MORAL • Många anser att ”rättvisa” (särskilt vad gäller att alla ska behandlas lika och tilldelas lika mycket välstånd) är den högsta moraliska dygden, att det är moralens sine qua non. De har fel. I alla goda moralsystem är det högsta värdet överlevanden av gruppen som praktiserar moralen.

Överlevanden av gruppen som följer moralkoden ockuperar i alla sunda moralsystem ensamt platsen för det högsta värdet. I andra ledet står sanningen, som också det står ensamt på sin plats i hierarkin.

Rättvisa är ett värde i tredje ledet, tillsammans med frihet och hederlighet. Värden i det tredje ledet och nedåt är korrekt uppfattade som moraliska lyxprodukter snarare än moraliska imperativ. De är värden du kan följa när du kan göra det utan att riskera de högre värdena som överlevnad och sanning utgör.

Vad avgör vilket värde som hör hemma i vilket led i ett sunt moraliskt system? Nödvändighet! Vissa värden är nödvändiga förutsättningar för de andras existens, eller för att kunna upprätthålla de andra. När ett värde är nödvändigt för att ett annat värde ska kunna existera, då står det i ett högre led än det andra värdet.

Varför är det rätt att placera överlevnad som det högsta värdet? Som jag har sagt förut och gärna upprepar igen: För att inget spelar någon roll för de döda. För att varken sanning, rättvisa, eller bekvämlighet har något värde för döda ting. Endast för något som lever kan något annat vara av godo.

Varför är det den praktiserande gruppen, ett kollektiv, snarare än individen som ska överleva? För att moraliska system är konstruktioner som endast existerar i sinnet och genom beteendet hos dess anhängare. Det som inte existerar är värdelöst och det som inte kan existera en lång tid – särskilt om det orsakar sin egen undergång – är förmodligen inte värt mycket.

Individer är efemära. De är tillfälliga och kan ur ett större perspektiv inte överleva särskilt länge. Värde bundet till en individ kan endast existera så länge som individen gör det. När individen dör, då är värdet som var kopplat till honom också borta. Värde bundet till det som skapar individerna däremot, det kan fortsätta att existera så länge som den livsskapande processen kan fortgå.

Om du någonsin måste välja mellan att kasta bort ett fullständigt ätbart äpple eller att å andra sidan kapa ner trädet som äpplena växer på, då kommer du lida en mindre förlust om du väljer att kasta bort äpplet och bevara trädet.

Om du någonsin måste välja mellan att kapa ner ett äppelträd å ena sidan och å andra sidan att orsaka utrotandet av alla äppelträd, då kommer du förlora mindre genom att välja att bara kapa ner ett enda äppelträd.

Det är en princip värd att komma ihåg. Någon som förstör ett äppelträd samtidigt som han gör allt han kan för att bevara trädets sista äpplen, eftersom de är ”så väldigt unika och speciella”, är antingen efterbliven eller psykiskt sjuk.

Vidare: Alla grupper som sätter något annat än sin kollektiva överlevnad i det moraliska första ledet kommer, förr eller senare, att hamna i en situation där deras överlevnad står i konflikt med detta andra värde. I det ögonblicket kommer de antingen överge sitt felaktiga moralsystem till förmån för ett korrekt sådant, eller så kommer de att dö ut och deras felaktiga moralkod kommer också försvinna med dem.

Artikeln är ursprungligen publicerad på National Vanguard.

/David Sims