Dagens datum 16 april • Idag år 73 e.v.t. intog romerska trupper det sista judiska fästet Masada i efterdyningarna av det judisk-romerska kriget. Enligt den judiske historieskrivaren Josephus (37 – ca 100), som själv deltagit i kriget, begick de judiska försvararna kollektivt självmord.

Det första judisk-romerska kriget (66-70) var ett av tre större krig mellan romarna och judarna under antiken. Det andra judiska kriget var det oerhört blodiga ”Kitoskriget” (115–117) som utkämpades i flera länder och det tredje var ”Bar Kokhba-kriget” (132–135). I dessa krig sökte judiska grupper besegra romarriket för att själva bli den ledande världsmakten. Dessa ambitioner om världsherravälde bekräftas av såväl den judiske historieskrivaren Josephus som av romarna Tacitus och Suetonius. Suetonius beskrev bakgrunden till det första judiska kriget sålunda:

”Över hela Orienten hade det spridits en gammal etablerad tro att det var förutbestämt att män från Judéen skulle styra världen (Vespasianus 4:5).”

Det messianska kriget gick dåligt för judarna och när Titus och de romerska legionerna stormade Jerusalem år 70 och brände ner det judiska templet var det första judiska kriget i praktiken över. Men efter Jerusalems fall fortsatte spridda skaror av judiska fanatiker att göra väpnat motstånd och stödde sig på ett antal fästningar belägna i svårtillgängliga områden. Dessa fästningar intogs av romarna en efter en under de följande åren. Den sista fästningen var Masada belägen på ett berg i öknen i det nuvarande Israel.

Fästningen Masada var troligtvis uppförd under Herodes regeringstid ca 15 f.v.t. som en tillflyktsort i händelse av krig eller uppror. Det var en formidabel försvarskonstruktion, avsides belägen, i öknen, på toppen av ett klippmassiv med utsikt över Döda havet. Fästningen hade vid krigets utbrott år 66 erövrats från romarna genom en kupp av judiska terrorister, s.k. sicarier.

Sicarierna var en grupp judiska militanter, troligtvis en utbrytargrupp ur den militanta nationalistiska sekten seloterna, alternativt en grupp inom seloterna. Sicari betyder ”knivmän” efter ”sicae” som var namnet på en liten kniv. Sicarierna hade gjort sig kända för att lönnmörda sina politiska fiender med denna typ av knivar som de ofta bar gömda under sina kläder. Efter det judiska kriget och Jerusalems fall hade de överlevande sicarierna, möjligen upp till ett tusental, tagit sin tillflykt till Masada under ledning av den judiske fanatikern Eleazar.

Under senare delen av år 72 påbörjade den romerske guvernören över Judéen, Lucius Flavius Silva, belägringen av Masada. Till sin hjälp hade han den romerska 10:e legionen ”Fretensis” (Legio X Fretensis). Den tionde legionen hade bildats av kejsar Augustus ca 40 f.v.t. under de romerska inbördeskrigen. Legionen hade deltagit i många berömda slag. Från och med år 67 hade legionen deltagit i det judiska kriget. Belägringen av Masada var ett ypperligt tillfälle för 10:e legionen att hämnas det faktum att den förlorat ett av sina örnstandar under kriget. När legionen var stationerad i Judéen hade den ett svin som sin symbol, troligtvis för att förödmjuka judarna.

Då det egentliga kriget var över, fanns det inte längre någon omedelbar militär nödvändighet att erövra Masada, eftersom fästningen dels låg mycket isolerat och dels för att sicarierna var för svaga för att kunna starta ett nytt krig. Men sicarierna använde Masada som bas för räder och terroriserade det omkringliggande området. De hade, enligt Josephus, bland annat genomfört en massaker på 700 civila i en närliggande oas, Ein-Gedi. Det var därför viktigt för romarna att krossa detta sista judiska fäste för att visa befolkningen vem som bestämde.

Romarna, som var obestridda mästare i belägringsteknik, byggde omfattande belägringskonstruktioner för att kunna ta sig upp för berget och nå murarna. De inledde belägringen genom att bygga en mur runt hela bergsmassivet och stängde på så sätt effektivt inne försvararna. Efter det byggde de, med hjälp av judiska fångar, en enorm ramp uppför södra bergssidan. För detta ändamål brukades tusentals ton sten och jord. Rampen var klar våren 73 och ett belägringstorn med en murbräcka fördes uppför rampen. Den 16 april år 73 lyckades man bryta igenom Masadas mur och stormade fästningen.

Tyvärr är den enda bevarade källan till belägringen av Masada ett verk, Det judiska kriget, skrivet av den judiske historikern Josephus. Josephus hade själv deltagit på judarnas sida i kriget – innan han blev tillfångatagen, bytte sida och blev propagandist åt romarna. Josephus är känd för att ha överdrivit och har dels haft en vilja att försvara judarnas sak men samtidigt föra Roms talan, eftersom han skrev sin bok under romerskt beskydd. Det finns därför anledning att ta vissa av uppgifterna med en nypa salt.

Enligt Josephus valde alla judiska försvarare att ta sitt liv när de insåg att Masada skulle falla. Men då självmord var förbjudet enligt deras religion fick de istället döda varandra. Allt som allt ska ca 1000 sicarier, även kvinnor och barn, ha låtit döda sig den dagen. De enda överlevande ska enligt Josephus ha varit några få kvinnor och barn som hade gömt sig i en grotta under massakern.