NOVELL • Del två av Max Rosenfors novell om äventyraren Karkarias. En PDF-version finns att ladda ner i botten av artikeln.

Karkarias glider genom berget och kan ana ett svagt ljus framför sig som kommer mot honom, ett hål, som han faller ned i. En sekund senare landar han i en hög av pinnar.

Endast omtumlad och med ytliga skråmor rullar han ut ur högen och ställer sig snabbt på fötterna, ståendes kan ha se Sabin med en fackla på andra sidan högen. Då ser han att högen mellan dem inte består av pinnar, utan en ohyggligt stor samling människoben av olika slag. Bröstkorgar, lårben och några dödskallar här och där, staplade nästan två meter högt och flera meter brett.

Bakom Sabin tänds då ett blått ljus nära taket, det finns en korridor där, och två alkover på vardera sida i korridoren. Det blåa ljuset har sin källa i den högra alkoven.

Sabin märker hur Karkarias blickar ut mot korridoren bakom honom, och vänder sig om för att se själv. Han hinner endast fundera över ljusets källa en kort sekund, innan bådas funderingar besvaras.

Ut ur korridoren kommer en nästan tre meter lång varelse med likhet till en mänsklig gestalt, med mekaniska armar, ben och kropp. Dess huvud består av ett lysande blått klot, som lyser upp des direkta omgivning. Men istället för två vanliga mänskliga ben av metall, har den fyra ben, placerade på ett vis som liknar en krabbas benplacering istället.

Den bär ett stort spjut, som den höjer för att svinga mot Sabin, som kastar sig mot högra sidan av rummet. Karkarias betraktar samtidigt varelsen lugnt, medan han drar sitt svärd. Dess spjutsving hade nog kunnat klyva Sabin itu, men var långsam nog att undvikas med stor sannolikhet. Förutsatt att varelsen inte tröttas ut snabbt, kan han nog duellera oskadd mot krabbkentauren en bra stund.

Han märker hur dess huvud, det blåa klotet, stannar till en stund efter sin missade sving och tittar mot honom. Klotet saknar ögon, men på något vis vet han att den tittar på honom. Sedan tar den sats, och inleder en ny sving mot Sabin som står bara några meter bort.

Med ett skrik kastar sig Sabin i den enda riktningen han kan, under den mekaniska varelsens ben, och rullar aningen osmidigt vidare mot den sida av rummet som Karkarias befinner sig på. Varelsen reagerar långsamt, och Sabin hinner ställa sig upp innan varelsen vänt sig om genom att rotera sin bål där den fäster mot benen.

”Håll dess uppmärksamhet”, säger Karkarias medan han springer förbi Sabin, och med en smidigare rörelse genomför samma rullning mellan varelsens ben mot platsen Sabin nyss befann sig på. Det finns ingen anledning att slå mot varelsens metallpartier med sitt svärd, dess egg kommer då i bästa fall att bli slö, om inte helt gå av.

Sabin börjar vifta med facklan, och kastar den sen mot det blåa klotet. Facklan träffar inte klotet, utan studsar bort från ett metallparti nära skuldran. Karkarias ser hur varelsen gör sig redo för en ny spjutstöt mot Sabin, och tar då chansen att hoppa upp på varelsens rygg. Han klättrar snabbt och smidigt upp en liten bit, så att han kan nå klotet med en stöt från sitt svärd.

Han tappar nästan grepp om varelsens rygg när dess spjut träffar väggen nära Sabin på andra sidan, men håller sig fast och stöter sedan svärdet rakt in i det blåa klotet. Under stöten märker han kortvarigt hur klotet avger ett slags surrande, likt det ett bi ger ifrån sig när det flyger, och dessutom hur klotet avger en påtaglig värme.

Hans svärd träffar och spräcker klotet, som direkt också slocknar och spricker i många tunna genomskinliga bitar. Rummet blir mörkt, och varelsen kollapsar. Facklan har inte slocknat, men det starka ljuset från varelsens huvud har avvänjt deras ögon från mörkret. Efter några sekunder kan de dock se hur ingenting fanns inuti klotet, och endast en stickande lukt börjar sprida sig i rummet.

”Jag varnade dig för att försöka öppna den där dörren…”, säger Sabin.

”Jag visste att det var farligt”, svarar Karkarias platt.

”Hade vi inte befunnit oss där vi är nu, hade jag vänt på hälarna och lämnat dig vid första tillfälle. Det är som att du försöker ta livet av dig?!” säger Sabin.

”Du lever på grund av mina ovanliga val här i livet”, svarar Karkarias medan han stoppar undan sitt svärd och plockar upp facklan.

”Och jag vill gärna fortsätta leva, innan jag går min gud tillmötes och lämnar denna värld! Vill du leta efter en utgång med mig, eller är detta också en sån där situation där du hellre går djupare ned i avgrunden?” säger Sabin medan han klättrar förbi varelsens kropp mot Karkarias.

