NOVELL • Den tredje och avslutande delen av Max Rosenfors novell om äventyraren Karkarias. En PDF-version finns att ladda ner i botten av artikeln.

På andra sidan fanns ett stort cirkulärt rum, säkert 30 meter i diameter, som också säkert är 20 meter från golv till tak. I mitten av rummet stod samma staty som tidigare, den av en björn och tre mänskliga huvuden. Karkarias tittade mot huvudet som sov, och insåg att han själv var trött vid detta lag.

Dubbeldörren ledde ut på en balkong, med två trappor som ledde ned till rummets golv längs väggarna. Karkarias började gå ned för den till vänster.

Halvvägs ned för trappan, lägger han märke till en udda form vid botten av statyn, som inte fanns vid den tidigare statyn. Det ser ut som en stor orm, eller tusenfoting, som ligger samlad i en cirkel runt statyns bas. Samtidigt så ser han en till dubbeldörr, på den bortre sidan av rummet.

När Karkarias sätter sin första fot på rummets golv nedanför trappan, ser han hur formen som legat runt statyn får liv. Den reser sig en liten bit från golvet, vilket visar hur den har ett tjugotal små ben spridda över den segmenterade kroppen. Rörelsen gör att damm på varelsen faller bort, och varelsen visar sig inte alls se ut som resten av rummet under dammet, utan under dammet finns istället en metallyta som glänser likt ett polerat svärd från ljuset av Sabins magi.

Både Karkarias och Sabin fryser till i några sekunder, när varelsen som säkert väger mer än tio hästar kryper lite runt statyn, för att sedan avslöja ett triangel- och konformat huvudsegment utan ögon eller mun. Under konen mot golvet, lyser ett blått skimmer som liknar det hos den tidigare krabbkentauren.

Varelsen gör ingen hastig rörelse mot dem, utan stiger istället sakta upp i luften, som en stegrande kobra. Karkarias kropp är på fullspänn, varje sena och muskel är som en bågsträng, men hans sinne är lugnt som den hos en musiker som snart ska inleda en vältränad serenad. Men Sabin sviktar, och har börjat backa upp för trappan.

På undersidan av det konformade huvudet avslöjas inte en skimrande blå sfär, som Karkarias hade misstänkt. Ljuset verkar istället komma långt inifrån huvudet, under många lager av metallbjälkar och mekanismer.

Under huvudet ser han istället en halv människa. En man har kluvits itu i höjd med armhålorna och placerats som en del av varelsens mekanik. Mannen har endast kvar sin övre bål, armar och huvud, och ser ut som en utmärglad slav till utseendet, samtidigt som han helt saknar hår på sitt gråa huvud. Men han ser inte död ut.

Samtidigt som Karkarias hinner känna ett ohyggligt obehag inför mannens öde framför honom, och undra om han fortfarande lever, så börjar Sabin springa upp för trappan. Då vaknar mannen i varelsens huvud till liv, och med vilda ögon tittar han först på Karkarias, men Sabins rörelser verkar dra hans uppmärksamhet.

Mannen i varelsens huvud gestikulerar sedan snabbt, och avlossar en meterbred stråle av ljus starkare än något Karkarias någonsin tidigare sett rakt mot Sabin. Karkarias täcker sina ögon med sin arm, och försöker blicka mot Sabins plats. När ljuset avtar någon sekund senare, finns knappt en askhög kvar där Sabin nyss stod.

Karkarias inväntar inte varelsens nästa steg, utan börjar direkt springa mot dubbeldörren bara några meter bort. Under stegen han tar hinner han slås av tanken att varelsen kommer skjuta igen, och undersöker varelsen i sitt ögonvrå. Människan i huvudet ser nu ut att sova, eller har den dött?! Samtidigt inleder den tusenfotsaktiga varelsen en dykning mot hans plats.

Varelsen träffar väggen med en enorm kraft, och penetrerar flera decimeter in i väggen bakom Karkarias, som lyckades hoppa undan med små marginaler. Det hade varit fel att kalla varelsen osmidig, men dess enorma massa är svår att navigera med oavsett hur stor kraft den besitter.

Hans enda chans är att fly vidare, att vända tillbaka verkar lönlöst även om han kommer undan varelsen. Men när Karkarias når fram till dörren, märker han hur den är låst. Han inser att han måste få varelsen att stegra igen, men att nu slå sig in mot dörren medan han dyker undan.

Men den glänsande slingrande varelsen som nyss drämde in i stenväggen bakom honom, och verkar vara helt oskadd till sitt yttre, kommer istället mot honom längs golvet, kastandes med huvudet åt olika sidor som en tjur i rusning. Med ett vågat hopp, kastar han sig ovanför varelsens huvud och landar på ett av dess glänsande segment bakom.

Varelsen, som verkar vara högst medveten om hans position på dess kropp börjar då rulla in mot rummets mitt, likt en orm i dödsryckningar. Karkarias kastar sig mot väggarna av rummet, för att inte bli krossad i rullningen. I sitt hopp träffas han av en av varelsens många kraftiga mekaniska ben, och hans högra arm tar emot ett köttsår på hans triceps.

