NOVELL • Max Rosenfors bjuder Nordfronts läsare på en novell i tre delar.

”Vad gör du här?” frågade mannen från andra sidan lägerelden. ”Du är varken en bandit eller en av Himgaps vakter.”

Karkarias visste inte svaret på frågan, men väntade en liten stund innan han konstaterade: ”Det har jag ännu inte listat ut.” Han betraktade mannen vars liv han nyss räddat, en brunhyad man med buskiga ögonbryn och en fundersam blick. Från hans brytning och utseende var det tydligt att han kom från det karga landet i väst som hans far ibland talat om under hans barndom.

”Det gör detsamma för mig varför du är här,” sade mannen, ”jag bryr mig inte om du så är på flykt från lagen eller på jakt efter rikedomar. Jag har kommit väl överens med sådana typer många gånger förut.”

”Jag är inte på flykt, eller på jakt efter rikedomar”, sade Karkarias med en lätt suck.

”Så, vad gör du här?” svarade mannen med en frågande gest. ”Är du en troende som gett dig ut på pilgrimsfärd ut i det okända?”

Karkarias skakade enkelt på huvudet.

”Det påminner mig, jag ska be nu”, sade mannen när han ställde sig upp och gick till en av sina ryggsäckar. ”Vilka är dina gudar?” frågade han medan han plockade fram rökelse.

Karkarias hade inget intresse av att diskutera detta heller, men innan han kunde ge ett avvikande svar på frågan konstaterade mannen nu på väg bort från elden mot en kulle: ”Det kanske du inte heller ännu har listat ut!”

Men Karkarias visste vilka hans gudar var, även om det var länge sedan han själv praktiserat någon ritual. Under sin barndom hade han ofta förundrats över ritualerna som utfördes av templets präster i sitt hemland Akvalon. Högst bland gudarna stod guden som gav hemlandet sitt namn, Akvaro.

Det var ungefär tio år sedan han lämnat sitt hemland nu, han hade inte räknat noga. En solig sommardag hade han stigit på en handelsbåt som ung karl på väg österut med endast enkla ägodelar på sig, och seglat bort från ögruppens vita stränder. Det var många som frågat honom ”varför?” även då.

”Vågar jag fråga vad du heter?” kunde han då höra en bit bort från lägerelden. Mannen hade återvänt efter en liten stund på kullen.

”Karkarias, son till Naftarios av familjen Vringa, från Akvalon”, berättade Karkarias.

”Sabin ar’Larok, från Kishbat”, sade mannen med en hand utsträckt.

Karkarias skakade hans hand, och när Sabin sedan gick tillbaka till sin sida lägerelden lade Karkarias märke till en ring han hade på sin högra hand. Det var en enkel ring, men av en ovanlig metall som gjorde den helt grön.

”Som du märkt, är mina vakter döda. Det är ännu två dagars färd kvar till Himgap.” Han plockade fram en påse guldmynt från en innerficka på sin mörka skrud, och kastade den till Karkarias. ”Detta var deras lön, men i efterlivet behöver de den inte.”

”Deras familjer kan nog ännu ha behov”, svarade Karkarias efter att ha fångat påsen.

”Ah! Ja, en barbar är du då inte, svärdman av Akvalon…”, sade Sabin medan han korsade sina armar på andra sidan lägerelden. ”Men jag har inte exakt upprättat något slags kontrakt med dessa män, jag vet knappt deras namn, än mindre vilka deras familjer är.”

Karkarias betraktade påsen av guldmynt. Han undrade över vad han hade velat köpa. Många gånger förut hade han hungrat eftersom han inte hade råd att köpa mat. Men han hade vant sig med hunger, och fann att hungern stillade sig lika oväntat som den ibland kan dyka upp. På Akvalon hade han aldrig gått ens en dag utan mat.

Samtidigt hade det visat sig vara enklare än väntat att finna mat i världen. Hungrigast gick han i städer, då han helst inte stal mat, även om han vid flera tillfällen stulit för att äta.

”Är du ofta tankspridd?” frågade Sabin, som verkade invänta ett svar från andra sidan elden.

”Ja”, svarade Karkarias och kastade tillbaka påsen guldmynt. ”Jag vet inte vad jag skulle köpt för pengarna. Mitt svärd är i god form. Mina kläder är hela.” Karkarias blickade österut mot Himgap, mellan träden syntes den numera svagt lila himmlen, en gäckande mystisk del av denna plats i världen som Karkarias börjat vänja sig vid. ”Jag följer dig till Himgap. Ge mig mat under resan så är jag nöjd.”

De åt, sov, och begav sig österut vid gryningen nästa dag. Efter en dags resa bland berg och dalar, befann de sig vid toppen av Karladernas klippa, en mer än 30 kilometer lång klippa som avskiljer Flodskogen till norr från Karladbergen i syd. Klippan är ovanligt jämn, har inga raviner som skär in i dess platå som står minst 1000 meter över skogarna nedanför.

”Att gå här är nog ett misstag, bergen söder är härbärge åt otyg av många sorter. Någon har antagligen redan sett oss, samt att vi endast är två”, sade Sabin medan vinden susade mot klippkanten.

Sabin hade rätt, och Karkarias funderade över om de borde vända om istället för att slå läger längre fram. ”Jag hörde några skattjägare tala om en ruin som är belagd längs med klippans kant…”, hann Karkarias svara när båda skymtar några stenar rasa ned från en bergsrygg några hundra meter söder om dem.

