KRÖNIKA. Henrik Gustafsson skriver här om Kambodja, Pol Pot och Sverige efter att bland annat ha läst boken Pol Pots leende.

Peter Fröberg Idling debuterade 2006 med boken Pol Pots leende. Den innehåller en samling texter med anknytning till Kambodjas och Sveriges historia. De består av intervjuer, historiska personskildringar och diverse betraktelser. Författaren har bott flera år i Kambodja och känner till landet väl. Han återger information från intervjuer med gamla medlemmar av Röda khmererna och deras offer, samt svenskarna som aktivt gav sitt stöd åt deras regim. Boken verkar vara ett försök av författaren att reda ut sina egna motstridiga tankar kring Kambodja, Sverige, Röda khmererna och Pol Pot. Den är gripande trots sina ständiga skiften i fokus mellan olika tider och skildringar. Författaren beskriver hur hans fascination för Kambodja och dess historia till stor del handlar om att se Sverige genom Kambodja. ”Så mycket hos oss blir tydligt genom dem”, menar han (1). Jag tycker också att det finns en del lärdomar man kan dra av den här historien. Dock skulle jag vilja lägga fokus på andra saker än han gör.

Vietnamkriget destabiliserade det neutrala grannlandet Kambodja. 1970 avsattes den dåvarande statschefen Prins Sihanouk vid en kupp ledd av General Lon Nol. Sedan följde ett inbördeskrig mellan dennes USA-stödda regim och den kommunistiska gerillan som kallades Röda khmererna. När USA lämnade Sydvietnam 1975 tog röda khmererna makten i Kambodja och inledde en radikal samhällsomvandling under den tidigare helt okände ledaren Pol Pot. ”Landet döptes om till det Demokratiska Kampuchea och städernas befolkning deporterades till landsbygden, där de sattes i tvångsarbete. Privat ägande, religion och pengar avskaffades. Målet var en maoistiskt inspirerad bondeutopi”… ”Under de kommande dryga tre och ett halvt åren dog minst 1,7 miljoner människor, en femtedel av befolkningen, av umbäranden, sjukdomar och avrättningar” (2011:15). Pol Pot störtades 1978 då Vietnam invaderade landet och en Vietnamtrogen regering installerades. Röda khmererna lade slutgiltigt ner sina vapen efter Pol Pots död år 1998.

Herman Lindqvists självbiografi, med omslagsfoto på han själv när han precis tagit sig ut ur Kambodja.

Herman Lindqvist, dåvarande journalist på Expressen, befann sig på plats i Phnom Penh när staden intogs av Röda khmererna. Han valde att stanna trots Expressens uppmaningar om att evakuera. ”Jag ville vara kvar” skriver han i sin självbiografi Mitt i allt, ”jag ville se hur det gick till då en socialistisk befrielseorganisation tog över. Jag trodde det skulle gå bra. Jag trodde de Röda khmererna ville skapa en bättre värld” (2012:233). Lindqvist beskriver hur han förlorat sin kristna barnatro vid första besöket i Israel. ”Här i Phnom Phen tappade jag min barnatro på socialism” skriver han vidare (2012:246-247).

I Stockholm firades det den 17 april 1975, dagen då Kambodjas huvudstad intogs av Röda khmererna och USA fick en knäpp på näsan. Man firade genom att tåga genom gatorna och skandera: ”Kissinger! Kissinger! Mördare!” (2011:16). Efter demonstrationen talade en viss Isoup Ganthy på Sergels torg i egenskap av exilregeringens svenska informationschef. Han tackade Sverige i det befriade Kambodjas namn och sade att han under hela kampen känt det svenska folkets stöd. De 1500 personer som samlats på torget jublade (2011:150). Det som idag kan betraktas som ett tryggt folkhem var också kalla krigets tid. Vietnamkriget närmade sig sitt slutskede och bara några dagar senare utspelade sig Röda arméfraktionens gisslandrama vid västtyska ambassaden i Stockholm.

Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea var en mindre avknoppning från FNL-rörelsen, men konflikten i Kambodja var inte något som bara engagerade ett fåtal. FNL-rörelsen i Sverige, som fick namnet efter befrielsearmén i Sydvietnam, hade 1973 samlat in 8,3 miljoner kronor. 1974 samlade de in pengar till revolutionen i Kambodja och vid två tillfällen överlämnades 25 000 kr till Isoup Ganthy. 2005 motsvarade dess värde en kvarts miljon. Efter detta accepterade Demokratiska Kampuchea ingen mer välgörenhet utan menade att de skulle förlita sig på egna krafter (2011:150). I december 1975 beordrades Ganthy tillbaka till Phnom Phen. Han skickades iväg för att arbeta vid en grönsaksodling och arresterades där i september året därpå. I sina förhör berättade han om sina samtal med Olof Palme. Under tortyr erkände Ganthy kontrarevolutionär verksamhet och han avrättades den 6 december 1976. Ett och ett halvt år efter att ha talat till svenska folket vid Sergels torg.

Gunnar Bergström, dåvarande ordförande för vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea ”kallar idag Röda khmerernas maktövertagande för en skrivbordsrevolution där en handfull personer med xenofobisk världsbild ritade utopier fullständigt utan tanke på människor” (2011:181). Bergström medger att han bidragit indirekt till folkmordet och frågar sig själv; ”men vad kan jag göra åt det idag?” (2011:183).

Henry Kissinger assisterade i hemlighet Richard Nixons valkampanj 1968. Efter att denne valts till president utsåg han Kissinger till sin nationella säkerhetsrådgivare. Under fyra år fällde amerikanska plan 4 500 000 ton bomber över Vietnam, Kambodja och Laos. ”Varken tidigare eller senare i mänsklighetens historia har så mycket bomber släppts i ett krig” (2011:74). Dessutom verkar det inte gjort någon direkt nytta. Vietnameserna framstår i efterhand som ett okuvligt folk, helt omöjliga att demoralisera genom massiva bombkampanjer. Trots bombmängderna kunde kommunisterna fortsätta kriget med oförminskad styrka. Kissinger tilldelades Nobels fredspris 1973.

Idling ger i sin bok ett exempel på hur företrädare för FNL-rörelsen resonerade angående Vietnamkriget: ”Man vägrar att ge sig. Man vägrar vika en meter. Istället återtar man landet tum för tum, kilometer efter kilometer. Hellre döden än nederlag och ofrihet. Amerikanerna kommer att tvingas att acceptera en grundläggande förutsättning: Det går inte vinna ett krig om man har ett helt folk emot sig. Det går inte vinna ett folkkrig.” (2011:33).

Bombningarna av Kambodja inleddes olagligt i mars 1969 på grund de nordvietnamesiska baser som fanns på den kambodjanska sidan av gränsen. Flygrapporter och order förfalskades så det skulle se ut som att mål i Sydvietnam bombades fastän bomberna fälldes över Kambodja. Inte ens de högsta flygvapencheferna skall ha känt  till sanningen kring bombningarna (2011:75).

1979 gavs boken Kampuchea mellan två krig ut. Den utgörs av en entusiastisk reseskildring genom Pol Pots rike av fyra svenskar; två är män och två kvinnor. Den ena av dem var Jan Myrdal, världskänd författare och son till det socialdemokratiska politikerparet Alva och Gunnar Myrdal. Idling citerar Myrdal när han försvarar Röda khmerernas revolution i en film som sändes på TV1 den första april 1979. Filmen skildrar svenskarnas resa genom Kampuchea och Myrdal säger i denna att; ”det var rätt när Europas bönder reste sig och det är rättfärdigt när Asiens bönder reser sig. Jag anser också att revolutioner är riktiga… Jag anser därtill att den nationella självständigheten är en kärnfråga” (2011:34).

