INSÄNDARE. Tor S argumenterar i den här insändaren för att rötterna till dagens självhat och det kollektiva skuldbeläggandet av vita människor kommer från judendomen och kristendomen.
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.
Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se
I judendomens och kristendomens gemensamma heliga urkund, judarnas Torah respektive Bibelns fem Moseböcker, finns myten om Adam och Eva som utgör grunden för det som brukar kallas arvsynden. Samtidigt anser förhoppningsvis de flesta i västvärlden i dag att arvsynd som principiell företeelse är något mer eller mindre oacceptabelt. En vanligt förekommande uppfattning är att varje enskild individ genom sitt eget handlande ansvarar för konsekvenserna därav.
Västvärlden har i hög grad präglats av kristendomen med dess judiska kulturhistoria inklusive myten om arvsynden. Ändå torde de flesta mer eller mindre sekulariserade människor nu för tiden knappast reflektera särskilt mycket över någon arvsynd som en konsekvens av att Adam och Eva påstås ha valt att äta av frukten från kunskapens träd. Inte desto mindre skulle denna mytologiska arvsynd – som en ursprunglig grundbult i den judiskt kristna trosföreställningen – ha kunnat prägla oss mer eller mindre omedvetet och faktiskt också ha påverkat vår självbild och vårt agerande fram till våra dagar.
Kristendomen liksom övriga världsreligioner har skapats av vad vi med dagens kunskap om verkligheten rimligen måste betrakta som förhållandevis okunniga människor. Förklaringar av hur världen uppstått, varför människan och andra djurarter existerar och hur livet som företeelse fungerar har för de flesta av oss i allt högre grad kommit att förklaras av vetenskapen. I kommande resonemang om den kristna arvsynden är utgångspunkten dock inte den faktiska verkligheten såsom vi förstår den i dag utan vad som påstås i judarnas Torah och de kristnas Bibel.
Enligt denna vidskepelse ska guden ”Jahve” eller ”Jehova” (enligt två alternativa tolkningar av den hebreiska ursprungstextens översättning) ha gett Adam och Eva ”fri vilja”. Samtidigt förbjöd han dem uttryckligen att äta av frukten från kunskapens träd. Adam och Eva valde ändå att göra just detta. Som en konsekvens av att de använde sig av sin påstått fria vilja på detta sätt valde Jahve att skuldbelägga och bestraffa såväl Adam och Eva som världshistoriens hela efterföljande mänsklighet.
Bortsett från att Jahve beskrivs som allsmäktig och därmed blir förbehållslöst ansvarig för konsekvenserna av allt han skapar inklusive Adam och Eva, skulle det vara ett uttryck för närmast ofattbar brist på empati att straffa världshistoriens hela efterföljande mänsklighet med all världens ondska på grund av Adams och Evas beslut att äta förbjuden frukt; särskilt som de påstås ha blivit lurade därtill.
Här finns en av flera aspekter av det s.k. teodiceproblemet som handlar om den oförenliga kombinationen av en allsmäktig och god gud samtidigt som det finns ondska och lidande. Denna frågeställning har kristna kämpat med genom årtusendena men hittills har knappast någon lyckats förklara teodiceproblemet på ett rimligt sätt ur moralisk och förnuftsmässig synvinkel.
Adams och Evas påstått fria val att äta av frukten från kunskapens träd samtidigt som deras påstått allsmäktige skapare på grund av detta deras val straffar världshistoriens efterföljande mänsklighet med all världens ondska, gör det svårt att dra någon annan slutsats än att Jahve är ofattbart ond. Den som eventuellt inte skulle komma fram till att så är fallet rekommenderas att fördjupa sig Bibeln, särskilt Gamla testamentet som delas av judendomen och kristendomen som helig urkund, med omfattande beskrivningar av Jahves fåfänga kärlekskrav och despotiska maktanspråk, uppmaning till djurplågeri, folkmord och psykisk tortyr av sina egna tillbedjare. Den kände ateisten professor Richard Dawkins har skoningslöst och intellektuellt elegant kritiserat judarnas och de kristnas gemensamma gud ur detta perspektiv: Så även statsvetaren och opinionsbildaren Ahmed Rami.
