvarliga felaktigheter inklusive fysikaliska orimligheter och matematiska felräkningar. Exempel: enligt efterkrigstidens etablerade mediers reviderade historieskrivning dog miljontals färre antal personer i Auschwitz än vad som tidigare påståtts samtidigt som det totala antalet offer för ”nazisternas utrotningar” inte har ändrats utan fortfarande vanligen påstås uppgå till sex miljoner.

3) Historieskrivningen om andra världskriget och särskilt ”förintelsen” har utvecklats till en trosfråga med ett oeftergivligt krav på accepterande av segermakternas historiesyn samtidigt som de som ifrågasätter sanningshalten i dessa utsagor – om de skulle understå sig att nämna det offentligt – utsätts för repression. Denna repression sker dels helt öppet, dels i det fördolda. För att drabbas av repression behöver man inte ens tvivla på ”förintelsen”, det räcker att anse att andra som tvivlar ska ha rätt att yttra sina tvivel.

Revisionister söker sanningen och drabbas av repression
Det finns ett stort antal revisionister med inriktning på andra världskriget och ”förintelsen” vilka förtjänar respekt för att de inte väjer för politiskt inkorrekta rön inom det område som torde vara det mest kontroversiella i efterkrigstidens västvärld. Ett viktigt skäl till att de förtjänar respekt, utöver en sannolik sanningssträvan, är den i stor utsträckning dolda repression som revisionister brukar drabbas av vilken flertalet av dem troligen också inser att de kommer att drabbas av. Repressionen kan vara både lagligt formell och informell. Exempel:

  • Avsked
  • Yrkesförbud
  • Förhindrande av publicering
  • Inreseförbud i vissa länder
  • Offentligt förtal
  • Böter
  • Fängelsestraff
  • Mordhot
  • Misshandel
  • Stöld
  • Mordbrand

Det kan även finnas andra exempel på laglig och informell repression – i form av för ett rättssamhälle fullständigt oacceptabla övergrepp! – som revisionister blivit utsatta för i västvärldens demokratier; de länder som under efterkrigstiden utvecklat sitt självgodhetsfrosseri till virtuositet och med sitt hyckleri om yttrandefrihet och allas lika värde ständigt slår nya rekord i makaber skenhelighet.

Med olika fokus och perspektiv har revisionister påvisat fundamentala fel och brister i segermakternas historieskrivning. De har också presenterat svårmotsägliga fakta som grund för alternativa slutsatser. Ett skenargument emot dem är att de skulle vara ”nynazister” och därför per automatik inte bör få komma till tals eftersom de vill sprida lögnpropaganda med syfte att dölja sanningen om ”nazisternas brott”. Här gör vår tids makthavare och etablerade medier tre tankefel samtidigt som deras egentliga syfte verkar vara att förhindra en fri debatt och motverka vetenskaplig forskning.

1. Begreppen ”nazist” och ”nynazist” är irrelevanta i sakfrågan eftersom de används för att misskreditera personer som framför uppfattningar som makthavarna och de etablerade medierna inte delar. Vidare utgör politiska eller religiösa uppfattningar inte per automatik något argument i sakfrågor. Tvärtom finns det gott om exempel på personer med välunderbyggda uppfattningar oberoende av såväl politisk övertygelse som religiös tro. Användningen av begreppen ”nazist” och ”nynazist” verkar således tjäna två syften i sammanhanget: dels att svärta ned alla som framför ett upplevt förhatligt budskap för att därmed minska trovärdigheten i budskapet i fråga, dels att förflytta fokus från sakfrågan till ett godhetssignalerande och illa dolt skrävel om egen förment hög moral.

2. Om ”nazister” per definition inte bör få komma till tals tyder det på att segermakternas historieskrivning om andra världskriget inte skulle tåla en oberoende vetenskaplig granskning. Att så kan vara fallet styrks av det faktum att makteliten desperat försöker motverka spridandet av revisionistisk historisk forskning om andra världskriget. Det sker genom att de som forskar om andra världskriget och ”förintelsen” påstås vara ”nazister” eller ”nynazister” om de kommer fram till slutsatser som ifrågasätter segermakternas historieskrivning. Notera alltså hur begreppen ”nazist” och ”nynazist” har blivit så sprängfyllda av mytologisk ondska att de genom sin blotta existens som negativa epitet för misshagliga individer i det närmaste omyndigförklarar dem. Notera vidare hur skrämmande väl dylik smutskastning fungerar trots att det i själva verket är fråga om något så vidrigt som tendentiöst beljugande och skenargumentation med cirkelbevis.