Karkarias funderade snabbt över om han ville leta efter en utgång. Han var inte hungrig, han var inte törstig. Han var lite trött efter dagens färd, men med mycket kraft kvar.

”Jag hjälper dig att leta efter en utgång”, svarade Karkarias.

Svaret var ett av enkel samarbetsvillighet. Karkarias ville i stunden helt enkelt veta vad som fanns i korridoren som leder vidare från detta rum. Utgångens existens, och plats, gav honom inga bekymmer just nu.

”Jag ska berätta en sak för dig Karkarias…”, säger Sabin medan han nickar manande mot korridoren framför dem. De både börjar försiktigt gå framåt. ”Har du någonsin besökt staden Miramira?”.

Karkarias hade besökt den staden, en gång för två år sedan. Han reste då som en av vakterna till några köpmän som stannat till i staden. Han spenderade endast en natt i den myllrande huvudstaden av Esklepiernas rike.

”Ja, en natt spenderade jag där”, svarade Karkarias.

”Gott! Då såg du solen gå ned mellan de två bergen i väst…”, sade Sabin medan han tittade lite på en omärkvärd men malplacerad tygbit som låg på marken.

Solnedgången i Miramira hade varit unikt vacker, kunde Karkarias minnas.

”Jag minns hur bergens skuggor formade solens strålar till en kon, som lade sig över staden”, berättade Karkarias.

Sabin blickade in i mörkret framför och sade: ”Jag vet vad du letar efter… eller snarare, jag vet hur det känns. Jag var budbärare till en adlig person i staden, och inväntade ett uppdrag om några dagar. Jag hade nyss besökt en bordell, och spenderade kvällens sista timmar med att röka på en terass där jag hade tillfällig bostad.”

”Helt plötsligt ville jag veta vad som finns där solen går ned, där på andra sidan bergen. Jag ville ställa mig upp och börja gå samma stund. Jag ställde ifrån mig min pipa, och betraktade tanken…”, berättade Sabin när de närmade sig en dörr.

”Gick du?” frågade Karkarias och stannade framför dörren.

”Nej”, konstaterade Sabin snabbt.

”Och sedan dess har jag aldrig upplevt samma känsla igen. Många vackra vyer och stunder, men inte den nästan maniska strävan som uppstod”, fortsatte Sabin.

Karkarias lyssnade vid dörren, ingenting på andra sidan gjorde ljud ifrån sig, och tryckte försiktigt på handtaget. Dörren var gjord av sten, och handtaget var ett tryckhandtag, inte ett handtag man vred på.

När dörren öppnades kom de fram till ett litet rum, där man kunde fortsätta vidare längs korridorer åt antingen höger eller rakt fram.

Sabin viskade: ”Kanske mitt skepp seglade, vid några få tillfällen undrade jag om jag gjort bort mig. Men min oro har avtagit, och jag är nöjd med mitt liv.”

”Kvar finns bara en liten frågande tanke: ’Vad hade jag hittat på andra sidan bergen’?” fortsatte Sabin tyst.

Karkarias höjde ett finger mot munnen, det är onödigt att prata om dessa historier just nu, även om mannens historia hade väckts hans intresse.

”Men när jag träffade dig, blev jag säker på svaret: ’Det finns ingeting på andra sidan bergen.’ I hur många år har du hållt på på detta vis, om du utgått från Akvalon och hamnat här… och vad har du hittat under denna tid…”

Ungefär tio år. Karkarias sade det inte, hade han sagt det hade antagligen mannen skrockat ljudligt i korridoren. Och hittills hade han inte hittat någonting.

”Låt oss tänka på vår omgivning istället…”, viskade Karkarias och började gå mot korridoren till höger. Mannens historia hade gått från intressant till irriterande, och han ville inte höra mer av den.

Karkarias kände hur mannen bakom honom flinade. Han behövde inte titta för att veta detta, istället märkte han en avsky mot mannen stiga inom honom, medan han fokuserade på korridoren framför honom. Vilket var ovanligt, det var längesedan han känt avsky mot någon på detta vis.

I tystnad gick de genom en korridor, förbi några dörrar och liknande rum som förut. Tills de kom fram till ett valv som öppnades ur korridoren till höger.

Karkarias räckte facklan till Sabin, och kikade försiktigt fram genom valvet. Inne i mörkret av rummet kunde han inte se mycket. Men han kunde ana en siluett av en liknande varelse som förut. Striden hade varit relativt enkel, och han kände sig inte osäker över en strid där de kunde överumpla varelsen. Men han ville ogärna strida i korridorerna där ljudet sprider sig långt.

”Vi borde släcka facklan, och smyga förbi”, berättar Karkarias tyst.

”Facklan är viktig, jag har en bättre idée”, säger Sabin, och genomför en liten rörelse med sin fria hand.

