Dagens datum 2 oktober: Politiker i regering och riksdag vill idag försöka förbjuda Nordiska motståndsrörelsen. Men demokratiska regimer har en lång historia av förbud mot misshagliga organisationer. Ett av de första partierna att förbjudas efter 1945 var Tyska socialistiska rikspartiet.
Tyska socialistiska rikspartiet (Sozialistische Reichspartei Deutschlands), SRP, grundades den 2 oktober 1949 i Hannover i nordvästra Tyskland. Grundaren av partiet var den nationalsocialistiske författaren Fritz Dorls som tidigare varit aktiv i NSDAP. Flertalet av de sammanlagt nio grundarna kom från Tyska högerpartiet (Deutsche Rechtspartei) som var det enda alternativet innan SRP. Av dessa medgrundare kan bland annat nämnas studentledaren Gerhard Krüger, SS-mannen Wolf Graf von Westarp, NSDAP-politiker August Finke.
Tre av de nio personerna som grundade Tyska socialistiska rikspartiet. Från vänster: Fritz Dorls, Otto Ernst Remer, Wolf von Westarp. Bild tagen i augusti 1952.
När Dorls avsikt att starta upp SRP blev känd ledde det till att medlemmar lämnade det nationalkonservativa Tyska högerpartiet, som hade fått fem mandat och 1,8 procent av rösterna i riksdagsvalet 1949. Det nya partiet var nationalsocialistiskt och hade stöd av Luftwaffe-översten Hans-Ulrich Rudel. Den mest kände aktören inom SRP var dess ställföreträdande partiledare, generalmajoren Ernst Remer. Remer var en av Hitlers favoritofficerare och utropad nationalsocialistisk hjälte efter att ha krossat ett kuppförsök, organiserat av en klick ur överklassen, mot det nationalsocialistiska Tyskland 1944.
Otto Remer i ett tal för SRP 1949.
Att vara nationalsocialist var inte en belastning när det kom till medlemskap inom SRP utan snarare en rekommendation. Forna NSDAP-medlemmar satt på alla nivåer av partiet och man förkunnade öppet att den egentliga ledaren av Tyskland var amiral Karl Dönitz (Adolf Hitlers ställföreträdare) och inte den nytillsatte Konrad Adenauer, som var en ”marionettdocka åt USA”. Partiets program hade klara likheter med NSDAP:s tjugofem punkter även om den inte var en direkt kopia.
SRP riktade stark udd mot USA och västkapitalismen, något som gett upphov till spekulationer om att partiet finansierades av Moskva, vilket dock inte kunnat bevisas. SRP propagerade i själva verket mot både kapitalism och kommunism. Man tog tidigt ställning mot den officiella versionen av ”förintelsen” och uttalade sig antisionistiskt. Riksdagsledamoten Franz Richter fördömde i en debatt i Förbundsdagen (tyska riksdagen), gällande ”krigsskadestånd” till Israel, staten Israel som angripare i Mellanöstern. Han uttalade också att alla personer som talade för en tysk-judisk förståelse var ”kollaboratörer”.
Tyska socialistiska rikspartiet blev med sin radikala framtoning på kort tid mycket framgångsrikt och lär som mest ha haft cirka 40 000 medlemmar. Partiet var populärt i Niedersachsen, där de grundades, och särskilt bland bönder och arbetare. I Niedersachsachsens delstatsval i maj 1951 fick man 16 mandat, motsvarande 360 000 röster och 11 procent. I ett av valdistrikten, Verden, fick partiet 27,7 procent av rösterna. Senare i delstatsvalen i Bremen, oktober 1951, fortsatte framgångarna med 7,7 procent av rösterna, motsvarande åtta mandat. SRP hann aldrig ställa upp i ett riksdagsval, men hade ändå två mandat i den tyska riksdagen innan femprocentsspärren trädde i kraft. Partiledaren Fritz Dorls hade tagit med sig sitt mandat från sin tid i Tyska högerpartiet och detta gjorde även Franz Richter när han gick med i SRP 1950. Vid denna tid, bara några år efter 1945, fanns det alltså återigen nationalsocialistisk representation i den tyska riksdagen.