”Det är nog för sent för att vända om också, jag tycker vi skyndar oss till ruinen innan mörkret faller”, sade Sabin knappt hörbart under vinden.

Senare samma dag anländer de till en bit av klippan som sticker ut lite grann, och leder nedåt. En stig som bara är några meter bred leder ungefär 100 meter nedåt och framåt. Vid änden av stigen kan man se att det finns en öppning, in i berget.

Karkarias går först och anländer vid öppningen. Solljuset lyser inte rakt in i öppningen, men man kan ändå se hur öppningen leder in och förbi några stenpelare på vardera sida, och hur det i den bortre änden finns en stor cirkulär dörr. På mitten av dörren, kan man svagt skymta ett handtag i mörkret.

”Att försvara oss här vid öppningen är utmärkt, kommer det någon hit kan man i princip bara putta ned dem till skogarna”, säger Sabin medan han börjar lägga ifrån sig sin ryggsäck.

Karkarias nickar, och säger: ”Vi borde se att ingen annan är hemma också innan vi slår läger helt, har du någon fackla?”

Sabin plockar fram tre facklor, och ger en till Karkarias som snabbt tänder den med en bit glöd han burit med sig från gårdagens eld.

De går framåt in i berget, förbi uråldriga pelare. ”Att döma av utformningen på pelare, och den mästerliga stenklyvningen, är detta en av Sawaligéernas ruiner”, berättar Sabin. Karkarias hade hört talas om dessa förut, men visste väldigt lite om dem. Dock visste han att deras ruiner redan var gamla för många hundra år sedan, när den stora striden utkämpades mellan Dvärgarnas rike och Asators rike.

Väl inne i berget, låter vinden ännu kusligare. Här ekar vindens tjutande i ett rum som visade sig vara större än förväntat. Till vänster och höger breder sig rummet ut, och här kan man även se att rummet innehåller ett nedsänkt parti i mitten fram till den cirkulära dörren, och med en bred avsats runtom detta mittenparti. På avsatserna runtom kan man se spår av andra människor, fotspår bland damm, gamla facklor, till och med några gamla väskor ligger kvar.

”Ingen verkar vara hemma”, säger Sabin.

Karkarias är tyst, och tittar mot det nedsänkta partiet i mitten. Partiet saknar fotspår, och är nästan rent från damm, som om någon sopat bort alla fotspår bara där.

Tyst går han ned i det nedsänkta partiet, på spänn, som en hund som nyss hört ett ovanligt ljud på avstånd. Allt han kan höra är vindens jämrande och facklans knastrande.

Nere vid det nedsänkta partiet, lyser facklan upp nog mycket av rummet för att avslöja två stora mänskliga statyer vid varje hörn av rummets bortre vägg, statyerna föreställer två soldater, med varsitt spjut.

”Flera verkar ha gått miste om livet här, Karkarias… Jag tycker vi håller oss nära öppningen snarare än långt här inne i rummet”, säger Sabin och kliver efter Karkarias ned till mitten av rummet.

”Håll denna åt mig…”, säger Karkarias till Sabin och kliver bort mot den cirkulära dörren. Dörren är stor nog att släppa in en elefant, och på den sitter en metallpinne på ett litet cirkulärt utstickande parti som det ser ut att gå att snurra på för att öppna dörren.

”Du sade till mig att du inte var på jakt efter skatter igår, vid lägerelden”, säger Sabin från mitten av rummet. ”Vad tror du finns bortom den där dörren, förutom problem och elände, om inte döden själv?”

Sabin har en god poäng, tänker Karkarias tyst för sig själv. Sedan lägger han båda händerna på handtaget och känner försiktigt efter om dörren är låst.

”Varför i hela friden ska du öppna dörren?! Jag tänker inte följa med!” utbrister Sabin.

Karkarias vet inte varför han så gärna vill öppna dörren. Han är heller inte säker på varför han steg på handelskeppet för tio år sedan. Dessutom, vet han inte varför han hjälpte Sabin överleva anfallet från banditerna igår. Han är vänd bort från Sabin när ett leende slår sig över hans ansikte, han säger det inte rakt ut utan tänker det istället högt för sig själv: ”Det har jag inte listat ut än.”

Sen vrider han på handtaget, kraftigt medurs med båda armarna. En mekanism aktiveras och berget skakar till lite grann, sedan känner han hur marken lättar under fötterna på honom. Golvet faller undan, och Sabin skriker till bakom honom.

Karkarias håller krampaktigt hårt om handtaget som han nu hänger ifrån. Bakom sig hinner han skymta hur Sabin glider ned för en sluttande bergsvägg, in under honom och bortåt. Efter några sekunder kan han inte höra längre höra Sabins oroade tjut alltsom han åker längre in i berget.

I tystnaden som uppstår medan han hänger kvar på handtaget i mörkret hör han igen bara vindens ekande, och ett till svagt ljud, ett rytmiskt klickande. Inte helt olikt det av hästhovar på sten, men mer metalliskt och rytmiskt. Innan han hinner tänka färdigt tanken så slutar klickandet, och golvet börjar direkt resa sig igen. Samtidigt tycker han sig svagt höra Sabin ropa efter honom längre inifrån berget.

Direkt släpper han då handtaget och faller ned på den sluttande bergsväggen nedanför. Han hinner precis se en sista ljussspringa skickas igenom golvet innan han helt omsluts av mörker och glider vidare in i berget.

Del 2 publiceras i övermorgon på Nordfront. För de som inte vill vänta går hela berättelsen även att ladda ner som PDF, ren text eller ren text med fast radbredd.