Direkt märker Karkarias hur korridoren verkar fyllas av en mörk och tjock dimma, som minskar spridningen av facklans ljus till bara några få centimeter. Om han stod längre bort, var han säker på att han inte ens hade kunnat ana den minsta ljusfläcken av facklan i dimman. Sabin själv försvann nästan helt i mörkret, trots att han höll i facklan, endast en svag kontur av hans ansikte var synligt på detta avstånd.

I det nästan becksvarta mörkret insåg Karkarias att Sabin inte bara var en köpman, utan någon slags esoteriker. Han hade träffat några av dessa under sina resor, och samtliga kunde endast kontrollera enkel magi i liten skala, likt det Sabin nyss framkallat. Men enligt vad han fått höra i sin ungdoms utbildning, fanns det esoteriker med kapacitet att utplåna en pluton av soldater, eller jämna hus med marken. Och legender om värre.

Han vände sig om och sökte sig fram till valvet, som nu knappt var synligt. Han skyndade sig sedan över till andra sidan så tyst som han kunde. På andra sidan väntade han efter ljudet av Sabins skor mot stengolvet, och gav utrymme för honom på den andra sidan valvet. Under tiden han väntade undrade han om han hade föredragit att Sabin var en mäktig, eller vanligare besvärjare.

Sabin anlände på andra sidan av valvet, och gick försiktigt förbi Karkarias. När han var några meter bort, så avtog den mörka dimman runtom honom, och Sabins gestalt blev synlig intill facklans ljus som tidigare.

Karkarias började gå längs med korridoren med försiktiga steg som tidigare. Han ville inte prata om mannens magi just nu. Och på detta vis fortsatte de båda genom olika korridorer i nästan en timme. Stundvis kunde de höra klickande ljud på andra sidan av dörrar, som de då undvek.

Vid ett tillfälle kom de fram till en synnerligen ovanlig syn. Ståendes i en alkov, vid en trevägskorsning av korridorer, var en två meter hög staty av en björn, ståendes på sina bakben. Men istället för ett björnhuvud, bar den tre mänskliga huvuden. Det första i ett uttryck av skräck, sen ilska, och det sista såg ut att sova.

Karkarias förundrades över om statyn föreställer en demon eller en gud, när han hörde ljudet av en stendörr som sakta trycktes upp ungefär 15 meter åt höger. Från glipan som öppnats kunde han se hur en enskild ljusstråle sökte sig fram och träffade väggen på motsatt sida. Han ställde sig genast i alkoven bredvid statyn, och Sabin sökte sig till motsvarande gömställe på andra sidan statyn.

Karkarias tittade fram med ena ögat från alkoven, för att se vilken varelse som skulle stiga ut genom dörren. Det var en spindelliknande varelse i storleken av en hund, med mekaniska lemmar likt den stora krabbkentauren som de träffat tidigare. Men istället för en blå sfär, hade den ett rörligt spröt som stack upp ur mitten på kroppen, och på änden av sprötet fanns en ljuskälla som sköt ut en ljuskon, som den verkade söka av sin omgivning med.

När varelsen vände sig om för att titta mot Karkarias riktning, ryggade han tillbaka in i alkoven. Ljuset sökte av olika delar av korsningen, och snuddade alldeles intil Sabin, som stod och tryckte sig så långt in mot väggen som han kunde. Sedan kunde han höra hur varelsen med ett snabbt klickande ljud gick iväg och bort från deras gömställe.

Karkarias och Sabin fortsatte att utforska dessa korridorer, och slogs vid ett tillfälle mot en liten grupp av dessa små mekaniska varelser. Efter striden, lyckades några av dessa mekaniska spindlar retirera undan, och för att undvika vidare konfrontationer, fick de lov att själva fly djupare ned i ruinen.

Ruinen visade sig bestå av många olika rum, bostäder, arbetsrum, kontor och tillochmed ett slags tempel. Det fanns vissa spår av de mekaniska varelserna de träffat på hittills, men inga spår av andra äventyrare.

Två av facklorna hade brunnit ut vid detta lag, och Sabin hade valt att skapa en magisk ljuskälla av en liten sten de hittade, denna skulle enligt Sabin räcka väldigt länge. Sabin själv hade börjat kallsvettas, och var tydligt utmattad från den magi han utövat.

De kom fram till en dubbeldörr i slutet på en korridor, ett stilbrott i mönstret av dörrar och korridorer. Sabin, som hade börjat bli desperat och oroad över att ännu inte ha hittat en utgång, utan istället drivits djupare ned i bergets mörker öppnade dörren efter bara en liten stund av att ha lyssnat efter ljud.

Del 3 publiceras i övermorgon på Nordfront. För de som inte vill vänta går hela berättelsen även att ladda ner som PDF, ren text eller ren text med fast radbredd.