I filmen skildras inget av misären som rådde i landet, utan enbart glada och välmående människor. Jan Myrdal skrev 1999 att USA lämnat Kambodja i ruiner och planerade en hungersnöd för att få gerillan att ge upp. Genom att evakuera städerna menar han att man undvek hungerkatastrofen och tog ett första steg mot självförsörjning i ett sönderbombat och utarmat land. Huvudstadens befolkning var beroende av ris som flögs in via en amerikansk luftbro. När denna upphörde beräknades maten räcka högst en vecka. ”Om maten inte kunde transporteras till folket, så fick folket flyttas till landsbygden där maten fanns” (2011:103). Utrymningen av städerna avsåg även att sabotera CIA:s nätverk av spioner och kontrarevolutionärer. CIA bekräftade senare att deras underrättelsesystem kollapsade i samband med att Phnom Penh utrymdes (2011:102).

Efter att Pol Pots leende gavs ut publicerades ett långt inlägg av Jan Myrdal i Aftonbladet. Hans slutsats var att ”Kambodja i dag skulle ha varit ett bättre land om Pol Pots samhällsomdaning inte avbrutits av Vietnams invasion” (2011:286). Man får en lite kluven bild angående Myrdal. Till hans försvar kan dock tilläggas att han i början av 90-talet försvarade mötes- och yttrandefriheten i samband med rabalder kring att Ahmed Rami bjudit Robert Faurisson till ett revisionistiskt möte i Stockholm. Dessutom har han på senare år skrivit flera gånger i den oppositionella tidningen Nya tider (2).

Jan Myrdal på Bokmässan 2016.

Jan Myrdal verkar vara den enda som än idag försvarar sitt ställningstagande för det demokratiska Kampuchea. 1979 skrev han att: ”Röda khmerernas samhällsomvandling syftade till att en gång för alla frigöra landet från utländsk dominans”…”För att försäkra sig om att folkviljan skulle styra oinskränkt, fick inte utlandet ha något inflytande alls” (2011:212). Myrdal menade ”att varken stormakterna eller världssamfundet bryr sig om Kambodjas nationella suveränitet. USA:s bombningar gick obestraffade… Inget hindrade sedan Vietnam, uppbackat av Sovjetunionen, att störta demokratiska Kampuchea”… ”Om detta tillåts, skriver han, vad är det då som hindrar att en liten nordeuropeisk randstat som Sverige röner samma öde” (2011:213).

Myrdal kommer också in på hur omfattningen av folkmord ofta överdrivs: ”…enligt uppgifter som länge behandlades som trovärdiga av press och utrikesdepartement skulle Pakistans armé under 1971 års blodiga uppgörelse i dåvarande Öst-Pakistan, nuvarande Bangladesh, ha mördat 3 miljoner människor. Av vad vi nu kan se torde offrens antal dock ha utgjort ungefär 40 000” (2011:215).

I ett stycke av sin bok skriver Idling om att han bläddrar igenom en lärobok för gymnasieskolan från tidigt 50-tal. Efter att ha läst igenom hela boken med dess avsnitt om andra världskriget förundras han över att där inte stod ett enda ord om ”Förintelsen” (2011:262). När jag gick i skolan fick man lära sig att andra världskriget handlade mer om förintelsen än något annat, förmodligen har författaren en liknande erfarenhet. För en person med ett öppet sinne som forskat lite kring detta är det dock inte så konstigt att en historiebok från 50-talet inte alls behandlar det ämnet.

Saloth Sar eller Pol Pot.

Våren 1950 var Pol Pot en fattig student i Paris som fortfarande hette Saloth Sar. Var hans utveckling och folkmordet i Kambodja delvis ett resultat av ”västerländsk” utbildning och marxistiska idéer? Även Ho Chi Minh kom i kontakt med kommunismen i England och Frankrike och spenderade tid i Moskva innan han reste tillbaka till Vietnam. Saloth Sar verkar i alla fall inte varit densamma när han kom tillbaks till Kambodja 1953 som medlem i franska kommunistpartiet. Han återvände också till ett land där franska soldater och kambodjaner dödade varandra dagligen. Tilläggas bör dock att Saloth Sar aldrig tog examen och inte lyckades avsluta sina studier.

