RECENSION • Gust Johnson har tittat på den senaste Thor-filmen.

Senaste åren har regissörer som Quentin Tarantino, Francis Ford Coppola och Martin Scorsese krasst konstaterat att Marvels superhjältefilmer är rent skräp som massproduceras enbart för profit utan att ge något tillbaka (”lite upplysning, lite kunskap, lite inspiration” hade inte skadat, menar Coppola). Konsekvensen är att kvalitetsfilm dränks av skräpet men också att massan blir ännu dummare. Detta är såklart helt sant och något vi ser inom hela underhållningsindustrin.

Den drös filmer vi nu fått från det som kallas för Marvel Cinematic Universe, MCU, har med några få undantag – den första Iron Man-filmen och kanske någon till – inte direkt skapat några intressanta eller inspirerande berättelser. Istället har filmerna bara kopierat de föregående filmerna och sedan lagt in massvis med CGI-effekter för att försöka mörka att filmerna är skräp. Slutprodukten blir, för att citera Ridley Scott, ”fucking boring as shit”.

Problemet är att en del, däribland jag själv, har vuxit upp med antingen serietidningarna eller spel, eller både och, och tycker att det är fantastiskt att våra ”superhjältar” och ”superskurkar” hamnat på film. Det har gjort att vi länge accepterat att filmerna är skräp, men också att vi delvis blundat för den antivita propagandan som faktiskt är genomgående och högst avsiktlig.

Meningslös, absurd och kaotisk

För egen del så känner jag att jag, äntligen, är färdig med MCU. Den senaste Thor-filmen, Thor: Love and Thunder, var den första MCU-filmen jag stängde av mitt i. Detta trots att två skådespelare som jag uppskattar och som sällan gör dåliga skådespelarinsatser – Russell Crowe och Christian Bale – medverkade i den. Filmen var så obeskrivligt dålig, så absurd och så subversiv att upphovsmakarna borde åtalas för brott mot mänskligheten.

Så vad är problemet? Frågan kanske borde ställas: Vad är inte problemet? Filmen är till sin karaktär väldigt kaotisk och obalanserad då den hoppar fram och tillbaka och vill berätta tusen saker samtidigt utan att bidra med någon egentlig röd tråd. Den ständigt närvarande ”humorn” går ut på att vända något allvarligt till ett skämt, något moraliskt eller andligt till vulgärt och så vidare, helt utan finess eller hejd. Det är lager på lager av meningslösa och absurda skämt, alltifrån skrikande och irriterande getter, Thor som har ett kärleksförhållande med sin hammare, gudar som vill ha orgier och mycket mer där absurditeterna aldrig slutar.

Flabbandet är för övrigt redan ett stort problem inom MCU som gjort att många av fansen tröttnat på filmerna. När det sker hela tiden går det inte ta filmerna på allvar längre, spänningen avtar och man orkar helt enkelt inte bry sig om hur filmen ska sluta. Den senaste Thor-filmen är detta på steroider. Allt vrids ut och in och förlöjligas – konstant, helt besinningslöst och i varje minut (bokstavligen). Filmen andas i stort sett ingenstans utan det är specialeffekter och flabbande konstant som om målet är att ta död på varenda levande hjärncell. Det är filmen som man inte vill se om man vore fastspänd som i Clockwork Orange.

Det här är för övrigt inte bara något som jag själv noterat. Fansen har obönhörligt sågat filmen längs just av denna anledning. Här är en bra sammanfattning:

Thor destorying the holiest of temples of that random race in the beginning? Let's joke. Thor and the Guardians saying their goodbyes while Quill is giving that speech about Love and Family? Joke. Sif introducing the God Butcher while expecting to die? Joke. Omg it's Jane and she has cancer and is now getting chemotherapy - joke. Evil guy who's allegedly been killing thousands of gods throughout the galaxy attacks your people - entire scene's a joke. The God Butcher literally has the Necrosword at your throat. Joke. Oh noes, the entire town's children have just been kidnapped by the God Butcher. Let's rip 12 jokes. Let's mind-teleport to the kids to comfort them - with jokes about how they'll go to Valhalla if they die. Let's go to the city of the Gods and meet the goddest of all Gods. Jokes left and right.

Antivit och "så gay"

Utöver detta är filmen präglad av en antivithet där regissörens etniska härkomst tycks ha relevans. Filmens regissör, David Cohen, som numera går under namnet Taika Waititi, har själv sagt att han utgår från sin judiska ursprung när han gör filmer och det finns en del som tyder på att Cohen själv upplever att han tjänar judiska intressen när han gör subversiv antivit propaganda.

Den film som Cohen kanske är mest känd för är Jojo Rabbit. som är helt hans egna projekt då han skrev manus, regisserade samt spelade huvudkaraktären (Adolf Hitler). Cohen har i intervjuer själv uttryckt att han, i egenskap av jude, ville förnedra Hitler och göra honom till en löjlig figur och att denna hämnd fick honom att må bra. Som icke-jude kan det kanske vara svårt att relatera till judiska upplevelser eller judiskt psyke, men när jag läser hans många uttalanden om filmen känner jag i alla fall att Cohen själv är inte så lite obalanserad och oprofessionell i sin yrkesroll, oaktat vad som påstås ha skett i det förflutna.

