Hoppa till huvudinnehållEtt namn stiger och faller
2024-04-16 09:00
Romarna stormar den judiska fästningen Masada
16 april år 73 • Denna dag intog romerska trupper den judiska fästningen Masada • De fanatiska försvararna gjorde kollektivt självmord.
Søren Kierkegaard
Dagens datum 5 maj: denna dag 1813 föddes den danske poeten, filosofen, teologen och författaren Søren Aabye Kierkegaard. Han har blivit känd för att han var den förste existentielle filosofen. Man kan med god fog säga att han är den mest inflytelserika filosof som Norden har producerat.
Søren Kierkegaard föddes den 5 maj 1813 i en välbärgad familj i Köpenhamn. Fem av syskonen i familjen dog tidigt av sjukdom, möjligen tyfus, omkring 1838. I samband med dödsfallen föll ett enormt tungsinne över resten av familjen; man talade mycket om Guds vrede och att man blivit straffade. Fadern, Michael Kierkegaard, var rädd att han ådragit sig Guds vrede genom att ha hädat i sin ungdom och att varit otrogen med en piga. Han var rädd för att alla hans barn skulle dö innan honom själv. Den familjetragedi 1838, som Kierkegaard kallade ”den stora jordbävningen” och som ledde till familjens puritanism och hans egen ångest, kom senare att i hög grad färga hans filosofi och litterära verk.
På 1840-talet träffade Kierkegaard sin stora kärlek Regine Olsen. Efter ett år som trolovade valde han dock att avbryta förlovningen, förmodligen för att den första tidens stormiga förälskelse hade lagt sig och banat väg för vardagskärleken. Anledningen till att han brutit med sitt livs kärlek var ett återkommande, om än förtäckt, tema i hans senare verk.
1830 hade Søren Kierkegard studerat historia och latin på Østre Borgerdyd Gymnasium i Klaremodeme där. Senare studerade han teologi vid Köpenhamns Universitet. I likhet med Hegel eller Fichte kom Kierkegaard emellertid aldrig att bli en del av universitetsvärlden. Ej heller ville han likt brodern bli präst och predika ”en kristendom som är en illusion”. Faderns pengar räckte dock gott och väl för att han i bekvämlighet och självständighet skulle kunna ägna sig åt sitt skrivande.
1843, med boken ”Antingen-eller” inledde han sitt verkliga arbete som filosof under pseudonymen Victor Eremita. Boken är skriven som en monolog, och lyfter bland annat frågor kring hur en människa bör vara inställd till livet. Han tar upp det i olika stadier: de estetiska, de etiska samt de religiösa förhållningssätten.
Han menar att den människa som agerar utefter det estetiska förhållningssättet väljer att frånsäga sig moral, förpliktelser och har valt att inte välja för att istället inrikta sig på hedonism och njutning. Detta leverne, menar han, leder dock på sikt till psykisk sjukdom och inre död. Kierkegard menar då att estetikern kan välja att begå självmord eller ompröva sin inställning till livet. Etikern, menar han, väljer att ta ansvar för sitt liv och sina handlingar till fullo. Den sistnämnde, den religiöse, är människan som förlitar sig på Gud och gör sitt bästa för att leva enligt den moral som är föreskriven.
Därefter skrev Kierkegaard boken ”Fruktan och bävan”, där han kritiserade den kristna teologin för att försöka förklara kristendomens ”objektiva sanning”, något som han själv såg som omöjligt. Han menade att subjektiviteten – tron – är sanning och inte det objektiva.
I boken ”Begreppet Ångest” började Kierkegaard tänka mycket kring ångestens betydelse för det mänskliga tänkandet, och denna bok kom senare att bli en av grundpelarna inom den filosofiska gren som kallas existentialismen, som kom att företrädas av bland annat Jean-Paul Sartre. I detta verk beskrivs för första gången tanken om den existentiella ångesten.