När de nya ledarna i Tyskland insåg att SRP kunde komma att bli ett hot mot systemet började man smida planer på ett förbud. Som förevändning använde man ett kampanjtal från den 3 maj 1951 där Remer inför tusentals åhörare återberättade hur kuppmakarna i Tyskland 1944 dömdes för förräderi och att ”dessa förrädare”, med hänsyftning till dagens förrädare i regering och riksdag, ”en dag kommer att få svara inför en tysk domstol”. För detta tal dömdes Remer till fyra månaders fängelse för förtal av det nya Tysklands ministrar och ledande politiker.
Inrikesministern Robert Lehr från det kristdemokratiska CDU kände sig träffad och han och förbundskanslern, Konrad Adenauer, började nu skrida till verket för att förbjuda de misshagliga sanningstalarna. Då man vid tidpunkten inte hade fullmakt att förbjuda partiet tog man ändå ett beslut om att SRP var ett ”grundlagsvidrigt parti”. Detta beslut togs dagen efter Remers tal. I september 1951, med hänvisning till beslutet från maj, avlägsnade den federala regeringen under Adenauer SRP från offentlig tjänst. Efter att ha förhindrat SRP från att verka offentligt, uppenbarligen utan stöd i en grundlag, införde den federala regeringen samma månad en författningsdomstol med syftet att förbjuda partiet helt och hållet.
Den 23 oktober 1952 kom författningsdomstolen med sitt väntade beslut och SRP förbjöds. Vid denna tidpunkt hade SRP redan upplöst partiet, för att förekomma regeringen, och många medlemmar hade flytt landet för att undkomma den västtyska ”rättvisan”. Både Dorls och Remer begav sig sedan till Egypten och åtminstone Remer arbetade som rådgivare till landets president, Gamal Abdel Nasser. När Dorls sedan återvände till Tyskland greps han 1957 och dömdes till 14 månaders fängelse som ”ledare för en grundlagsstridig organisation”. Remer klarade sig undan detta men dömdes ett flertal gånger för motsvarande ”hets mot folkgrupp” och för att i flera artiklar ifrågasatt detaljer kring den officiella versionen av ”förintelsen”.
SRP:s ledare i juli 1952 inför den federala författningsdomstolen i Karlsruhe. Från vänster: Remer, von Westarp, Dorls.
Motiveringen till att förbjuda SRP var den inre strukturen av partiet där den hierarkiska uppbyggnaden hade en ”naturlig samhörighet” med NSDAP. Författningsdomstolen spekulerade i hur SRP kommer att agera i framtiden och et odemokratiska förbudet motiverades med att partiet inte var demokratiskt:
Om partiets interna organisation inte motsvarar de demokratiska principerna, kan man generellt dra slutsatsen att partiet kommer försöka påtvinga staten de strukturella principer som den har implementerat inom den egna organisationen. . .
Domstolen fäste vidare vikt i hur partiet hade en toppstyrd ledarstruktur och att medlemmar som förblev lojala mot nationalsocialismen favoriserades.
I Tyskland anser den ”demokratiska” regimen att nationalsocialism i sig självt är grundlagsvidrig. Det är fortfarande inte kriminellt att vara nationalsocialist, men däremot förbjudet att vara medlem i en nationalsocialistisk organisation. Även om ett parti inte anser sig själva vara nationalsocialistisk är det författningsdomstolen som avgör vilken organisation som är nationalsocialistisk eller inte. Idag vill demokratiska krafter i Tyskland förbjuda partiet NPD, som anser sig vara nationaldemokrater men som utpekas som nationalsocialister.
Enligt en del bedömare är det bara en tidsfråga innan dessa drakoniska lagar kommer genomföras i hela EU.
Artikeln publicerades ursprungligen 2013-10-02.
Hoppa till huvudinnehåll
