KRÖNIKA • Med anledning av det traditionsenliga judiska firandet av massmord på perser påminner Daniel Gerdås om att det faktiskt är mest synd om judarna.

Idag infaller den judiska högtiden Purim. Purim firas till minne av en händelse nedtecknad i Esters bok, i gamla testamentet, som slutade med att judarna mördade 75 000 invånare i Persiska riket. För att flytta fokus från judiska övergrepp och istället belysa judarnas eviga lidande presenteras här flera sanna berättelser om de grymheter judarna utsattes för under Förintelsen.

Morris Hubert jobbade som slaktare och blev under kristallnatten gripen när han körde bil. Tillsammans med 50 andra radades han upp framför en kulspruta, men blev sedan släppt istället för skjuten. Något senare i livet fick han åka på läger till Buchenwald. Han berättar i New York Times om den grymhet han blev vittne till där. I lägret ska det ha funnits en bur med en björn och en örn. Varje dag blev en jude inkastad i buren. Björnen slet juden i bitar och örnen hackade på hans ben. Hur otroligt detta än låter måste vi lita på Hubert egna ord: ”Det är otroligt. Men det hände.”

_{— New York Times, 10 november 1988, Time too painful to remember}

Vilka fasansfulla brott som begicks mot judarna var känt redan innan krigets slut. I juni 1944 skrev J.I. Fishbein, för den judiska tidningen The Sentinel, hur tyskarna stoppade in judiska spädbarn i fotbollar för att sedan sparka dem runt planen. Detta ska ha hänt vid koncentrationslägret utanför Lviw i Ukraina. Han berättar också om en judisk moder som tvingades klunka sin faders blod ur en kopp för att därefter torteras till döds.

_{— The Sentinel v. 134 no. 11 1944. The editor views the news by J.I. Fishbein.}

Eugene Aroneanu är författare till skriften ”Inside the concentration camps: Eyewitness accounts of life in Hitlers death camps”. Skriften är en sammanställning av runt hundra vittnesmål från personer som överlevde förintelsen. Denna skrift var ett viktigt bevismaterial under Nürnbergrättegångarna. I skriften berättar Eugene bland annat om bergochdalbanan i Auschwitz. De som skulle förintas blev inpressade i små vagnar som stod på en räls. Så snart en vagn var full satte vagnen iväg ner för rälsen rakt mot en mur. När vagnen slog in i muren öppnades en lucka och vagnen tippade framåt och vräkte passagerarna rakt genom luckan. Bakom luckan var en stor ugn som passagerarna levande föll rakt ner i. Vagnen drogs sedan upp för att fyllas med nytt last. Enligt Eugens viktiga vittnesmål ska också minst 7 miljoner människor blivit utrotade i Auschwitz och upp mot 8 miljoner kan ha varit möjligt. I Majdanek ska 3 miljoner ha blivit förintade. Totalt ska 26 miljoner ha blivit förintade. Då tyskarna så effektivt raderade alla bevis för att Förintelsen ska ha skett, vilket inkluderar bergochdalbanan i Auschwitz, är denna skrift så viktig då de enda bevisen utgörs av just vittnesmål.

_{— Eugene Aroneanu, Inside the concentration camps: Eyewitness accounts of life in Hitlers death camps, sidan 132 och 144}

Två andra grymma metoder för att förinta judar på går att läsa i boken ”A Writer at War – Vasily Grossman with the Red Army 1941-1945”. Vasily var jude och journalist från Sovjetunionen och bevakade kriget. Boken bygger på hans anteckningar. I Treblinka, i en källarlokal under badhuset, fanns ett rum med roterande knivar. Judar kastades ner i detta rum och hackades till småbitar för att sedan brännas. Det ska även ha funnits en damm fylld med syra som judar jagades ner i. I dammen upplöstes de under fasansfulla skrik.

_{— Antony Beevor och Luba Vinogradova, A Writer at War – Vasily Grossman with the Red Army 1941-1945, sidan 267.}

De judar som skickades till Belzec fick möta ett snabbt slut. Direkt vid ankomst leddes de in i en stor hall av metall. Golvet i hallen sänktes ned varvid rummet vattenfylldes. En kraftig ström leddes sedan genom vattnet vilket förintade judarna. Därefter lyftes golvet upp, vattnet rann undan och ström leddes nu genom metallgolvet vilket fick judarna att omedelbart incinereras. Slutligen tippades golvet så att all aska tömdes ut. Rummet var nu redo för nästa omgång med judar. 3000-5000 judar kunde förintas vid varje operation av badet. Om detta berättar Stefan Szende i sin bok ”Den sista juden från Polen” som gavs ut av Bonniers förlag 1944.

_{— Stefan Szende, Den sista juden från Polen, sidan 299}

Josef Czarny blev kändis när han blev den förste att vittna i israelisk TV. Detta i målet mot Demjanjuk, även känd som ”Ivan den förskräcklige”. Czarny vittnade om en fångvaktare som tränat upp sin hund till att kastrera judiska intagna. ”Det fanns en hund nära gården… den var tränad att hugga av genitalierna, den skulle slita av könsorganen.” Czarny tjänstgjorde som kycklinguppfödare på en gård i Treblinka. Han undvek att förintas genom att gömma sig under en hög med kläder.

_{— The Age, 5 mars 1987, Witness tells of camp dog attacks, Reuter}

Även Olga Lengyel har historier att berätta om lägervakternas hundar. Hon hade sett hur en moder tvingats klä av sin dotter för att sedan tvingas se på när hundar förgrep sig på dottern. Om detta berättar hon om i sin bok ”Five chimneys: a womans survivors true story of Auschwitz” sidan 193. Olga blev också rakad på huvudet då håret behövdes till madrasser och fick en tatuering på armen.

_{— Olga Lengyel, Five chimneys: a womans survivors true story of Auschwitz, sidan 19}

Övergrepp av sexuell karaktär verkar ha varit vanligt förekommande. Victor Gollancz berättar i sin bok ”The nazi new order in Poland” från 1942 hur ventiler fördes in i anus på judar. Luft pumpades sedan in genom ventilen tills tarmarna ofta sprack. Gollancz kunde för övrigt också redan 1942 förutspå att 6 miljoner judar skulle förintas.

_{— Victor Gollancz, The Nazi new order in Poland, sidan 65}

Sist i denna kategori har vi Marie Andree. Marie var tidigare en lyckligt gift man med fru och barn. Under kriget fick han åka på läger där han blev utsatt för en mängd medicinska experiment. Detta ska ha ändrat hans kön och gjort honom till kvinna.

_{— The Calgary Herald, 12 juli 1967}

Allt var däremot inte bara död och elände. Trots att judarna blev förintade lyckades väldigt många också överleva. Artikeln avslutas med en solskenshistoria där huvudpersonen överlevde då vissa barn var immuna mot Zyklon B. Moshe Peer skickades till gaskammaren minst sex gånger och lyckades överleva varje gång trots att många av de kvinnor och barn som gasades tillsammans med honom dog. På frågan om hur han lyckades överleva svarade han: ”Kanske barn motstår bättre. Jag vet inte.”

_{— The Gazette, Montreal, 5 augusti 1993, Surviving the horror}

För de som kanske känner att dessa historier upplevs smått överdrivna upprepas återigen Morris Huberts ord:

Det är otroligt. Men det hände.

— Daniel Gerdås