3. Om en ”nazist” sprider lögner i syfte att dölja sanningen om ”nazisternas brott” är den seriösa forskningens och medias uppgift att adressera och avslöja dessa lögner som just lögner genom böcker, artiklar, debatter, intervjuer och med all modern kommunikationsteknik. Vi som förespråkar yttrandefrihet brukar vara överens om att det är genom en fri och öppen debatt det är politiskt, moraliskt och vetenskapligt relevant att hantera meningsskiljaktigheter. Att försöka förhindra någon från att framföra sin uppfattning med hänvisning till att uppfattningen i fråga strider emot ens egen innebär en inskränkning av yttrandefriheten och är oförenligt med vetenskapens mest grundläggande förutsättning i form av opartisk granskning och kritiskt ifrågasättande.

Maktelitens desperation
Maktelitens och de etablerade mediernas gemensamma strävan efter att försöka upprätthålla segermakternas historieskrivning om andra världskriget, inklusive myten om ”förintelsen” och att den skulle vara väldokumenterad bortom varje rimligt tvivel, utgår ofta från bl.a. följande tre utgångspunkter.

1. Alla ”seriösa historiker” delar i allt väsentligt segermakternas historiesyn. Den revidering av historieskrivningen om andra världskriget som trots allt har gjorts handlar endast om detaljer. Dessa detaljer påverkar inte den ursprungligen ”fastslagna sanningen” om det nationalsocialistiska Tyskland som ensamt ansvarigt för utbrottet av andra världskriget och för att noggrant ha planlagt och genomfört ett folkmord på sex miljoner judar och andra oskyldiga.

2. ”Nazister” och ”nynazister” definieras som personer som sympatiserade eller sympatiserar med det nationalsocialistiska Tyskland och därför anser att Hitler och Tyskland gjorde rätt som startade andra världskriget och utrotade sex miljoner judar och andra oskyldiga.

3. Revisionister som ifrågasätter segermakternas historieskrivning är i själva verket ”nazister” eller ”nynazister” som sysslar med medveten historieförfalskning i strategiskt syfte för att försöka ge en mer positiv bild av Hitler och det nationalsocialistiska Tyskland.

Begreppet ”förintelseförnekare” förtjänar särskild uppmärksamhet då det implicerar att det bara finns två ståndpunkter rörande huruvida ”förintelsen” har ägt rum eller ej. Dels den objektivt korrekta uppfattningen att ”förintelsen” har ägt rum i enlighet med segermakternas och efterkrigstidens etablerade mediers historiesyn, vilken även omfattar att ”förintelsen” skulle vara bevisad bortom varje rimligt tvivel. Dels den objektivt felaktiga uppfattningen att ”förintelsen” inte har ägt rum vilken påstås vara en befängd lögn baserad på historieförfalskning av ”nazister” och ”nynazister” i egenskap av ”förintelseförnekare”.

Inte sällan underförstås det att ”nazisterna” känner till att ”förintelsen” har ägt rum i enlighet med segermakternas och de etablerade mediernas historiesyn. Skälet till ”nazisternas förintelseförnekande” påstås då vara ett försök att vinna politiskt strategiska fördelar för att underlätta att ta makten i syfte att starta tredje världskriget och genomföra ett nytt folkmord på judar och andra oskyldiga.

Notera fräckheten i denna skenargumentation. Segermakterna och dagens etablerade medier ger sig själva rätten att definiera vad ”nazism” är, vad ”nazisterna” gjorde sig skyldiga till och vad dagens ”nynazister” står för. När dagens nationalsocialister framför sin i sammanhanget rimliga önskan att själva få definiera vad de står för, sin historiesyn och sina mål inför framtiden, då ignoreras detta fullständigt med hänvisning till segermakterna i andra världskriget och efterkrigstidens maktelit.

Gör tankeexperimentet att jämföra med hur ett dylikt beteende skulle uppfattas i ett civilt rättsfall. Allt den anklagade och hans ombud framför till styrkande av sitt bestridande av anklagelsen ogillas och beaktas inte över huvud taget i den rättsliga prövningen. I stället hänvisas till åklagarens framställan med skenargumentet att den anklagade i egenskap av gärningsman till de hemska brott han anklagas för varken ska få argumentera för sin sak eller framlägga bevis för sin oskuld. Detta för tankarna till kommunistdiktaturer och andra genomkorrumperade stater.

