YTTRANDEFRIHET. Sylvia Stolz är en av många försvarsadvokater som blivit straffade bara för att ha gjort sitt jobb och försvarat sin klient i rätten mot ett åtal om ”förintelseförnekelse”. Till skillnad från de flesta advokater som utsatts för böter och hot om straff vek hon sig inte utan försvarade sin klient ända tills hon med våld fördes ut ur rättssalen. Den 24 november 2012 höll hon ett föredrag under en konferens i schweiziska Anti-Zensur-Koalitions regi.
Sylvia Stolz var advokat åt historierevisionisten Ernst Zündel som stod åtalad för ”förintelseförnekelse” i Tyskland. Bara för att hon gjorde sitt jobb som advokat blev hon dömd för samma brott som klienten Zündel och fick sitta tre och ett halvt år i fängelse. I tillägg blev hon fråntagen sin advokatlicens i fem år. Hon greps och fördes med våld ut ur rättssalen då hon försvarade historierevisionisten och sattes direkt i fängelse. Hon betalade detta pris med avsikten att skapa väl behövd uppmärksamhet kring allvarliga brott mot rättssäkerheten.
På Anti-Zensur-Koalitions konferens höll hon ett föredrag med rubriken ”Talförbud, bevisförbud, försvarsförbud – yttrandefrihetens verklighet”. I det följande kommer vi gå igenom centrala punkter från föredraget som kastar ljus över förintelsebluffen samt över situationer i tyskt rättsväsende som mest av allt påminner om en absurd komedi men är alarmerande verkliga.
”Förintelsen” är inte bevisad
När en person anklagas för att vara ”förintelseförnekare” måste rätten enligt Stolz fastslå exakt vad den åtalade förnekat. Det måste bevisas att det som förnekas faktiskt ägt rum. Det påstådda massmordet på judar måste bevisas i enlighet med samma beviskrav som i alla andra mordfall som tas upp av rätten. Upplysningar om mordplats, tillvägagångssätt, antal offer, tidsram för morden, gärningsmän, lik, fysiska spår och liknande måste framläggas. Dessa fakta måste också omfattas av domen som rätten ger.
Enligt Stolz är sådana fakta inte specificerade i fall och domar mot ”förintelseförnekare”. Inte heller finns det några tidigare domar som rätten kan hänvisa till. ”Förintelsen” är inte ens definierat i lagen som gör ”förintelseförnekelse” straffbart i Tyskland. Lagen hänvisar enbart till en generell definition av ”folkmord”.
Men i Nürnbergprocessen finner vi väl detaljerna kring det påstådda massmordet på judar, frågade Stolz retoriskt. Det som nämns i Nürnbergprocessen är att ett visst antal koncentrationslägren hade gaskammare och att vissa av dessa användas för att utrota judar. Det är allt.
Stolz gick in på bakgrunden till de allierades ”fall” mot Tyskland i Nürnberg. Avgörande beviskrav åsidosattes under Nürnbergprocessen. I Londonstadgarna, som skrevs speciellt för denna militärdomstol, står det: ”Domstolen ska inte vara bunden av bevisregler” och ”Domstolen ska inte kräva bevis för fakta som är del av allmän kunskap”. Stolz kommenterar formuleringarna på följande sätt: Vanligtvis är det rättens uppgifta att få reda på fakta – inte att utgå från att något är fakta. Ett uttalande av Robert H. Jackson, USA:s chefsåklagare i Nürnberg, kastar ljus över upphävandet av beviskravet: ”I egenskap av militärdomstol är vi en fortsättning på de allierades krigsinsats.” Det fördes med andra ord krig mot Tyskland i ”fallet”. Inte undra på att de allierade inte ville låta beviskravet finnas kvar.
”Irrelevant” huruvida ”Förintelsen” ägde rum
Avsaknaden av bevis för ”Förintelsen” från Nürnbergprocessen fram till idag gör att varje fall som rör ”förintelseförnekelse” börjar och slutar på samma ställe enligt Stolz – just vid avsaknaden av bevis för ”Förintelsen”. Att ”Förintelsen” faktiskt ägt rum ansåg domstolen som fråntog Stolz advokatlicensen vara så pass ”uppenbart” att bevis för ”Förintelsen” inte var nödvändiga att framlägga. Rätten hänvisade heller inte till specifikt material som bevisade ”Förintelsen”. Stolz blev helt enkelt hänvisad till ”tidningar, radio, TV, uppslagsböcker och historieböcker”. Hon uttryckte det skämtsamt under föredraget:
— Om man vill veta varför man straffas ska man slå upp det i tidningarna! Hon berättade samtidigt om flera medier som behandlar frågan om avsaknad av bevis för ”Förintelsen”.
I Tyskland är yttrandefriheten grundlagsskyddad. Kriminaliseringen av ”förintelseförnekelse” (inklusive ”förintelseförnekande” bevisföring och försvarstagande i rätten) utgör därför ett undantag för yttrandefriheten. Detta undantag ”motiveras” på två sätt: för det första med ”den unika historiska identiteten i Tyskland som formats i motsats till nationalsocialismen”; för det andra att det rör sig om ”ett unikt brott” som undanröjer och kriminaliserar framläggandet av bevis. Förstå det den som kan.
Mot slutet av fallet mot Stolz klient Zündel gjorde domare Ulrich Meinerzhagen ett uttalande som till och med överraskade antifascisterna i salen vari han förkastade allt framlagt bevismaterial med motiveringen att det var ”fullständigt irrelevant huruvida Förintelsen ägt rum eller inte. Det är olagligt att förneka det i Tyskland och det är det enda som räknas i rätten.”
Sylvia Stolz fick ta emot stående ovationer för sitt föredrag. Hon avrundade det på samma sätt som hon inlett det, nämligen genom att citera J.G. von Herder, vars ord står i stark kontrast till Meinerzhagens inställning:
”Att tänka det riktiga, känna det vackra och vilja det goda, däri finner själen vägen till ett förnuftigt liv.”
Sylvia Stolz – Anti Censorship Coalition (AZK) Congress 2012 – Switzerland – NEW CHARGES from Überwindung des Zeitgeistes on Vimeo.
Artikeln är ursprungligen producerad på Nordfront.net.
Källa:
Sylvia Stolz’ tale (Youtube)
Hoppa till huvudinnehåll
