Dagens datum 9 augusti: Detta datum år 378 utkämpades ett avgörande slag mellan gotiska rebeller och en armé från det östromerska riket ledd av kejsar Valens.

Goterna lär ursprungligen ha kommit från Norden. De antas ha utvandrat från nuvarande Götaland och Gotland strax efter vår tideräknings början. Från början bosatte de sig vid floden Wislas mynning (i nuvarande Polen), men hade efterhand börjat expandera främst österut in i nuvarande Ryssland. Folkstammen delades så småningom upp i östgoter och i västgoter. De kom först i kontakt med Romarriket när en del av dem invaderade vad som nu är norra Bulgarien.

Dianas tempel i Ephesus.

Det var där som det första gotiska kriget bröt ut år 250. Under ledning av kung Kniwa belägrade de Philippolis (i nuvarande Bulgarien), vann ett stort slag och plundrade hela regionen. År 258 uppger romerska källor att goterna genomförde krigsoperationer i Tjerkessien och i Georgien. Fyra år senare marscherade de mot Ephesus (i nuvarande Turkiet) och förstörde bland annat Dianas tempel vilket räknades som ett av världens sju underverk.

Ytterligare fem år efter detta genomförde de ett krigsföretag tillsammans med herulerna, även det en folkstam som antas ha härstammat från Norden. De tog sig igenom Bosporen ombord på 500 fartyg, ockuperade Bysans (senare Konstantinopel och idag Istanbul) och plundrade bland annat Aten, Sparta och Korint. Efterhand lyckades romarna bränna deras skepp och därmed förmå dem att dra sig tillbaka norrut.

Två år senare kom de tillbaka men besegrades av en romersk här i ett stort slag vid Naissus (nuvarande Niš i Serbien). Efter att ha förlorat slaget vid Naissus var goterna instängda i Balkans bergspass och tvingades efter omfattande svält att sluta ett fredsavtal som innebar att de blev allierade, foederati, under den dåvarande romerske kejsaren Claudius II (268-270). Från och med 270 rådde fred mellan goter och romare i nästan hundra år.

Reträtt undan hunnerna

År 370 började horder av hunner röra sig västerut från de asiatiska stäpperna och in i Europa. Det första folk som kom i deras väg var alanerna som bebodde området mellan Volga och Don i nuvarande Ryssland. Alanerna blev snabbt besegrade. Nästa offer var den gotiska nationen vars konung Ermanarik styrde över ett vidsträckt rike i öster. Ermanarik lär ha gjort självmord år 376 när han insåg att goterna inte kunde stå emot hunnerinvasionen.

Tusentals östgoter under ledning av Alateus och Safrax, två gotiska hövdingar, och tusentals västgoter under ledning av Atanarik retirerade över floden Dnestr. En tid senare var de även tvungna att överge sina positioner vid floden Prut (vid gränsen mellan nuvarande Ukraina och Rumänien). Kort därefter bad Fridigern, vilken var ledare för de västgoter som bebodde området öster om den romerska gränsfloden Donau, om romarnas tillstånd att få ta sig över till den romerska sidan.

Enligt Romerska historiker stod över 200 000 gotiska män i vapenför ålder på Donaus ena strand och krävde att få komma över tillsammans med kvinnor och barn. Fridigern, erbjöd romarna att goterna skulle bli foederati, det vill säga acceptera en underlydande allians med romarna om de fick komma över till den romerska sidan.

Ett romerskt mynt från ca 376 med avbildning av kejsar Valens.

Den romerske kejsaren Valens befann sig långt därifrån, i Antiokia (i nuvarande Turkiet), när han hörde talas om situationen vid Donau. Han var mitt uppe i ett fälttåg mot perserna. Valens hade tidigare erfarenheter av goterna. Han hade slagit ned ett uppror lett av en markgreve vid namn Prokopius några år tidigare. Under detta uppror hade den gotiske ledaren Atanarik stött Procopius med tiotusen gotiska soldater. Efter att upproret slogs ner hade de gotiska soldaterna och Atanarik retirerat till Transsylvanien och därifrån fört ett gerillakrig mot Valens armé.

Kejsaren hade till slut kommit på idén att utfästa en hög belöning till varje man som levererade ett avhugget gotiskt huvud till kejsarens högkvarter. Denna taktik visade sig effektiv och Atanarik var snart tvungen att be om fred. Det var möjligen på grund av denna seger som Valens tycks ha underskattat goterna.

Valens lär ha blivit mer glad än rädd för dessa 200 000 goter. Han trodde kanske att dessa gotiska styrkor kombinerade med hans egen armé skulle göra honom oövervinnelig. Men det var en stor risktagning att låta 200 000 germaner passera genom befästningsverken längst Donau. Till Valens försvar bör påpekas att rekryteringen av inhemska romerska soldater vid denna tid nästan hade avstannat. De romerska männen var förvekligade genom rasblandning och civiliserat leverne. De varken dög till, eller ville bli soldater. Hade goterna bara behandlats väl kanske de hade blivit en stor tillgång.