Idling skriver att knappt några böcker trycks i Kambodja. Befolkningen är förmodligen inte så bekant med litteratur. Troligtvis går de flesta i någon slags skola men att skriva och läsa på fritiden som vi är vana vid är nog ovanligt där. Röda khmererna hade en frankrikeutbildad ledning, men i övrigt ansågs glasögon vara en symbol för läskunnighet och signalera nersmutsning av ”imperialistiskt utformad kunskap” (2011:219).

När ett underkuvat folkslag får utbildning av landet som koloniserat dem blir den utländska utbildningen en slags kolonisation av sinnet. Även här i Sverige kan innehållet i högre utbildning inom många ämnen, och då tänker jag främst på samhällsvetenskapliga inriktningar, verka helt väsensfrämmande för oss nordbor. De innefattar numera oftast en tanke- och idévärld som är sprungen ur människor som har helt andra verklighetsuppfattning och intressen än vårt folk. Därav kommer det sig att personer som genomgått högre utbildning vid våra högskolor och universitet verkar särskilt verklighetsfrånvända i de mest vitala frågorna för vårt folks överlevnad. Det är svårt för en nationellt sinnad att ta sig igenom en högre utbildning med förnuftet i behåll. Jag är beredd att hålla med David Lane när han skrev att: ”den högre utbildningen rättare kan benämnas som avancerad hjärnförsurning. Syftet med den högre utbildningen är att skapa chefer inom samhället” (2004:14).

Vid våra skolor verkar det inte vara ett problem att icke-vita personer är rasmedvetna och fientligt inställda mot oss. Är det då konstigt att icke-vita som genomgår utbildning i vita länder blir negativt inställda till vita européer? Det är lika logiskt som att resultatet bland svenskar som genomgått högre utbildning blir självhatande och rasförnekande personer. De har dessutom ofta ovanligt svårt att tänka om på grund av de på djupet inmatade vanföreställningarna.

Kambodja är ett samhälle där personlig lojalitet anses vara mycket viktigare än lagar och direktiv. De beslut som togs centralt i det demokratiska Kampuchea fick olika resultat i olika delar av landet. Informationen ändrades ofta på vägen. Då outbildade personer, varav många analfabeter, fick ledande positioner fördes direktiv vidare muntligt och förvanskades. ”Ett slags visklek, där vissa saker förstärktes och andra föll bort” (2011:257). Många hade själva utsatts för övergrepp och ville hämnas. Dessa kan ha tolkat vissa order efter vad de själva ville höra. Således kunde ett direktiv om att oskadliggöra de rika ha fått en alltmer bokstavlig tolkning efter att ha upprepats på det här sättet.

Idling skriver att Pol Pot i första hand var kambodjan och kommunist i andra hand. Jag vill minnas att jag hört samma sak om Mao Zedong; att han alltid var kines i första hand och sedan kommunist. Även Mao lade stor vikt vid den nationella självständigheten, trots att det kommunistiska manifestet betonar den internationella solidariteten och att arbetarna inte har något fosterland. Röda khmererna sade sig värna om folkets och landets särart. De stämplade utländskt inflytande som ett fundamentalt hot mot Kambodja som nation (2011:113).

Sveriges och Nordens situation kan idag jämföras med de forna koloniernas, fast nu är det istället vi som invaderas av deras massor. De främmande intressen som styr över oss och har undergrävt vårt folks självständighet orkestrerar hela utvecklingen. Alla som var emot USA:s inblandning i till exempel Vietnam och Kambodja borde också engagera sig emot globalisternas förstörelse av de vita nationerna i Europa. Om man påstår att kolonisationen av Sydostasien eller Afrika var felaktig så kan man omöjligt understödja kolonisationen av till exempel Sverige som pågår just nu.

