Dagens datum 21 maj Denna dag 1940 utkämpades slaget vid Arras mellan tyska och brittiska trupper.

Efter Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland den 3 september 1939 hade stridshandlingarna på västfronten begränsats till enstaka skärmytslingar och en del luftkrig. Detta låtsaskrig tog slut när operation ”Fall Gelb”, den stora tyska offensiven mot Frankrike, inleddes den 10 maj 1940. Den franska försvarsplanen förlitade sig till stora delar på förlegade militära strategier. Man hade byggt upp en imponerande försvarlinje med befästningar och artillerifort längs med gränsen till Tyskland, försvarslinjen kallades Maginotlinjen. Till sin hjälp hade fransmännen den brittiska expeditionskåren (BEF), som vid denna tid uppgick till över 300 000 soldater.

Den tyska krigsplanen hade stora likheter med Schlieffenplanen som man använde sig av under det förra kriget mot Frankrike. Istället för att stånga sig blodiga mot de franska försvarslinjerna gick man helt enkelt förbi dessa och skickade de rörliga pansarstyrkorna genom det svårgenomträngliga Ardennerna samt länderna Belgien och Holland. En av de tyska pansarspjutspetsarna leddes av generalen Erwin Rommel som med sin 7:e pansardivision avancerade snabbt längs efter den franska kanalkusten.

Den 21 maj 1940 inledde BEF ett lokalt motanfall nära den franska staden Arras. BEF hade kraftsamlat och skulle göra den hittills största insatsen man förmått under det pågående kriget, man satte in två infanteridivisioner samt 74 stridsvagnar från en av armens stridsvagnsbrigader, man hade ytterligare 60 franska stridsvagnar i reserv. De brittiska stridsvagnarna som användes vid detta anfall var till största delen av typerna Matilda I, en vagn med bra skydd men med mindre bra beväpning och Matilda II, som var både väldigt väl skyddad och för tiden väldigt välbeväpnad. Dessa två vagnar var i det närmaste osårbara för de tyska standardvapnen för pansarbekämpning.

Den brittiska Matilda II stridsvagnen.

Huvuddelen av de stridsvagnar Rommel var i besittning av var av typerna: Panzer II, en lättbepansrad vagn med en 20mm kanon och Panzer 38t, en tjeckisk konstruktion med 37mm kanon. Den tyska pansarvärnskanonen som fanns tillgänglig för infanteriet var även den av kaliber 37mm.

Den tyska Panzerkampfwagen II.
Panzerkampfwagen 38(t).

De tyska soldaterna i SS-Regemente Totenkopf som fick ta emot huvuddelen av det brittiska anfallet sköt och sköt med sina pansarvärnspjäser, men eftersom dom inte hade någon effekt på de fientliga vagnarna kunde britterna bryta igenom de första tyska linjerna. SS-soldaterna retirerade till de bakre linjerna och där man hade beordrat fram 88mm luftvärnspjäser och 105mm haubitsar som ställts in för avfyrning mot stridsvagnsmål. Med hjälp av dessa pjäser samt av insatser från Luftwaffe kunde den brittiska motoffensiven stoppas. Britterna förlorade förlorade uppemot 40 stridsvagnar innan anfallet stoppades.

Den tyska 88mm luftvärnskanonen.

När britterna stoppats gick Rommel genast till motanfall och drev britterna tillbaka till sina utgångsställningar, där sattes de franska stridsvagnsreserverna in och med hjälp av fransmännen kunde Rommel tillfälligt hejdas.

När dagen var slut hade de allierade förlorat över 60 stridsvagnar mot de tyska förlusterna på 12 vagnar. De tyska trupperna fortsatte sin framryckning mindre än 24 timmar senare, och drev britterna från den europeiska kontinenten några dagar senare.