ANTIKVARISKT • Artikel från Tidsrevyn nr 17, 1943. Skribent är Gunnar J.

”Tag plats!” och det därpå följande igensmällandet av dörrarna ljöd mera dämpat denna gång, ty det var ett sovvagnståg, som sakta gled utmed perrongen med den löftesrika skylten ”Snälltåg Malmö”. Där stodo vi – min kamrat och jag – vid fönstret med väskor i båda händerna och med kikare om halsen, för att redan från början skilja oss från de vanliga korttidsresenärerna. Vi hade lång väg och stora ting framför oss. Vårt mål var denna gång Olympiaden i Berlin. Men inte blott som mål, utan även som medel, att äntligen med egna ögon få se en skymt av Tredje Riket.

Finns det ett underbarare sätt att anträda en utrikesresa, än att somna i sin hemtrakt och vakna nära gränsen av sitt hemland? Och därtill vid havet! När vi i halvsömnen hör tåget växla över otaliga spår, då kopplas även vårt medvetande ur vardagens bangård in på friare vidder. Och så går färden ut över havet. Den är fylld av den förväntansfulla spänningen innan ridån går upp. Vågornas orkester intonerar ouvertyren.

Så lyfte sig så småningom, knappt märkbart, horisontens ridå och Rügens kritklippor, bländande vita i sommarsolskenet, bjödo gästerna sitt tysta välkommen.

Vid färjkajen i Sassnitz var en grönklädd äreport, rest med inskription ”Vi hälsa världens ungdom!”. Varpå en fetlagd herre i min närhet med en blick på sin äkta hälft, som just inte heller stod i sin första ungdom, halvhögt frågade: ”Och var skall då vi gå in?”

Denna lilla episod var betecknande för stämningen under hela den återstående tågresan till Berlin. Jag har bara vid resor på julafton eller möjligen även midsommarafton haft en sådan känsla av munter gemenskap mellan alla tågpassagerare, där det gemensamma målet satte sin prägel på samtalen i kupéer och korridorer och vid restaurangvagnsbord.

Vår entré i Berlin gick genom en tillfällighet en liten extra effekt utöver den ordinarie beräknade välkomstståten. Från ankomststationen togo vi den nya U-Bahnsträckan, som förde oss till centrum, mitt in i jättestadens hjärta, Unter den Linden, där vi klevo upp ur jorden rakt in i ett flammande hav av jättestora hakkorsflaggor, som så långt ögat kunde se voro lodrätt spända i flera dubbla rader utmed det stora stråket. En syn med intensiv festlig prägel.

Just som vi på Unter den Linden sågo oss om efter en möjlighet att korsa den av bilar i fyr-, femdubbla led trafikerade körbanan, hörde vi från slottshållet en hastigt stigande svallvåg av heilrop, som brusade upp kring en öppen bil. Det var Dr Goebbels, som kom körande med sin stiliga fru vid sidan, småleende genom en improviserad spalier av spontana hälsningar. Vi hade inte varit ens en timme i Berlin och hade redan sett en av de mångomtalade, ”lejongapet” i den tyska buketten, där Hitler representerar ”edelweiss” och Göring ”riddarsporren”, som en vitsig berlinare anförtrodde oss.

Morgonen därpå voro vi rätt tidigt på benen för att, innan vi foro ut till öppningshögtidligheten i Olympiastadion, ta oss en lov genom stadens centrala delar i feststämning. Och nog var det mödan värt. Redan på sidogatorna mötte vi kontingenter av Hitler-Jugend på väg till Lustgarten och grupper av SA-män, som skulle förstärka trafikpolisen vid spärrkedjebildning. Det behövdes karlaarmar i tiotusental den dagen för att hålla de skådelystna berlinarna stången! I tätt packade led fyllde de trottoarerna och de öppna platserna utmed den via triumfalis, där det olympiska festtåget skulle passera. De tycktes också ha god träning i att från minsta möjliga utrymme få med det mesta möjliga av något sevärt, demonstrationståg eller trupprevyer.

Så blev det så småningom dags att bege sig till Stadtbahn, som liksom på löpande band rullade våg efter våg av festpubliken mot Banhof Stadion. Där slussades människoströmmen från en upphöjd kommandobrygga i jämna stötar genom spärrarnas och biljettkontrollernas dammluckor fram mot Olympiastadion, som likt en ljusgrå klippö reste sig ur det böljande människohavet.