Det är synd att Asiens folk inte tog till sig, eller fick möjlighet att ta del av nationalsocialismen istället för kommunismen. Då skulle ingen motsättning funnits mellan ideologin och folkens nedärvda rasmedvetenhet och nationella solidaritet, som ändå verkar prioriterats före den internationella. Enbart bland vita folkslag verkar det finnas en så tydlig tendens att vilja hjälpa främmande folkslag utan att få någon egen vinning av det.

I en gammal artikel som jag sparat av den i övrigt folkfientlige historieprofessorn Dick Harrison skriver han om ett Östsverige som glömts bort. Han berättar om en bok av John Chrispinsson som behandlar just det här ämnet. Harrison skriver om Viborg som en ursprungligen svensk stad, men ryssarna som bor där förklarar numera att den är en urgammal rysk sådan. Här i Sverige känner de flesta inte till något om detta. Numera är svenskheten nästan helt utplånad i det gamla Ingermanland. ”Så sent som på 1880-talet hade Sankt Petersburgs svenska församling 7 000 medlemmar, vilket gjorde den ryska huvudstaden till, sett till antalet svensktalande invånare, jämnstor med Falun”, skriver Harrison. Ännu på 1920-talet fanns en stor svenskspråkig minoritet i Estland. En minoritet som man från svensk sida valt att tydligt distansera sig ifrån. I artikeln står att: ”vi har… en märklig tendens att se och intressera oss för det som ligger i fjärran men blunda för det som ligger nära till hands. Det är inte svårt att finna svenskar som på 60- och 70-talen var glödande i sin iver att stödja och hjälpa förtryckta och utsatta folk i tredje världen”…”Ytterst få intresserade sig dock för att spåra rötterna till, och protestera mot, eländen på närmare håll, till exempel det öde som drabbade estlandssvenskarna efter andra världskriget. Den unga moderna generationen protesterade mot apartheidregimen… Det hördes inga rop på solidaritet med det tusentalet svenskar som i samma ögonblick förtrycktes, deporterades och utarmades bara några mil ifrån Stockholm” (3).

Det får inte bli vår lott att sopas bort medan vårt folk har oroat sig och engagerat sig för att hjälpa främmande folkslag. Medan vårt brödrafolk i Östeuropa förtrycktes samlade svenskar in pengar till Vietnam och de svarta i Sydafrika. Medan våra rasfränder i Sydafrika kämpade för sin överlevnad bistod många i Sverige deras fiender. Jag vill inte påstå att vi har någon kollektiv skuld för detta. Det kan betraktas som ett synnerligen destruktivt drag hos vårt folk att vi kan prioritera främmande folk före vårt egna. Att många bland oss kan manipuleras till detta av illasinnade, eller välvilliga intressen är en stor svaghet hos vårt folk. Det är ett sjukligt drag som verkar lysa med sin frånvaro hos alla icke-vita folk. Aldrig kommer folk i Asien, Afrika eller Mellanöstern att hjälpa oss om vi blir förtryckta, koloniserade eller utrotade. De verkar snarare förstå naturens lag om att den som inte kan hävda sin rätt är dömd att omintetgöras.

Referenser:
(1) Samtal med Peter Fröberg Idling
(2) Jan Myrdal skriver exklusivt i veckans nummer av Nya Tider
Myrdal passar i Nya Tider
Nya tider tjänar ingen imperialistmakt
(3) SvD 110907 Dick Harrison ”Östsverige dränkt i ett hav av glömska”

Idling Fröberg, Peter. (2011). Pol Pots Leende. Bokförlaget Atlas.
Lane, David. (2004). Naturens lag & ett kall till handling. Nationellt Motstånd
Lindqvist, Herman. (2012). Mitt i Allt. Albert Bonniers förlag

  • Publicerad:
    2018-07-23 09:00