Torahn/Bibeln delförklarar arvsyndens problemkomplex med att ”Satan Djävulen”, i form av en orm, ”förledde” Adam och Eva att äta av frukten från kunskapens träd. Därmed skulle Satan Djävulen kunna anses bära en del av ansvaret för Adams och Evas brott mot Jahves förbud. Men även om denna ytterligare högre makt förutom Jahve, Satan Djävulen, skulle ha funnits och lurat Adam och Eva att välja fel enligt Jahve så ändrar det inte Jahves fulla ansvar för konsekvensen av sin skapelse om han är allsmäktig. Är Jahve allsmäktig så har han fullt ansvar för samtliga konsekvenser av alla sina gärningar, är han inte fullt ansvarig för samtliga konsekvenser av alla sina gärningar kan han per definition inte heller vara allsmäktig.
Utifrån beskrivna förutsättningar måste Adam och Eva rimligen anses ha gjort rätt när de valde att äta av frukten från kunskapens träd som de gjorde. Kombinationen av deras ursprungliga förutsättningar och den påverkan de fick genom sina sociala och miljömässiga erfarenheter – allt i enlighet med Jahves beslut i egenskap av allsmäktig skapare av världsalltet – resulterade i att de fick en längtan efter kunskap, vilket är en utmärkt förutsättning för att leva. Möjligen skulle de kunna kritiseras för att de inte stod upp för sitt val gentemot Jahve. Att de inte gjorde det skulle kunna tolkas som att de i själva verket inte hade någon särskilt fri vilja utan i stället var mer eller mindre manipulerade till ett snarlikt kunskapsförakt som det Jahve gav uttryck för när han förbjöd dem att äta av frukten från kunskapens träd.
Beskriven vidskepelse är alltså grunden för att mänskligheten ska anses utgöras av syndare genom arvsynd. På denna arvsynd som ursprunglig förutsättning vilar nästa grundbult i kristendomen från tiden då den ännu var en obetydlig judisk sekt. Då påstås Jesus med begränsad framgång ha försökt få inflytande bland sina fränder i likhet med flera andra samtida självutnämnda profeter som påstod sig vara ”mashiach”/”messias”/ ”christos”/”kristus”/”den smorde”. Jesus gjorde alltså anspråk på att vara judarnas kung av Davids ätt. Enligt dem han dompterade inklusive flertalet av historiens efterföljande kristna var han också det.
Kristendomens första fundament är således den judiska skapelseberättelsens påstådda arvsynd genom Adam och Eva. Dess andra fundament är Jesu försoningsoffer genom korsfästelsen varmed han påstås ha tagit på sig världens synder samtidigt som han själv, i egenskap av guds son, ska ha varit utan synd. Att han tog på sig detta straff för andras synder betraktas av kristna som ett föredömligt kärleksbevis. Detta kärleksbevis har den västerländska kulturen visat – och visar alltjämnt – maximal vördnad inför genom allehanda uttryck inom förekommande yttringar av mänsklig skaparförmåga.
Det kan framstå som märkligt att alla människor utan undantag ska definieras som syndare genom arvsynden från Adam och Eva trots Jesu försoningsoffer. Var måhända försoningsoffret inte tillräckligt? Borde Jesus kanske ha blivit ännu mer skändad och torterad för att Jahve skulle känna sig nöjd med uppfyllandet av sin fixa idé om behovet av ett försoningsoffer?
