UPPMANING • Nordfronts chefredaktör uppmanar till solidaritet med Simon Holmqvist som har tillfälliga ekonomiska problem på grund av politiskt orsakad arbetslöshet.

En av de mer tråkiga aspekterna av att vara en del av den nationella oppositionen är att man ofta har goda kamrater som drabbas av oförtjänt ekonomisk olycka. Begåvade och hårt arbetande personer kan snabbt bli uppsagda från nya jobb efter att deras åsikter har blivit kända för arbetsgivaren, eller så erbjuds de inte ens några jobb trots att de uppenbart är kvalificerade och bara sett till kompentens borde anställas på direkten.

Att vara självvalt arbetslös kan vara en befrielse ibland, eftersom man då får mer tid över till politisk verksamhet. Har man rätt till a-kassa kan det till och med vara rätt problemfritt att gå utan vanligt arbete ett tag, även om återkommande och långvarig arbetslöshet innebär att man i framtiden kan räkna med att få den lägsta tänkbara pensionen och redan här och nu har svårt att göra vardagliga personliga investeringar som arbetare med en mer rimlig inkomst kan ta för givet.

Så självvald och tillfällig arbetslöshet kan vara en uppoffring aktivister är villiga att göra som i många fall är rimlig, men långvarig och ofrivillig arbetslöshet är väldigt socialt påfrestande och en sak som fått i övrigt vettiga personer att antingen bryta ihop på grund av mental svaghet eller bara i tysthet dra sig undan från den politiska kampen.

Ett problem här är att det inte faller sig naturligt för oss svenskar att be andra om hjälp. Medan andra folk fräckt sätter sig utanför våra matbutiker och tigger går fattiga svenskar hellre och letar pant i sopkorgar. Vi svenskar vill inte heller vara en belastning för våra anhöriga, så vi har byggt upp ett välfärdssystem som väldigt opersonligt och på objektiva grunder ska fördela ut resurser till de som behöver hjälp. Tidigare tyckte svenskar också ofta att det var skamligt att ta del av bidrag, även om man både hade rätt till det och hade ett stort behov av pengarna. Detta har dock på gott och ont börjat försvinna i takt med att folk från främmande och mer korrupta klankulturer normaliserat bidragsfuskande och flagrant ekonomiskt parasiterande.

Men den här svenska grundinställningen att man ska klara sig själv gör ofta att det är svårt även för nationella att be andra om hjälp när de behöver det. Därför vill jag nu göra det å en kamrats vägnar, så han slipper göra det själv.

Min poddkollega och Nordfronts nyhetsredaktör, Simon Holmqvist, har den senaste tiden haft otur med politisk diskriminering på arbetsmarknaden. Både innan och efter den senaste långvariga anställningen han hade har han blivit uppsagd under provanställningstiden, eftersom arbetsgivarna har fått reda på hans politiska åsikter.

Den senaste uppsägningen skapade stora problem då han nu väldigt tvärt står utan inkomst men ändå har både fasta levnadskostnader och en del oväntade extra utgifter som spär på problemet.

Det här problemet beror inte på inkompentens eller lathet, utan ren och skär orättvisa. Därför uppmanar jag de som har en slant över att swisha över en förutsättningslös gåva till Holmqvist på följande nummer:

076-767 40 57

Det är viktigt att märka överföringen med ”Gåva” för att vara tydlig med att detta är en villkorslös donation och inget annat. De som inte har Swish kan föra över pengar till konto: 9235-5929122

Holmqvist förtjänar inte att svälta och dra på sig skulder bara för att han har politiska åsikter som skär sig med diverse skitföretags svenskfientliga agendor! Idag hjälper vi Simon, imorgon kan det vara du själv som behöver hjälp av dina kamrater och får det för att vi alla ser till att hjälpa varandra i sådana här situationer.

Vikten av att hjälpa kamrater med jobb

Här kan det också vara passande att slå ett slag för vikten av att nationella hjälper varandra att hitta lämpliga jobb.

Det optimala hade förstås varit att fler nationalister hade kunnat arbeta på heltid med sin politiska aktivism och få en vanlig lön för det, men det näst bästa scenariot är att man har fri tillgång till så välbetalda opolitiska jobb som möjligt. Om man har ett opolitiskt jobb är det också en stor fördel för kampen om man kan välja vilka dagar och tider man vill jobba, fritt välja mellan heltid eller olika nivåer av deltid samt har god anställningstrygghet, men också möjlighet att med kort varsel säga upp sig och senare vid behov ändå komma tillbaka till samma arbetsplats.

Två retoriska frågor för att förtydliga vad jag menar:

1. Varför vore det bra med välbetalda jobb?
2. Varför är det bra med stor flexibilitet?

Ur en rent kapitalistisk synvinkel är det förstås alltid bra att kunna ta så mycket betalt som möjligt för så små arbetsinsatser som möjligt. De allra rikaste personerna på jorden gör ju i princip inget riktigt arbete alls, men tjänar ändå enorma pengar bara genom aktieägande och valutahandel. Eftersom vi lever i en värld där pengar är makt är det rent allmänt också bra om nationella kan spela det ekonomiska spelet framgångsrikt, då vi med större ekonomiska tillgångar kan få mer genomslag för våra idéer.

Men ur en mer aktivistisk och individualistisk synvinkel kan det vara bra att ha en hög timlön för att kunna få ut en ok inkomst utan att behöva jobba heltid, så att man kan lägga många timmar varje vecka på politiskt arbete utan att behöva avsäga sig allt vad fritid och privatliv heter. Att vara aktivist kan också vara kostsamt med resor till demonstrationer och andra stora sammankomster i olika delar av landet, samt att man kan behöva betala egna böter eller hjälpa kamrater med deras böter.

Ju mer man som aktivist själv kan välja när man jobbar, desto mer tillgänglig kan man vara för resor till aktiviteter eller utförande av andra kamprelaterade uppgifter som helst ska utföras vid en specifik tidpunkt. Till exempel är det bra för Nordfront att vi har skribenter som kanske jobbar kväll eller helg eller är föräldralediga och därmed kan skriva lite artiklar dagtid. Därför är det bra med flexibla arbetstider och deltidsjobb.

Just nu har vi också kamrater som avtjänar fängelsestraff och det är ett exempel på situationer där det är bra med arbetsgivare som är okej med att man överger arbetet periodvis och sedan ändå är välkommen tillbaka när man är på fri fot igen.

I praktiken finns det förmodligen inte någon arbetsgivare som uppfyller alla kriterier som jag ser som optimala, företag är ju framför allt intresserade av att tjäna pengar – de existerar inte för att försörja yrkesrevolutionärer. Men det finns ändå bättre och sämre arbetsgivare som indirekt bättre eller sämre möjliggör en politiskt aktiv livsstil för den anställde. Och här anser jag att vi nationella borde bli bättre på att hjälpa varandra att hitta arbeten som passar så bra som möjligt ihop med den typ av politiska engagemang vi vill ha. Så om du vet om bra arbetsgivare som söker personal, tipsa gärna din lokala motståndsman.