ANTIKVARISKT • Artikel från Den svenske nationalsocialisten, från den 31 juli 1935. Skribent är tidningens utsände i Berlin, Eg.

Spadarmén som gräver upp
klasshatet med rötterna.

Ett tyskt arbetsläger i juli.

Spadar dyka med kraft ner i dyvåt sand och flyga upp mot den väntande tippvagnen, brunbrända muskler glänsa i solen, och svettiga ansikten hälsa besökaren med ett leende. Sällan har jag sett sådana pojkar, de stråla av sundhet och styrka. Ungefär tre månader ha ynglingarna vistats här ute i arbetslägret nu, i april kommo de magra och bleka till den frivilliga arbetstjänsten, så har arbetet och friluftslivet förändrat dem.

Det är ett härligt liv, säger en. Härligt att arbeta igen, arbeta hårt och intensivt efter åratals drivande på gatorna i arbetslöshet.

Och just detta grovarbete är en välsignelse, säger en annan, och jag ser att han kommer från studerkammaren hit ut till spadarnas och de hårda nävarnas rike. Ja, studenter finns det flera bland arbetsmännen, men man märker inte skillnaden, de äro alla klädda i samma uniform och stå alla i samma hårda grovarbete, äro alla arbetsmän.

Jag frågar lägerledaren om hans förflutna, hur har han kommit hit?

Vet ni, säger han, jag var student, läste juridik i fyra år. Men år 1931, då hade en tysk akademiker inte mycket att hoppas på, arbetslösheten var fruktansvärd, och vi jurister stodo där utan möjlighet att få vårt uppehälle, trots åratals dyrbara och ansträngande studier. Vad skulle jag göra? Som sista utväg kom jag att tänka på den frivilliga arbetstjänsten, och en dag hade jag bytt ut lagboken mot en spade. Och vad jag här har funnit, det kan jag inte beskriva! Arbete, kamratskap – ett nytt livsinnehåll. Ja, nu har jag arbetat här några år och fått hand om detta läger, det är 160 man. Om jag tänker stanna? Visst, naturligtvis stannar jag, den frivilliga arbetstjänsten har blivit min uppgift!

Samma hänförelse för den frivilliga arbetstjänstens idéer och verk tycks behärska varje arbetsman härute i det avlägsna lägret. Det finns ingen som vill återvända till staden och stämplingen – det står dem fritt i så fall – utan alla äro glada att få vara tillsammans i detta ovanligt starka kamratskap och detta friska, härdande liv. Och de äro också medvetna om att de utföra ett skapande arbete i allmännyttans tjänst: de gräva nämligen väldiga kanaler som ha till uppgift att torrlägga sumpmarkerna här utanför Berlin. Där för ett par år sedan jordbruk var en otänkbarhet, vaja idag gula sädesfält och bärga de små bönderna goda skördar – tack vare frivilliga arbetstjänstens gärning.

Sjungande komma de unga männen till sitt arbete, under sång återvända de till lägret, och mellan spadtagen och under fritiden sluta de sig samman till en obrytbar gemenskap, unga män från alla samhällslager, studenter, industriarbetare, kontorister – arbetsmän.

När solen står hetast få spadarna vila och arbetsmännen ställa upp i led. Nu går marschen till lägret och skaffningen, på långt håll känner man ångorna från köket. Lägret, det är en fyrkantig gård, omgiven av låga träbaracker, inrymmande bostäder för de 160, ekonomiavdelning, sjukstuga, tvättrum etc. Mitt på gården står arbetstjänstens spadsymbol med inskriften: Arbete odlar! Och runt omkring lysa granna blommor på vackra rabatter, åstadkomna under fritiden. Dessa blommor ge trevnad, men annars är allt synnerligen enkelt. Arbetsmännen sova i hårda militärsängar, sexton i varje logement, få enkel men god mat (jag har aldrig fått bättre sås i hela Tyskland!) och få själva ansvara för ordning och reda.

Någon nöd lida de icke, men de ha ej heller möjlighet till någon som helst lyx. De enda kontanter de utfå är 25 pfennig om dagen. Några resor till mera bebyggda orter kan det alltså inte bli fråga om, ej heller tillfälle till några utsvävningar och förlustelser. Men tror någon att de trots detta ha tråkigt? Nej, visst icke. De hänvisas till varandra och finna ut möjligheter att gemensamt fördriva fritiden till allas trevnad. Sport och idrott, undervisning, sång – ja, jag vet ej allt vad de finna på, men jag vet, att unga tyskar som genomgått ett arbetsläger alltid längta tillbaka dit och tänka på den tiden med glädje. Och det förnämligaste resultatet är, vad jag här redan flera gånger har framfört, den ovanligt levande kamratskapen som knyts därute under det hårda arbetets inflytande. Ett par dagar med spaden i hand, och ungdomarna ha glömt bort att de varit ”borgare” eller ”proletärer”, att det funnits klassavund och hat. Härute räcka de varandra handen, de arbeta ju i samma tyska jord under samma levnadsförhållanden, de sjunga samma sånger och tro på samma höga idéer, de känna sig alla som medlemmar av ett enda arbetande och skapande folk. Det kamratskap som arbetstjänsten skapar är av oerhörd betydelse i samhällslivet, där grävs klasskampen upp med rötterna och där grundmuras folkgemenskapen.

Kvällen har kommit och sångerna stiga upp mot himlen, glada, fyllda av tro. Unga män som uppfostrats gemensamt under arbete och sång – vad för folk skall det ej bli av dem en gång!

Det finns mycket i det nationalsocialistiska Tyskland som är värt att studera, mycket som är oss främmande och oförståeligt men även sådant som måste fylla oss med beundran. Och vad Hitler skapat i den frivilliga arbetstjänsten – det är ett storverk. Jag ser de kraftfulla männen i jämna led och hör deras glada hälsningsrop ”Schippe, hacke, hoy!” taktfast dåna, och jag ser i dem ett folk som vill socialism och arbete och som aldrig mera låter sig besegras.