Även på den, som ibland haft tillfälle att se ett eller flera tiotusental människor samlade, gör det ett mäktigt intryck att med en blick kunna fånga ett drygt hundratusental, såsom vi fingo göra, när vi genom den port, som för två veckor framåt skulle bli ”vår”, beträdde den olympiska jätteovalen. När sedan längre fram på dagen eftermiddagssolen spred sitt gyllene skimmer över ena hälften av stadion och drog en svagt lila slöja över skuggsidan, då var det en så pastellfärgad mjukhet över denna sommarglada folkmosaik, att det nästan verkade som om det blånade bortöver till andra sidan. Men hur kunde det vara möjligt att se ett ”blå fjärran” här, där ju trots allt dimensionerna voro begränsade? Jag undrade sedan ofta över detta ”blå under” i Stadion, till jag på avslutningskvällen fick en naturlig förklaring på det: när då i pausen mellan sista tävlingen och slutceremonin tiotusentals tändstickor flammade till och förde till cigaretten, då såg man tydligt i strålkastarljuset väldiga slöjor av cigarettrök fladdra upp mot kvällshimlen. Så gick den frågan upp i rök…

Men än så länge hade vi bara kommit till det högtidliga öppningsögonblicket. Statsöverhuvudet uttalade de korta öppningsorden, den blonda fackelbäraren mera flög än sprang uppför trapporna och tände den olympiska elden; tre orkestrar togo växelvis med ekoliknande effekt upp den olympiska fanfaren; Rickard Strauss dirigerade sin olympiska kantat och Beethovens offersång; brevduvesvärmen fladdrade upp för att föra det olympiska budskapet till all världens länder, salutskotten och den olympiska klockan blandade sitt dån med bullret från zeppelinaren, som bar sitt vittnesbörd om människoviljans titaniska kraft.

Allt som allt en fest för öga och öra och ett ungdomligt hjärta, en ceremoni av stark symbolisk kraft.

Så vidtog då den olympiska vardagen, som dock för vanliga dödliga tedde sig som en fest var dag.

Över hela jättestaden låg ett visst olympiskt skimmer. På de stora stråkvägarna och de offentliga platserna höllo högtalarna passanterna underrättade om tävlingarnas gång, och kom man in på ett näringsställe, så visste ofta den tillfälliga bordsgrannen, vilken tävling som pågick för ögonblicket.

Av de återstående dagarnas upplevelser är det särskilt två som voro speciellt tyska. Den ena var en kväll i KDF-staden. Där bjöd fritidsorganisationen ”Kraft Durch Freude” i flera stora hallar på en munterhet så intensiv, som den väl blott kan bli på dessa breddgrader. Jag hade råkat in i Rhenlandshallen, där Kölnerkarnevalens beprövade krafter svarade för underhållningen. När så speakern före ett speciellt nummer avsade sig allt ansvar för eventuell ”skrattkramp” hos publiken, så var det ej blott en retorisk fras utan blev snart nog ”allvar” av; ty mellan publikens skrattsalvor hördes det skrattparoxysmer från en ensam stackare, som verkligen råkat ut för en så sorglustig sak som skrattkramp. Vi övriga klarade oss med mer eller mindre kännbara skakningar av mellangärdet. Under allsången åtföljd av ”Schunkeln”, då publiken fattar armkrok och vaggar i takt med musiken, stiftade vi bekantskap med en familj, dit vi sedan blevo bjudna flera gånger.

Den andra upplevelsen var en bilfärd på en nybyggd autostrada, där varje vägkorsning liknande en miniatyrupplaga av Slussen i Stockholm. Vid riksbilsvägens mjuka linjeföring genom landskapet kom jag att tänka på den gamla sanningen, att endast en suverän segrare kan kosta på sig mildhet mot den besegrade – i detta fall naturen. Under cykelfärder i Baltikum på sandiga landsvägar hade jag oftast haft känslan, att här var alltfort människan den besegrade. Med de få asfaltsvägar man lyckats åstadkomma, hade man krampaktigt våldfört sig på det mjuka kustlandskapet. Här, i samma miljö, sand och småsjöar, hade den överlägsna tekniken kunnat skapa harmoni mellan natur och kultur, en fred utan segrare och besegrade.