Den beskrivna vidskepelsen i fråga öppnar för möjligheten att tolka den motbjudande tortyren av Jesus som fullständigt meningslös samtidigt som den påstått allsmäktige Jahve i själva verket framstår som mindre begåvad i sin oändliga ondska. Till hans försvar skulle visserligen kunna anföras att han i sin förmenta kärlek erbjuder ”oss arma syndare genom arvsynd” en möjlig räddning om vi tror på honom, älskar honom och böjer oss för hans maktanspråk, men syndare i behov av förlåtelse förväntas vi med ödmjukhet acceptera att vi är.
Här finns ytterligare en aspekt av teodiceproblemet när det gäller det hemska, meningslösa och oacceptabla försoningsoffret. Här blottar Jahve helt öppet sin ondska när han väljer metod för att sprida sin lära, inledningsvis endast till sitt utvalda folk judarna, senare via Jesus och Paulus även till jordens övriga folk. Jahve valde alltså att låta tortera ihjäl en oskyldig med hänvisning till andras synder på grund av brott de inte själva begått. Dessutom påstås denne oskyldige person ha varit hans egen son.
I detta sammanhang finns sju beteenden som för de flesta av oss förhoppningsvis är oacceptabla:
Slutsatsen vid bedömning av dessa sju beteenden bör rimligen bli att den som beter sig så måste anses vara gravt psykiskt störd, ha en närmast ofattbar brist på empati genom oförståelse för levande varelsers lidanden samt fullständigt sakna ens en antydan till tolerabel moral. Trots detta har denna på vidskepelse och vanföreställningar grundade ondska kommit att bli mänsklighetens hittills mest framgångsrika lära. Det är i sanning en skam för mänskligheten!
Västvärldens första arvsynd kommer alltså från den judiska skapelseberättelsen i vilken Adam och Eva valde att äta av frukten från kunskapens träd varmed behovet av ett försoningsoffer i form av tortyr av och mord på en förment oskyldig påstås ha uppstått.
Kristendomens propagandaseger
De sociala, kulturella och moraliska konsekvenserna av kristendomen och dess arvsynd måste rimligen anses sakna motstycke i mänsklighetens historia när det gäller vållad skada för livet som företeelse genom besinningslös livsfientlighet. Detta har manifesterats dels genom att kristendomen krossat högkulturer och utplånat kulturarv – inte minst vårt fornnordiska arv – för att ersätta dem med det judiska kulturarvet. Vidare har kristendomen oförsonligt bekämpat förnuft och vetenskap samt perverterat en stor del av mycket livsdugligt och nödvändigt för livets bevarande genom Jesu falska ideal.
Kristendomens väg mot världshistoriens största propagandaseger har gått via hyckleri, förtryck av oliktänkande, tortyr och krig parallellt med att dess livsfientliga slavmoral steg för steg har förgiftat folk genom att tvinga i dem självförakt via arvsynd och skam. Den kristna slavmoralen har pådyvlats folk med en kombination av hot och grandios vidskepelse med Jesu agerande som förebild: att låta sig kränkas, skändas, torteras och mördas för andra syndares skull för att uppfylla Jahves narcissistiska krav på underkastelse och lydnad genom uppfyllande av hans fixa idé om behovet av ett försoningsoffer.
Behov av en ny arvsynd
Betydelsen av arvsyndsmyten om Adam och Eva har kommit att minska i betydelse sedan mänskligheten tog steget in i ett nytt paradigm år 1859 i och med utgivningen av Charles Darwins bok ”Om arternas uppkomst” . Bibeln som kunskapskälla och förklaringsmodell för hur verkligheten fungerar har alltsedan dess i allt högre grad kommit att ersättas av vetenskapen. Inte desto mindre finns det skäl att tro och befara att västvärlden – inklusive folkens självbild och kunskapssyn – inte på långt när har befriat sig från kristendomens livsfientlighet bara för att ateism och sekulär humanism blivit mer politiskt korrekt. Snarare kan vi skönja sekulariserade varianter av kristendomen i flera senare trosläror och rörelser. Exempelvis finns sällan uppmärksammade men sannolika samband med mycket av efterkrigstidens maktpolitiska korrekthet med läror och idéströmningar som kommunism, liberalism och globalism.
