Theodor Herzls skrift ”Judestaten- försök till en modern lösning av judefrågan” skrevs 1896 och har sedan dess kallats sionismens bibel. Boken lägger fram ett ”praktiskt koloniseringsprogram” och har stort aktuellt värde ifall man vill försöka förstå Israel i dagens läge.

Skriften förde Theodor Herzl direkt upp till ledningen för den sionistiska rörelsen, vars första kongress ägde rum i Basel 1896. Från denna stund framträder han som oomstridd ledare för sionismen som politisk riktning, fram till sin död 1904, och han anses av alla rörelsens tendenser som den verklige grundaren av sionismen. Idag ligger han begravd på en kulle i Jerusalem som bär hans namn.

För att kunna kritisera Israel är det intressant att se hur planerna såg ut för denna stat innan den grundades, dessa klargörs i stora drag i denna skrift.

I skriftens förord från 1971 konstaterar den belgisk-judiske marxisten Nathan Weinstock att: ”..till följd av utrotningen av det organiserade judiska proletariatet i Östeuropa i de nazistiska massakerna har den till att börja med marginella sionistiska riktningen lyckats bli den dominerande tendensen i den organiserade judenheten och i den judiska världen…”
Alltså inget tal om någon ”förintelse”, men han konstaterar ändå att det var efter andra världskriget som kolonisationen av Palestina tog fart på allvar och 1948 bildades ju staten Israel på riktigt.
Förordsförfattaren menar även att skriften på sin tid hade ganska ringa betydelse. Mellan 1880 och 1929 emigrerade fyra miljoner judar av de ungefär 14 800 000 som existerade och 90% av dem flyttade till Förenta Staterna. Denna ofantliga emigration kom nästan uteslutande från Europa och under samma period flyttade bara 2145 judar till Palestina.


Theodor Herzl, ”Judestaten”. René Coeckelberghs Partisanförlag år 1971

Antisemitismen – sionismens orsak?
Redan i slutet av 1800-talet menade Theodor Herzl att det aldrig skulle behövas någon propaganda för utflyttningen till den nya Judestaten. För den skulle antisemiterna sköta åt dem. Antisemiterna, menade han, var alla folk som judarna levde ibland, och judehatet var själva motorn till den sionistiska rörelsen.
”Vi är vad de gjort oss till i ghettot” och antisemitismen växer i proportion till judarnas välstånd. Förtrycket ökar fientligheten från judarna och det går inte komma ur detta kretslopp. ”De judar som talar om att locka fram människans godhet pratar sannerligen om en utopi.”
Han önskar inte deras förgörande genom assimilering, men finner den likväl omöjlig eftersom de aldrig skulle bli lämnade ifred. ”Så är och förblir vi, med eller mot vår vilja, en historisk grupp av urskiljbar samhörighet.”

Herzl menade att världens anskri mot judarna skulle ha väckt den urgamla tanken om upprättandet av Judestaten. Den drivande kraften bakom detta skall ha varit just ”judenöden”; ”Judestaten är ett världsbehov, följaktligen skall den uppstå.” Han menade redan då att när staten upprättas beror i stort på hur stora judarnas lidande är.
Herzl var en optimist som menade att många judar av enfald upprepade antisemiternas slagord om att de skulle svälta om de inte hade ett värdfolk, vilka de kunde leva av. Även om judarna uteslutande vore företagare skulle de inte behöva något värdfolk, eftersom de hela tiden skapar nya ”värden”. Han ansåg då att judefrågan var ett stycke medeltid som kulturfolken ännu inte lyckats bli av med. ”Judefrågan existerar överallt där det finns judar i större antal och där den inte finns släpps den in med invandrande judar. Vi beger oss till länder där de inte förföljer oss, men så snart vi infinner oss så börjar förföljelsen.” Så skulle det alltså fortsätta så länge judefrågan inte funnit sin politiska lösning.
Han skriver vidare: ”Jag tror mig förstå antisemitismen.. Jag betraktar denna rörelse som jude, men utan hat och fruktan. Jag tror mig urskilja vad som är förment nödvärn. Vi är ett folk, ett folk.”
”Djupt i folksjälen sitter gamla fördomar mot oss… sagan och ordspråket är antisemitiska. Folket är överallt ett stort barn. Visserligen kan man uppfostra det, men denna uppfostran skulle i gynnsammaste fall kräva en så oerhörd tid, att vi.. långt innan dess kan ha klarat oss på annat sätt.”

”Ju längre antisemitismen låter vänta på sig, desto fruktansvärdare måste den bryta ut.” Herzl beklagar inga andra folks undergång ”men judarnas folkpersonlighet kan, vill och behöver inte gå under… Den kan inte emedan yttre fiender sammanhåller den. Den vill inte, det har den bevisat genom två årtusendens oerhörda lidanden. Hela grenar av judendomen kan dö ut, falla av; trädet lever.”

”Inplanteringen”
”Om jag vill uppföra en ny byggnad på en gammal plats, måste jag först riva ner och sedan bygga upp.”
I skriften står det att bara en ide kan förflytta ett helt folk. Först flyttar de förtvivlade och de fattiga, slutligen de rika, eftersom alla vill försäkra sig om att de får det bättre dit de beger sig. De som anländer först stiger snart till högre skikt och vandringen är samtidigt en uppåtstigande klassrörelse.

Två stora organ skulle skapas för koloniseringen av Palestina; Society of Jews och Jewish Company. ”Judarna skall snart inse, att ett nytt varaktigt område öppnar sig för deras hittills hatade och föraktade företagsamhet”. De judar som delade deras idé samlades i Society of Jews (judarnas nya Moses), som skulle föra judarnas talan inför regeringarna och var tänkt att erkännas som en statsbildande makt.