Så ledo då dessa till bredden fyllda veckor mot sitt slut. Avslutningsdagen började vi med en friluftsgudstjänst i Dietrich-Eckartbuhne för att efter middagen för sista gången bege oss till stadion, där olympiadens sista tävlingsgren skulle försiggå på arenan, som förvandlats till en hindergård för ryttartävlingar.

Den skickligaste regissörshand hade inte kunnat gestalta hinderritten mera spännande än vad den faktiskt blev: noll fel för en tysk och en rumän – eller var det en belgare? Hindren höjdes – nu skulle tiden fälla utslaget. Andlös tystnad låg över de hundratusenden, ty hittills hade ljudstyrkan fått stå i direkt proportion till känslorna., så fick publiken nu avlägga ett olympiskt kraftprov i att hålla tyst för att inte skrämma hästarna. Endast dova galopperande hovslag hördes, men efter sista hindret, då värdfolket därmed tagit hem allt guld, som fanns att få den dagen, brista löst i ett orkanartat jubel.

Så spelades den olympiska hymnen för sista gången, nationernas fanborg sänktes i andäktig stolthet medan strålkastarna byggde en ljusdom med sina strålknippen, som högst uppe under den nattliga himlen möttes i en stjärna, symbolen för den lyckliga stjärna, som lyst över två lyckliga veckor.

Morgonen därpå satt jag åter på tåget norrut. Det var ju inte första gången jag åkte denna sträcka tillbaka och hade nu liksom förr tid och tillfälle att se tillbaka på de flydda dagarna och veckorna och låta de spridda upplevelserna samla sig till ett helhetsintryck.

Det har för mig alltid varit något säreget med Tysklandsresorna. De ha blivit så olika andra utlandsresor, där tjusningen mest legat i detaljer, delupplevelser, specialområden. Den storslagna naturen var en Norgeresas största behållning, i de baltiska länderna var det badortslivets sommaridyll, vid Belgien-Flandernresan arkitektur och konst. Men vid Tysklandsresorna var det alltid ett helhetsintryck , som var det väsentliga. Jag mindes en Rehnresa i mitten av 1920-talet, då var det den stora skuggan av krig och efterkrig som låg tungt över hela folket. Och jag mindes en studiefärd i början av 1930-talet, då den stora oron hade gripit hela folket. Oenighet rådde visserligen ännu om, vad som skulle komma, men brottningen med de stora frågorna var gemensam för alla – de stora valens och kvalens tid, då de första vårtecknen tvärt växlade med vinterns iskalla gastkramningar.

Sedan dess har jag inte varit i Tyskland. Våren hade gått fram där, härjande, befriande. Vi på andra sidan Östersjön hade väl mest hört brak och dån, men det kan nu en gång inte undvikas vid islossning och vårflod.

Nu i olympiadens segrar, hade den första fredliga sommarfrukten mognat av det viljans utsäde, som såddes den stora våren.

Jag kom just då att tänka på vårt snälla värdfolk i Berlin, som med nästan barnsligt rörande stolthet bjöd oss nordbor av sina hemväxta persikor, till vår stora förvåning, att sådana frukter kunde mogna i Berlin. Och då kändes med ens hela Olympiaresan som om vi varit bjudna till en avlägsen släkting, som fått sitt gamla och högt kultiverade hem härjat av världsbranden och i åratal fått leva på sina långivares nåder, men då man mött honom på tu man hand, ändå varit mer än han syntes vara; och som nu äntligen åter fått sitt eget, visserligen ännu inte fullbordat men dock så, att han åter rådde sig själv, och nu för första gången kunnat ha främmande hos sig, storfrämmande av släkt och vänner och bekanta från alla folkfamiljer. Och som nu hade rodnat halvt av nyvaknat självmedvetande och halvt över äran att få vara värd i eget hus.

När jag nu i fjärde krigsåret tänker på, att denne vår fattige släkting från förr, som nu som storebror mest med sitt eget blod försvarar den europeiska folkfamiljen, ännu år 1936 rodnande kände sig hedrad att få besök av oss småsyskon och halvkusiner – ja då undrar jag allt, vems tur det nu är att rodna?