Efter att ha sett hans två Thor-filmer känns det nära till hands att han också vill förnedra ariska människor överlag. Det känns verkligen inte som en slump att i synnerhet vita, heterosexuella män förlöjligas i hans filmer utan att detta är en fullt medveten handling och en del av en agenda. Filmen är packad av feminism, hbtpq-propaganda och antivithet och saknar inte heller i detta avseende absurditeter.

Det är möjligt att Thor blev hjälte till sist (jag slutade som sagt titta efter drygt halva filmen och har inte tagit reda på hur den slutade) men i den första halvan är han en cuck som undergivet svansar efter Jane Foster och som när han inte får till det med kvinnor utvecklar ett kärleksintresse, med sexuella undertoner, till sin (manliga) hammare. Jane Foster blir för övrigt också Mighty Thor och visar sig vara badass som det (ja, hon går under namnet Thor). Zeus, som spelas av Russell Crowe, är en fet, motbjudande och pervers medelålders man som bara pratar om orgier. Mulattkvinnan som Cohen gjorde till Valkyria i den föregående Thor-filmen är nu kung – inte drottning – över Asgård. Asgårds befolkning är för övrigt extremt rasblandad – ännu mer så än i förra filmen. Valkyria är öppet bisexuell, Thors hjältekompis Korg uppger att han har två pappor och en neberflicka i Asgård vid namn Astrid identifierar sig som pojke och går under namnet Axl.

Filmen är verkligen ”so gay” som Cohens stamfrände Natalie Portman (Jane Foster) utlovade vid premiären (med tillägget från Cohen om att den är ”super gay”). Döm av min förvåning när jag ser att stora delar av htbqp-världen inte tycks hålla med. Förmodligen kommer de inte vara nöjda förrän de ser Chris Hemsworth slafsa runt med en annan man, och det är väl ingen omöjlighet nu när Marvel tagit nästa steg i ”utvecklingen”.

Angriper och perverterar nordiska arketyper

Cohens uppger alltså själv att han har en judisk agenda när han gör filmer. En judisk agenda skulle kunna vara att invertera vad icke-judar ser som någonting positivt och eftersträvansvärt till det motsatta. Är det exempelvis en slump att det är just Valkyria – alltså Brunhilde, en symbol för den nordiska skönheten och i serietidningarna en blond, vacker kvinna, görs till en försupen och butchig mulatt? Hur kommer det sig att Thor – den rättrådige hjälten från vår fornnordiska tro – förvandlas till en cuck där det dessutom antyds att han är gay? Eller att Asgårds befolkning, våra förfäder och deras ättlingar, är så extremt rasblandad? Brunhilde, Thor, Asgård och Valhall är symboler och arketyper för den nordiska människan, här blir de förnedrade och förlöjligade. En slump?

Jag tror heller inte att valet att göra Russell Crowe till en fet, pervers och avmaskuliniserad man är någon slump. Än idag identifierar många vita honom med hans roll som Maximus i Gladiator, en film som likt Sagan om ringen-filmerna var en sådan film som väckte vissa känslor hos den vita publiken och som Hollywood nog ångrar i efterhand.

Nedsvärtade hjältar

När jag tittar på hur de övriga Thor-filmerna gjorts (det finns fyra stycken av dem) är det uppenbart att Marvel misshandlat både Thor och den fornnordiska begreppsvärlden redan innan Cohen – som bara tog det ett steg längre. Jag tänker exempelvis på att man gjorde Heimdall, ”den vite asen”, till svart. Jag tänker också på när manusförfattaren Christopher Markus, som också råkar vara jude, fick för sig att göra Thor till en fet, motbjudande incel i senaste Avengers-filmen.

Allt det här är visserligen inget nytt fenomen. Nordfront har tidigare skrivit om nedsvärtade hjältar där alltifrån Lancelot, Julius Caesar och Mannerheim gjorts svarta, men där det också kommit reaktioner från en del skådespelare, exempelvis Brian Fox som argumenterar för att vita i så fall borde få spela svarta karaktärer. När det kommer till MCU är det väldigt enkelt att se att det inte är inkludering och mångfald det handlar om utan om en antivit agenda. För varför är i så fall vita i minoritet när det kommer till Asgårds befolkning medan Wakandas befolkning fortfarande är till 100 procent svart?

Den antivita agendan från de som äger Disney, de som är dess chefer eller anlitas som manusförfattare och regissörer, bör vara tillräckligt för att säga adjö till deras filmer. De kommer i alla fall inte upphöra med sin propaganda förrän de slutar tjänar pengar på det. Om ens då. Cohen själv har, trots totalsågningen från fansen när det kommer till Thor: Love and Thunder, bara belönats av Disney då han tydligen ska få göra en Star Wars-film nu också. Nej, befria dig från antivit propaganda och filmer som är skräp och ägna den lediga tid du får till att läsa böcker istället. Det är bättre för hjärnan, och hälsan.