ANTIKVARISKT • Artikel från Sverige-Tyskland nr 2, 1949. Författare okänd.

Äntligen har ridån gått ned för den vidrigaste process som den europeiska historien känner, den s.k. krigsförbrytarprocessen i Nürnberg. Eftertankens kranka blekhet har så småningom börjat spira litet varstans i den anglosaxiska världen, och i vårt eget land har bl.a. Svenska Dagbladet gjort vissa, låt vara rätt menlösa anmärkningar mot amerikanarna, vilka på slutet ensamma haft ansvaret för processerna. Typiskt nog har också denna ytterst blygsamma kritik framkallat ett vredesutbrott i Dagens Nyheter. Det är underligt, att somliga aldrig tyckas lära sig något. När just Dagens Nyheter visar sig irriterad, så snart någon vågar peka på en felhandling i förtrycket av det tyska folket, framkallas osökt frågan: Vem äger Dagens Nyheter? Det borde knappast ligga i tidningsägarens intresse att just i det sammanhanget framprovocera den frågan.

Hela Nürnbergprocessen är från början till slut en enda stor rättsfars. Några som helst juridiska grunder hade domstolen icke att bygga på utom möjligen Kellogpakten med dess förbud mot krig, något som dock knappast kunde anses tillfyllest, då samtliga domare, England och Frankrike genom kolonialkrig på 30-talet, Amerika genom de sjömilitära aktionerna mot tyska ubåtar utan krigsförklaring och Sovjetunionen genom överfallet på Finland gjort sig skyldiga till krigshandlingar.

I övrigt förelåg aldrig någon objektiv utredning av de frågor, som behandlades. Domstolen har bl.a. utgått från att 6 miljoner judar bragts om livet i koncentrationslägren, ett förhållande, vars orimlighet är så uppenbar, att blott det förblindade hatet kan få folk att tro det. Judiska personer i England ha också direkt vederlagt siffrorna och påvisat, att på sin höjd 150 000 judar kunna ha omkommit. Om man då betänker, att flera av dessa måste ha dött en naturlig död, att många kunna ha omkommit tack vare de umbäranden, som voro en följd av kriget som sådant, inte minst bombningen av de transportleder, som möjliggjorde livsmedelstillförseln, då krymper den judiska propagandan samman till ett minimum.

År 1933 uppgavs det, att judarna utgjorde 14 miljoner. År 1948 voro de officiellt 15 miljoner. Den judiska nativiteten skulle alltså ha varit så stark, att judarna ökats med 7 miljoner, d.v.s. femtio procent av hela sin folkmängd på femton år! Övriga uppgifter om koncentrationslägerexesser äro lika absurda. Enligt officiella rapporter skulle sålunda i Auschwitz likaledes 6 miljoner människor ha avrättats. 6 miljoner måtte vara något magiskt tal, som man av okänd anledning tillgriper i propagandan. För att denna siffra skall stämma, skulle under varje dag i nära fyra års tid 2400 personer ha förts till Auschwitz och där bragts om livet. 2400 om dagen i nära fyra års tid! Enligt samma rapport hade den kringboende befolkningen ingen aning om att något särskilt förehades inom lägret! Dylika uppgifter tas för gott i svensk press, nå det må vara, men när de läggas till grund för domsluten i Nürnberg, förstår var och en, hur grotesk hela denna s.k. domstolsprocess varit.

Lika ohållbart är domstolens politiska resonemang. Man hävdar exempelvis, att medverkan i den tyska politiken mot Tjeckoslovakien var förbrytelse mot mänskligheten. Ungefär samtidigt som det tyska utrikesdepartementets statssekreterare friherre von Weizsäcker, dömdes till sju års fängelse och förre finansministern Schwerin von Krosigk till likaledes åtskilliga års fängelse för dylika ”brott” framhåller docenten Sven Ulrik Palme i en artikel i Stockholms-Tidningen, att det vore felaktigt att göra upp en myt om hur Roosevelt och senare Truman lurades av Stalin i Jalta och Potsdam i den polska frågan. Ryssarna hade gjort de allierade stora tjänster och deras medverkan mot Japan var så nödvändig att man måste betala det polska priset. Detta skulle enligt Palme ha gjorts fullt medvetet om konsekvenserna. Det finns ingen anledning att här jäva den svenske historikern. Ett helt folk utlämnades alltså här åt en främmande diktaturregim som pris för vissa av denna diktatur gjorda tjänster! Vilka statsmän gå nu fria från brott mot mänskligheten?

Till sist bör den fasansfulla grymheten i Nürnberg icke få råka i glömska. När det nationalsocialistiska Tysklands ledande män dömts till döden, bland dem en lysande patriot och Sverigevän som Hermann Göring, en förfinad och nobel idealist som Wilhelm Frick, en högsinnad fältherrepersonlighet som generalöverste Jodl, bragtes de om livet på ett fullkomligt barbariskt sätt. Man hade sålunda slagit knut på repet, som hindrade öglan att dras ihop kring halsen. De dödsdömda fingo hänga med repet om hakan och knuten i nacken, varigenom dödskampen förlängdes och gjordes ohyggligt kvalfull. I Nürnberg har demokratien sålunda gått så långt i humanitet att man återgått till infödingarnas metoder att pina ihjäl sina offer. En serie fotografier, som mot förbud publicerats i en fransk tidning och som tagits omedelbart efter hängningarna, utgöra det ovedersägliga beviset på denna fruktansvärda sanning.

Nürnberg är för framtiden en oerhörd belastning på det amerikanska folket. Veterligen ha emellertid vissa kretsar, som ej utan vidare kunna kallas amerikanska, spelat en dominerande roll i Nürnberg. Det är beklagligt, att en tysk-amerikansk försoning – och en sådan måste komma Nürnberg till trots – onekligen kommer att gå ut över just dessa kretsar. De ha själva placerat sig som syndabockar. Och som man bäddar, får man ligga.