Romarnas villkor för att goterna skulle få passera Donau var att alla gotiska pojkar som ännu ej hade nått vapenför ålder skulle lämnas över som gisslan till romarna och att samtliga vapen skulle överlämnas innan de fick komma över floden.

Goterna visste dock att det var vapenmakt som garanterade deras frihet. Hellre än att förlora sina vapen och riskera att förvandlas till slavar i ett främmande land, mutade de korrumperade och depraverade romerska tjänstemän. Att behålla vapnen var viktigast av allt. I brist på pengar och andra varor tvingades de att erbjuda romarna sina fruar, döttrar och unga söner. Att tvingas prostituera sina kvinnor och unga pojkar skapade en stor fientlighet mot romarna.

Det hela blev inte bättre av att de sedan utsattes för svält och blev lurade. Sakta men säkert började det bli upprorsstämning bland goterna.

Andra goter, vilka inte fått tillstånd att ta sig över Donau och in på romerskt territorium, särskilt de östgoter som stod under befäl av Safrax och Alateus, byggde därför flottar och smet över på eget bevåg.

Goterna gör uppror

Romarna började nu bli skrämda över upprorsstämningen bland goterna. Den romerska befälhavaren Lupicinus bjöd in de gotiska ledarna Fridigern och Alavivus till en fest. Hans plan var att förhindra en revolt genom att låta mörda goternas ledare.

Mitt under festligheterna angreps först den gotiska livvaktsstyrkan, vilken befann sig i en annan del av palatset. Fridigern och Alavivus hörde de förtvivlade ropen från sina livvakter och rusade upp. Alavivus höggs ner men Fridigern drog sitt svärd och lyckades kämpa sig ut på palatsgården där flera goter väntade med hästar, med vilkas hjälp de lyckades fly. Goterna svor nu att hämnas sina mördade kamrater.

Den gotiske historieskrivaren Jordanes skriver att ”dessa modiga män fick chansen som de åtrått, att få dö som fria män i strid, istället för att gå under av svält”. Upproret var nu ett faktum.

Lupicinus mötte goterna med en armé vid Marcianopolis (i nuvarande Bulgarien) men besegrades och fick fly hals över huvud från slagfältet. Goterna beväpnade sig med vapnen från de stupade romarna. Fridigern marscherade nu mot Adrianopel (dagens Edirne i västra Turkiet). Staden belägrades men goterna var snart tvungna att ge upp belägringen eftersom man saknade belägringsmaskiner. Istället plundrades den romerska provinsen Thrakien. Goterna kom nu att härska över stora delar av landsbygden.

När nyheten om upproret nådde kejsar Valens slöt han en snabb fred med perserna. Han kallade tillbaka sina styrkor i Armenien. Dessa fick skyndsamt marschera till Thrakien för att möta goterna. Samtidigt sände han ett meddelande till sin brorson Gratian, kejsare över det västromerksa riket, om militär hjälp.

Väl i Thrakien mötte romarna goterna i ett slag i Dobrudja. Efter en del desperata strider drog sig goterna in i skydd bakom en vagnsborg (ett improviserat fort skapat av vagnar, palissader och pålar i en stor cirkel). Till sist försökte romarna svälta ut dem i en långdragen belägring. När romarna nåddes av budet att fler gotiska och även alanska styrkor lyckats ta sig över Donau tvingades de avbryta belägringen.

I ett bakhåll överföll och besegrade romerska styrkor, under ledning av generalen Sebastianus, en gotisk styrka nära floden Maritsa. Denna seger ledde till att Valens vågade marschera till Adrianopel med sin armé.

Sebastianus försökte avråda Valens, och bad honom att stanna i Konstantinopel. Generalen rekommenderade istället att kriget skulle föras genom räder och bakhåll tills dess goterna drivits till svält och att man därigenom antingen tvingade dem till fred eller förmådde dem att lämna landet. Generalens framgångar lär dock skapat så mycket avund bland eunuckerna i det kejserliga palatset i Konstantinopel att dessa och andra rådgivare uppmuntrade kejsaren att leda armén till Adrianopel, och gå till attack med hela sin armé för att besegra goterna genom en stor drabbning.

Ytterligare en sak som tycks ha påverkat Valens beslut var felaktiga underrättelserapporter om att den gotiska armén endast bestod av 10 000 man. Valens egen armé var på över 40 000 man.

När Fridigern, goternas ledare, hörde talas om detta försökte han vinna tid genom att skicka sändebud till Valens med fredsvillkor. Han erbjöd fred och allians mot att goterna fick Thrakien tilldelat som nytt land. Kejsaren brydde sig emellertid inte om fredsförslaget. Den 9 augusti år 378 marscherade Valens ut ur Adrianopel med hela sin armé och efter en lång marsch under stekande sol fick man syn på det gotiska lägret.