Jewish Company skulle grundas som ett aktiebolag med huvudsäte i London, eftersom det var tvunget att stå under en dåvarande ”icke-antisemitisk” stormakt.
I det nya landet skulle kvinnor inte få utföra tungt arbete och gravida skulle befrias från allt arbete, med riklig tilldelning. ”Ty vi är i framtiden i behov av starka släkten. Barnen uppfostrar vi alltifrån början såsom vi önskar dem. Ingen skall behöva begå ett brott av nöd, om han vill arbeta. Ingen får begå självmord av svält. Att sådant förekommer är ett av de värsta brännmärkena på en kultur, där läckerbitar från de rikas bord kastas åt hundarna.”

Varje grupp som skulle flytta till det nya landet skulle ha en rabbin som följde med sin församling och som varje ortsgrupp skulle samlas kring. Ortsgrupperna skulle ha små kommissioner under rabbinens ordförandeskap, där man skall avgöra praktiska angelägenheter enligt ortens behov. Prästerskapet skulle även vara de första som förstod och anslutit sig till den sionistiska rörelsen. ”Vi ser vår historiska samhörighet blott i våra fäders tro, eftersom vi ju för länge sedan outplånligt i oss upptagit olika nationers språk.”

När Herzl i skriften argumenterar för hur massan fungerar menar han att det vore mer framgångsrikt att exempelvis låta nybyggarna tävla om 200 000 dollar än att locka från 20 000 personer med att lova dem 20 dollar var. Och då kan man dessutom tjäna stora belopp i inträdes- och spelavgifter.

Det nya judalandet skulle utforskas och tas i besittning med alla moderna hjälpmedel, för att sedan övertas av Society of Jews, Jewish Company och ortsgrupperna.
Israel anses ju idag vara mellanösterns enda ”demokrati”, men Theodor Herzl var inte för att införa demokrati i den nya staten. Han menade att massan ännu lättare än parlamenten vilseleds av vilka pratmakare som helst och följer dem som skriker högst. ”I politiken finns inga så enkla frågor att de kan besvarar med enbart ett ja eller nej. Politik måste drivas från ovan, för att varje jude skall kunna stiga uppåt och varje person kommer tro att de bara höjer sig själva då de faktiskt upphöjer hela sitt folk.”

Herzl menade att judarna alltid kommer ha tillräckligt med fiender, men när de sitter på sin egen mark, kommer de aldrig mer att skingras över hela världen och diasporan kan inte upprepas.

”Världen kommer att befrias genom vår befrielse”
Herzl förefaller blind för det faktum att Palestina redan var bebott när den sionistiska rörelsen planerade i detalj hur det skulle koloniseras. Ett talande citat från skriften kanske förklarar varför: ”Ställdes vi exempelvis inför uppgiften att befria ett land från vilda djur.. skulle vi sätta i gång en munter jakt, driva ihop odjuren och göra kål på dem”
Självklart är han väl medveten att deras nya judarike skulle innebära en evig konflikt med folken ibland vilka de bosätter sig. Han konstaterar ju klart och tydligt att de alltid kommer vara och alltid har varit hatade av andra folk.
Herzls föregångare, Leon Pinsker skrev i sin text ”Autoemanzipation” att: ”Judarna utgör i själva verket ett heterogent element i det inre av det folk bland vilka de lever, ingen nation kan assimilera dem och följaktligen kan ingen nation heller med lätthet tåla dem.”

1891 skrev den judiske filosofen Ahad Ha-Am att Palestina inte bara var ett litet land utan även ett befolkat sådant, med mycket lite obrukad jord. Han varnade för handlingar som skulle dra på dem urinvånarnas hat och oroades för den grymhet och fientlighet som de redan då visade mot araberna vars land de ämnade överta. ”Vi tror att alla araber är vildar som lever som djur och inte förstår vad som händer”, menade han vidare.
Herzl hade kallt räknat med detta och förstått att det behövdes väpnade trupper samt stöd från en utländsk imperialistisk makt. Detta antyddes redan av Moses Hess och Pinsker som talade om stöd från kapitalister och regeringar. ”För Europa skall vi utgöra en skyddsmur mot Asien, vi skall bli en kulturens förpost mot barbariet”, utropade Herzl stolt.

Sionistledaren Vladimir Jabotinsky förkunnade i en text som utgavs av sionistiska världsorganisationen att: ”Inga infödda har någonsin accepterat närvaron av en främmande kolonisering.”

”…Det är säkert möjligt att muta några araber, men detta innebär inte att alla är beredda att svika sin patriotiska glöd. En infödd befolkning bekämpar de nyinkomna så länge det existerar det minsta hopp att avvärja faran för främmande penetration. Också landet Israels araber gör så och kommer att så göra så länge så länge de har kvar hoppet att kunna hindra Palestina från att bli Israels land. Även om det är möjligt att övertyga Bagdads och Meckas araber om att Palestina för dem bara är en liten provins av marginell betydelse, så kommer Palestina för de araber som bor i området att förbli deras fädernesland, grunden för deras oberoende nationella existens. Det är således nödvändigt att genomföra inplanteringen utan de lokala arabernas samtycke d.v.s. som det görs för närvarande… Vi kan inte utlova någon som helst kompensation till landet Israels araber lika lite som till utländska araber… Vår inplantering bör upphöra, såvida man inte fortsätter den utan att ta hänsyn till urinvånarnas attityd.”

  • Publicerad:
    2006-10-17 00:00