Dylik rättsvidrighet borde vara en skam och vanära för varje enskild människa att acceptera och upprätthålla existensen av. Somliga kanske rent av har svårt att föreställa sig att det ens skulle kunna finnas ett språk med tillräckligt negativa epitet för att relevant beskriva denna rättsvidrighet och dess upprätthållare.

Avslutningsvis
För att förlöjliga och misskreditera revisionisterna har det framförts befängda lögner om vad de påstår; exempelvis att de skulle förneka existensen av tyska koncentrationsläger under andra världskriget eller att de skulle förneka att judar, i likhet med individer från andra folkgrupper, dödades under kriget. Det framstår som anmärkningsvärt att så lätt avslöjade lögner uppenbarligen verkar fungera i viss utsträckning.

”Förintelsens” transformering till kvasireligion verkar ha fått majoriteten av västvärldens befolkningar så förvissade om riktigheten i segermakternas historiesyn att sakfrågan blivit en ickefråga. Med denna ickefråga som grund har kvasireligionen kommit att manifesteras som en antiintellektuell godhetssignalering genom aktivt avståndstagande från allt som riskerar att leda till ett ifrågasättande av segermakternas historieskrivning.

Mycket tyder på att den hatfyllda och antivetenskapliga retorik som efterkrigstidens maktelit och etablerade medier frossar i syftar till att desperat försöka upprätthålla segermakternas historieskrivning om andra världskriget inklusive myten om ”förintelsen” och att den skulle vara väldokumenterad bortom varje rimligt tvivel. Men om ”förintelsen” skulle ha varit väldokumenterad bortom varje rimligt tvivel finns det goda skäl att anta att makteliten skulle vara fanatiskt flitig med att ordna kritiska intervjuer med revisionister och debatter mellan revisionister och företrädare för segermakternas historiesyn.

Det är lätt att föreställa sig vilken triumf det skulle vara för dagens maktelit och etablerade medier att offentligt få visa hur revisionisterna, d.v.s. ”nynazisterna”, blir fullständigt tillintetgjorda av ”de seriösa historikerna”. Att så inte sker tyder på att företrädarna för segermakternas historiesyn skulle ha svårt att hävda sig gentemot de inte sällan spränglärda revisionisterna. Det visar också att en dylik diskurs behövs såväl från vetenskaplig utgångspunkt som ur ett moraliskt perspektiv.

Sakfrågorna om andra världskriget och ”förintelsen” är förvisso högintressanta liksom hur de har hanterats i efterkrigstidens västvärld. Men även de psykologiska aspekterna av hur något så osannolikt kan pågå utan att fler reagerar framstår som ett viktigt och i alltför ringa grad uppmärksammat perspektiv. En förutsättning för att kunna förstå detta torde vara kännedom om makthavarnas omfattande repressionskapacitet. Repression genomförs dels fullt synlig och dels dold, parallellt med laglig rätt respektive informella övergrepp.

”Förintelsen” och efterkrigstidens mytologisering av den är lika osannolik som skrämmande. Det framstår som svårt eller omöjligt att ens föreställa sig hur de psykologiska aspekterna av myten om ”förintelsen” har påverkat, påverkar och kommer att påverka människor psykologiskt, socialt, emotionellt och andligt (utan vidskeplig undermening).

Segermakterna i andra världskriget har överlämnat stafettpinnen till efterföljande makthavare i västvärlden vilka tagit emot den i triumf. Deras berusning av sin egen självdefinierade godhet i kombination med empatibrist och skrupellöst hyckleri kan få blodet att isa sig. De basunerar ut sin egen härlighet uppblandat med floskler om allas lika värde samtidigt som de skuldbelägger Europas folk och kräver att vi ska känna skam som får oss att alienerade vandra mot vår egen undergång i underkastelse och självförakt. Judarnas och de kristnas gemensamma gud Jahve skulle sannolikt ha jublat om han existerade och inte bara var en makaber fantasifigur i form av ett ondskans missfoster påhittat av vidskepliga judar! Se ”Västvärldens arvsynd”.

Epilog
Låt oss i vördnad inför våra förfäder ta emot deras heliga kärleksgåva i form av livets sagolika härlighet!

Sträck ut dina händer till fränder
Se solguldets skönhet smeka havet så ömt
och låt kärleken fylla ditt hjärta.
Var trygg inför mörkret genom kraften du har
och sträck ut dina händer till fränder!
När hatarnas ondska släcker sanningens ljus
för att kränka och skända med smärta,
var stolt i din kärlek och stå orubbligt kvar
och sträck ut dina händer till fränder!

/Tor S

  • Publicerad:
    2020-10-26 13:20