Slaget vid Adrianopel

Medan den romerska armén började formera sig i slagordning sände Valens fram kavalleriet som skydd. För Fridigern hade detta varit ett utmärkt tillfälle för anfall, men det gotiska kavalleriet var långt borta, antagligen upptagna med att samla förnödenheter på den omkringliggande landsbygden.

Slagfältet som det ser ut idag. Bilden är tagen från höjden där det gotiska lägret var förlagt.

För att vinna tid så att det gotiska kavalleriet skulle hinna återvända sände Fridigern ytterligare sändebud till kejsaren för att förhandla om fred. Han lät också tända eld på sädesfälten för att försvåra för det romerska infanteriet att formera sig.

Goterna hade ont om förnödenheter, både män och hästar törstade efter vatten. Romarna å andra sidan var uttröttade efter marschen från Adrianopel. Det gotiska lägret befann sig på en höjd och det var en svår uppgift för romarna att storma lägret eftersom de skulle vara tvungna att bryta sina formeringar och därigenom hamna i oordning och vara mer sårbara för det gotiska kavalleriet. Därför försökte även Valens nu vinna tid för sina förberedelser genom att låtsas bli förödmjukad av de gotiska sändebudens låga rang. Han bad dem meddela Fridigern att han skulle sända förhandlare av högre dignitet.

Sådant var läget när det plötsligt hände något helt oväntat: När Valens ambassadör var på väg upp mot det gotiska lägret för att förhandla med Fridigern avfyrade plötsligt ambassadörens eskort, vilken bestod av iberiska bågskyttar, sina pilar mot lägret och sprang snabbt tillbaka till de romerska ställningarna. I just detta ögonblick hade det gotiska kavalleriet återvänt och såg vad som hände.

De såg också hur den romerska armén nedanför på fältet fortfarande höll på att formera sig. Likt en tsunami dundrade det gotiska kavalleriet ner från höjden rakt in i det romerska kavalleriet vilket utgjorde romarnas högra flygel. Striden böljade fram och tillbaka likt vågor på ett hav. Under tiden hade det romerska kavalleriet på den vänstra flygeln avancerat ända fram till vagnsborgens mur, men utan infanteriunderstöd.

Eftersom kavalleriet från den högra flygeln krossats kunde goterna nu koncentrera hela sitt kavalleri mot det återstående romerska kavalleriet. Dessa kunde inte hålla stånd mot det gotiska kavalleriets överlägsna antal och hela den vänstra flanken brast samman.

Därmed stod det romerska infanteriet utan stöd från kavalleri. De hade inte ens hunnit formera sig färdigt, när det gotiska kavalleriet angrep dem med våldsam kraft. Trycket från kavalleriattacken blev så enorm att de romerska kompanierna pressades samman och hamnade i oordning. Nästan ingen kunde dra sitt svärd eller få upp sin sköld. Kavalleriet drev upp enorma mängder damm vilket ledde till att himlen förmörkades. Soldaterna kunde därför varken se pilarna från de gotiska bågskyttarna eller få upp sina sköldar till skydd, när dessa i tusental ilade över himlen mot sina mål.

I detta läge gav Fridigern order till sitt infanteri att anfalla. När de stormade fram genom de romerska linjerna trampade de ner både hästar och människor. Det fanns ingenstans de hopträngda romarna kunde slå sig ut, och än mindre någon plats längre bak som de kunde retirera till och skapa ordning bland styrkorna. Slaget förvandlades nu till en blodig slakt.

Kejsar Valens drog sig tillbaka till ett par reservbataljoner, medan den romerska huvudstyrkan omringades och slaktades på slagfältet. Reservbataljonerna lyckades hålla stånd till sen kväll då övermakten till sist blev för stor. Under natten kämpade kejsaren bland en grupp vanliga soldater och blev allvarligt sårad. Hans män bar iväg honom till en närbelägen bondgård.

Huset som kejsaren befann sig i försvarades av ett antal soldater och när gotiska styrkor anlände vägrade dessa att kapitulera. Goterna satte då eld på byggnaden, ovetandes om att kejsaren befann sig i den. Valens omkom i lågorna.

Slaget var över. Den östromerska kejsaren var död. Det som hade hänt var oerhört och skulle få stora konsekvenser. Genom hela den antika världen mottogs nyheten med förskräckelse. Goterna hade brutit Roms makt. Varenda german i Europa visste nu att romarrikets legioner kunde besegras. Inte bara Valens hade stupat denna dag, många andra framstående män hade stupat i slaget. I manspillan var det en katastrof. Uppskattningsvis 40 000 romerska soldater och officerare hade stupat på en enda dag.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-08-09.

• Publicerad:
  2018-08-09 00:01

Kategoriserat som:
• Dagens datum
• Historia
• Kultur & Kunskap