I efterkrigstidens västvärld har det börjat växa fram ett nytt paradigm som i ökande grad manifesteras som ett slags ”andra arvsynd” även om begreppet som sådant inte brukar användas i detta sammanhang. Det är svårt eller omöjligt att veta i vilken utsträckning detta skeende har någon direkt eller indirekt koppling till den gamla judiska vidskepelsen om Adam och Eva. Det är också svårt att utröna i vilken utsträckning den eventuellt skulle kunna tänkas bygga på en medveten maktpolitisk strävan att ersätta en gammal och allt sämre fungerande slavmoral med en modernare, effektivare och mer tidsenlig dito. Oavsett vilket så utgör vår tids ”andra arvsynd” ett liknande problem som då kristet korrumperade maktapparater med förnuftsförakt och repression bekämpade vetenskapen och lemlästade och avrättade dissidenter.
Kolonialismen och ”förintelsen”
Den ”andra arvsyndens” två huvudspår är de europeiska folkens kolonialism och ”förintelsen”. Dessa två historiska delområden har allt mer kommit att sammanlänkas vilket vid en första anblick kan förefalla märkligt. Med ett vidare perspektiv framträder dock en röd tråd i denna skenargumentation. Det viktiga här är skuld, synd och skam. Mer specifikt handlar det om de europeiska folkens skuld till synd och därav följande behov av att känna skam. Europas folk ska – och är moraliskt förpliktigade att – skämmas. Vi ska skämmas för vår historia, för våra förfäder och för att vara just dem vi är. Sist men inte minst utan allra viktigast: vi ska skämmas för vår hudfärg och vår ras!
Efterkrigstidens antirasism har blivit allt märkligare och allt mer motsägelsefull. Å ena sidan är den politiskt korrekta uppfattningen i västvärlden i dag att mänskliga raser inte existerar. Å andra sidan baseras allt mer av den antirasistiska propagandan på förespråkande av rasåtskillnad – apartheid alltså! – så att olika individer i ett och samma land ska behandlas och bedömas olika baserat på rastillhörighet. Föga förvånande använder makteliten dock inte begrepp som apartheid i detta sammanhang utan i stället uttryck som ”positiv särbehandling” och ”kvotering”. Glädjande nog verkar allt fler genomskåda dylika språkmanipulationer och semantiska förförelsekonster.
Något av det mest oacceptabla i vår tid måste rimligen anses vara efterkrigstidens despotiska åsiktsförtryck och repression mot fritänkare och systemmotståndare; diskrepansen mellan maktelitens skenheliga floskler om allas lika värde och yttrandefrihet kontra deras hatpropaganda och repression inklusive lagbrott mot oliktänkande. Se exempelvis ”Motståndsrörelsen – 20 år av revolutionär kamp” och ”Priset” av Karl-Olof Arnstberg.
”Förintelsen” förtjänar en alldeles särskild och separat uppmärksamhet eftersom den är i färd med att transformeras till en pseudoreligiös arvtagare inte bara till arvsyndsmyten om Adam och Eva utan till hela kristendomen. Måhända anser makteliten att den ursprungliga arvsyndsmyten har tjänat antieuropeiska intressen väl under närmare tusen år men nu behöver avlösas av en modernare myt för att Europas folk ska fortsätta vägen mot sin egen undergång i skam och självförakt.
De europeiska ursprungsbefolkningarna med sina förmenta skulder till historiska synder anses alltså vara skyldiga att känna skam. Skam för att vi skapade den europeiska kulturen, skam för att vi spred den europeiska kulturen, skam för att den europeiska kulturen blivit normgivande i flertalet andra kulturer, skam för vår hudfärg och rastillhörighet – bortsett från att det samtidigt påstås att mänskliga raser inte existerar.
För undvikande av missförstånd
Syftet med denna artikel är inte att:
/Tor S
Hoppa till huvudinnehåll