Senare återkom han till studien om olika livsstadier i sin bok ”Avslutande ovetenskaplig efterskrift”, och utökade de olika livsstadierna till sex stycken. Tilläggen. förutom det estetiska, etiska och religiösa (specifikt kristet). blev det ironiska, humoristiska och allmänt religiösa. Här utvecklade han också sin tes att Gud, om denne existerar, är oändligt fri och höjd över tiden och rummets begränsningar, med andra ord evig. Människan är å andra sidan ändlig och hennes frihet att verka är begränsad. Människan kan dock själv välja hur han vill göra med denna begränsade frihet, leva sitt liv och sin existens. Han menar här, på grundval av sitt antagande att sanningen är subjektiv, att människan endast själv kan välja hur han bör leva sitt liv, filosofin kan det inte.
Hans mentala tillstånd kom efterhand att försämrats, och när skämttidningen Corsaren publicerade en rad smädande angrepp mot honom så tog han det väldigt hårt. Efter detta ändrade han uppfattning om religionen till något han ville kalla ”urkristendom” (alltså tidig kristendom) för att uppleva en närmare samvaro med Jesus. Han kom att plågas alltmer av livet och hans förändrade synsätt satte honom i direkt konflikt med den kyrkliga doktrinen.
Kierkegaard gick därför ur den protestantiska statskyrkan 1854 och började därefter skriva en mängd artiklar där han kritiserade den kristna institutionen och tala för denna ”urkristenhet”. Denna sista period blev dock för hård för honom, och hösten 1855 svimmade han under en promenad och avled till följd några veckor senare, den 11 november samma år.
Kierkegaard publicerade sina arbeten under många olika pseudonymer, varav flera han använde i tidningar och böcker för att argumentera mot varandra. Han hade en verkligt komplicerad personlighet och kunde ofta ta sig an många olika sätt att tänka.
Utanför Danmark var han inte känd förrän efter 1920, när professionella översättningar av hans verk publicerades på flera olika europeiska språk. Sedan dess har han, tillsammans med Friedrich Nietzsche blivit erkänd som existentialismens grundare och har fått en plats bland filosofins giganter.
2010 blev det mycket skriverier i Danmark då uppgifter om Kierkegaards förhållande till judarna, som av någon anledning tystats ner, kom till allmänhetens kännedom. I en 600 sidor lång bok, ”Stadier på antisemitismens vej – Søren Kierkegaard og jøderne” skriver den danske forskaren Peder Tudvad om hur Kierkegaard privat och i sina dagböcker ansåg att judarna hade en ”förkärlek till pengar”, att han kallade sin förläggare för ”judedräng” och beskrev judar som ”blodtörstiga” och ”bäst lämpade för tyrannier”.
Enligt Tudvad var Kierkegaard av uppfattningen att judarna till sist skulle ”döda alla europeiska kristna”. Mycket av Kierkegaards kritik mot judaismen hade en kristen utgångspunkt, även om formuleringen ”europeiska kristna” antyder att detta inte var det enda motivet. Kierkegaard menade också, i likhet med bland andra Richard Wagner, att judar ”saknar ande”.
Trots den ganska väl bevarade hemligheten var nationalsocialisterna i Danmark mycket väl medvetna om Søren Kierkegaard kritik mot judaismen. Tidskriften National-Socialisten, som gavs ut av Danmarks Nationalsocialistiske Arbejderparti (DNSAP), skrev den 17 februari 1940:
Søren Kierkegaard är utan tvekan det största geniet som den danska nationen producerat […] Hans verk innehåller de bästa instruktionerna för det danska folkets frigörelse från judaismens ande vilken alltmer har kommit att dominera Danmark och som han såg sig kallad av försynen att bekämpa. Det kan därför i detta sammanhang vara berättigat att påstå att Søren Kierkegaard var den första danska nationalsocialisten.
Artikeln publicerades ursprungligen 2014-05-05.