Han landar framför dubbeldörren vidare in i ruinen, medan varelsen börjar stegra upp igen borta vid statyn. I varelsens huvud sitter fortfarande den gastliga mannen, som tidigare såg medvetslös ut. Mannen verkar sömnig, eller berusad, men vid liv, medan varelsen reser sig upp många meter in i rummet. Just nu är den skyddade blåa sfären inuti varelsens huvud den enda ljuskällan i rummet, som kastar vilda dansande sken på väggarna runtom, formade efter olika mekaniska objekt inuti varelsen.

I luften ser Karkarias hur mannen i varelsens huvud plötsligt spasmatiskt rycker till, på ett sätt som påminner honom om känslan man får när man vaknat ur en dröm där man nyss föll från någonting. Ur sin sömn börjar mannen stirra mot Karkarias med en skadeglad min, med sin mun hängades löst i ett slags psykotiskt leende.

Backandes mot dubbeldörren, inser han hur desperat situationen är. Att ducka undan från varelsens dykning är en sak, en annan att försöka ducka undan från ljusstrålen som förintade Sabin. Tankarna rör sig flyktigt i hans sinne, medan allting runt honom känns långsammare. Han känner tröttheten i sina lemmar, och minns känslan att bli utstrypt i brottningsmatcher i sin ungdom. Han var aldrig den största i sin årsgrupp, men heller aldrig den minsta. I brottningsmatchen kunde man klappa ut och ge upp. Var det dags att klappa ut nu? En nyfikenhet steg inom honom om vad som händer sen.

En rörelse hos mannens armar, i hans mekaniska vagga där i luften, kombinerat med en hoppfull likgiltighet mot stundens resultat blir gnistan som tänder den följande rent instinktiva och intuitiva rörelsen. Hans grepp om svärdet ökar i hans högra hand, och en förnimmelse av smärta från skadan på högra underarmen mullrar i bakgrunden. Samtidigt trycker han ifrån med sitt högra ben och vrider kroppen i en medsols snurrning. I sitt sinne är Karkarias en åskådare till detta ögonblick. Återvändandes till sina ögon, ser han en svag reflektion av varelsens blåa sken och siluett i dubbeldörrens dammiga koppardetaljer.

Hans högerarm har lämnats nära där den var när rörelsen började, men aktiveras nu. Från hans skuldra, genom sin skadade tricep och vidare till hans underarm, börjar senor och muskler dra för att kasta iväg sitt svärd mot mannen i varelsens vagga. Karkarias har inte tränat på att kasta svärdet såhär, det hade såklart varit löjligt. Men någonstans känner han sig säker att han kommer träffa. Svärdet lämnar hans hand, och flyger snurrandes genom luften mot mannen som inlett sin besvärjelse. Känslan längs långfingret när svärdsknappen gled ur hans hand ekar fortfarande i hans nervsystem när svärdet landar fullträff mitt i besvärjarens gråa skalle.

Inget ljus kastas mot honom, istället dyker metallvarelsen som tidigare, men med en tillsynes ökad intensivitet. Karkarias hoppar enkelt ur vägen, och jämfört med den rörelsen han nyss genomförde kändes denna som ett vanligt steg på en promenad just nu. Varelsen har krossat in dörren och delar av valvet runtom. Istället för att vänta, på att varelsen drar sig ur valvet helt, börjar Karkarias redan nu springa mot öppningen. Och samtidigt som varelsen börjar backa ut ur öppningen den nyss skapat, flyger han dykandes in i öppningen, i likhet med ett dyk från en brygga ned i havet.

På andra sidan landar han lätt, och börjar springa längs korridoren. Medan varelsen förgäves kämpar för att följa efter genom en korridor den är aningen för stor för att passa in igenom.

Sabin hade burit på den sista facklan när han dog i den enorma ljusstrålen, och Karkarias fick snabbt sakta in och börja känna sig fram längs med väggarna i korridoren. Efter nästan en halv timme av att med endast känsel och hörsel navigera sig längre in i mörker, bort från ljudet av den mekaniska best som försökte följa honom genom gångarna, så kom han fram till en dörr. Det var tyst bakom dörren, och han tryckte enkelt upp den. På andra sidan fanns mirakulöst nog ljus, men inte i form av en fackla eller en av hans tidigare mekaniska antagonister.

Istället täcktes ett litet rums väggar av självlysande reliefer föreställandes många olika scener av tillsynes historiskt tema. Slagfält, kröningar, tempel och äventyr. I mitten av rummet stod en bred piedestal som höll en stor skatt av guldmynt och andra ädelmetallsjuveler. Men Karkarias såg någonting mer intressant, bortom piedestalen på andra sidan rummet, fanns konturen av ännu en till dörr, där det genom springorna på dörren kunde anas ett numera familjärt lila ljus.

Han gick förbi skatterna och relieferna mot nästa dörr, och tryckte upp den också. Där möttes han av delvis det han väntade sig. Han stod på kortsidan av ett avlångt rum med högt i tak. Den bortre väggen fanns inte, utan där öppnades istället rummet ut mot Flodskogen som han och Sabin tidigare beskådat från toppen av klippan. Men rummet var inte på marknivå, utan uppskattningsvis ungefär på mitten av klippans höjd. Himlens ovanliga svaga lila ljus lyste upp kammaren tillsammans med stjärnornas.

I mitten av rummet stod en kista av sten, och på den kistan stod ett svärd, placerat i en enkel hållare så att svärdet stod med svärdspetsen bara några centimeter från stenkistans yta.

Karkarias gick fram till stenkistan och beskådade svärdet. Det var ett kort svärd, med en egg aningen längre än hans underarm, men en enkel men välformad kontur. Svärdets tvåsidiga egg var format utan kurvor, och slutade snabbt i en liksidig triangel. Dess gard var liten, endast en cirkulär bit mörk metall som skapade ett minimalt skydd från parerade eggar. Svärdsknappen var en liknande form som svärdets egg, även den en liksidig triangel av mörk metall.

Handtaget hade ingen lindning, utan bestod av en småmönstrad och räfflad metall, som påminde honom om texturen på sandsten. Eggen bestod av samma metall som handtaget, och hade en aningen grön nyans, utöver den vanliga gråa metalliska färgen. Den gröna nyansen påminde honom om ringen som Sabin hade haft, men denna nyans låg snarare som ett skimmer inuti metallen än färgade den helt.

Karkarias behövde ett vapen, insåg han. Men han var också tröttare än vad han var i behov av vapen, så han valde att lägga sig ned bredvid kistan och började sakta somna.

Det var inte främmande för honom att ta saker han behövde. Särskilt inte vapen. Han hade stulit saker från gravar förut, men inte en grav lika mäktig som denna. Men samtidigt kändes det fel att ta detta svärd. En halvformad vilja att åtminstonde lämna ett annat vapen åt den som vilade i graven var den sista medvetna tanken som han tänkte innan han somnade.

Sen faller han genom luften, och under honom hör han dånet av ett vattenfall. Solen skiner starkt i hans ögon, och han gör sig redo för att träffa vattnet. Han bryter ytan och forsas fram genom bubblor, vatten och ljus, tills han märker att något hugger tag i hans ben.

Helt plötsligt känns vattnet kallt, och han känner hur vattnets enorma kraft fortsätter dra i hans kropp bort från stenarna som håller fast hans fot. Karkarias kan hålla andan länge, och vet att han inte ännu är i fara, men trots detta känner han andnöd i detta ögonblick. Han börjar slita i stenarna runtom sig, och försöker få loss sin fot. Men stenblocken är för tunga för att lyftas för hand. Då märker han, hur det glänser och skimrar svagt grönt och metalliskt under en sten till vänster om honom.

Han sträcker ut sin hand och greppar ett svärd, och lyckas i det svaga ljuset under stenen kort skymta en mänsklig dödskalle där borta. Han sticker in svärdet under en av stenarna vid hans fot för att börja bända sig loss, men märker att han redan är ur vattnet. Istället har han stuckit svärdet i en mänsklig motståndare som nu ligger död på marken under honom. På horizonten ser han en fana, med vit bakgrund och en svart kontur föreställandes en spretig sol. I mitten av solen ser han en gul punkt.

Ljus fyller hans ögon, och han sneglar nyvaken mot rummets öppning med skogarna utanför. Rummet är nu klart upplyst av morgonens ljus. Han går bort mot öppningen för att titta ut, och ser hur det finns ett svagt skimmer där, likt en gardin, som hänger över öppningen. Han kan passera genom skimret med sin hand, och senare även sitt huvud, och ser då hur man från andra sidan av skimret inte kan se in i rummet. Från yttre sidan ser skimret verklighetstroget ut som en klippvägg, men det är helt en illusion. Han ser också att klippväggen nedanför rimligen går att klättra nedför till skogarna under. Det är en bra bit, men han har klättrat i liknande platser under värre förhållanden förut.

Han återvänder in i rummet, där svärdets gröna nyans är mer påtaglig när solen träffar dess metall. Han bestämmer sig för att öppna kistan och se vem det är som ligger inuti. Enklast blir genom att använda svärdet, som han greppar och börjar bända på ena långsidan av kistans lock med.

Locket är inte förseglat, utan börjar med lite kraft och moment glida undan. Han bänder undan locket så att en decimeterstor springa öppnas. Inuti ser han ett skelett bärandes en extravagant men sönderrostad rustning och olika guldskatter runt kistans sidor. Men hans ögon dras mot det han letade efter, en vapenrock av vitt tyg längs krigarens bål, som bär en sol i svart, med en gulddetalj i mitten istället för en gul prick.

Karkarias går till andra sidan av kistan, och skymtar i sin rörelse kort dödskallens ögon inifrån springan. Sen skjuter han med några knuffar tillbaka locket över kistan. Nu känner han sig törstig, och han vet att det finns färskvatten i skogarna nedanför klippan.

För de som inte vill läsa direkt i webbläsaren finns berättelsen att ladda ner i PDF-format, ren text eller ren text med fast radbredd..