MEDIA. I gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning granskades Migrationsverkets hantering av asylproblematiken, och det faktum att privata aktörer har förvandlat tillfälliga asylboenden till en miljonindustri.
Migrationsverket har fått i uppdrag av staten att möjliggöra en generös flyktingpolitik, man vill att Sverige skall erbjuda skydd åt ”utsatta människor”, oavsett vilka möjligheter vi har att ta emot dessa. Varken den brist på bostäder som råder på många platser runt om i landet, eller den nuvarande ekonomiska situationen utgör några begränsningar och till folkets vilja tas ingen hänsyn.
Vi på Nordfront har tidigare rapporterat om den lilla orten Glava i Värmland, där bland andra den lokala ICA-handlaren tvingats söka ekonomisk hjälp från staten som en direkt följd av främlingsimporten på orten.
Asylboendet i Glava
Lejonparten av gårdagens Uppdrag granskning fokuserade på just orten Glava. I avsnittet intervjuas både personer som är negativt inställda till den förda politiken samt personer som i grunden är positivt inställda. Oavsett grundsyn har de dock alla någonting gemensamt, de är missnöjda med Migrationsverkets hantering av asylpolitiken.
ICA-handlaren i Glava, Kaj Samuelsson, kallar sig för ”världsmedborgare” och är en av de som i grunden är positivt inställd till asylmottagningen. Trots detta säger han i en intervju med Uppdrag granskning att Migrationsverket våldfört sig på det lilla samhället.
Inte sedan konflikterna på Balkan har Sverige haft en så hög invandring som idag. Detta till stor del tack vare de syrier som nu söker asyl i Sverige. Anledningen till att många syriska flyktingar söker sig just till Sverige är att vi är ett av två länder i Europa som tar emot dem. Det tryck som detta utgör för Migrationsverket innebär enligt Lotta Anderberg, Migrationsverkets enhetschef i Värmland, att behovet av nya asylboenden måste prioriteras framför att lyssna till lokalbefolkningens åsikter.
Det är inte bara logistiken kring de stora kvantiteter asylsökande som utgör en belastning för samhället. På ett rent ekonomiskt plan är de asylboenden man nu tvingas öppna en väldigt dyr affär. Enbart asylboendet i Glava har fakturerat skattebetalarna 11 miljoner kronor under dess första fyra månader.
I utbyte mot dessa 11 miljoner kronor erbjuder man mat och husrum till de av Migrationsverket inhuserade främlingarna. Maten på boendet har varit omdiskuterad, enligt Migrationsverket betalar man nämligen för att de asylsökande ständigt skall kunna välja mellan flera olika måltidsalternativ på frukostbordet. Frukosten skall bestå av minst tre olika sorters flingor, 2-3 olika sorters bröd, marmelad, russin och frukt, filmjölk och yoghurt.
Det kanske mest makabra exemplet på Migrationsverkets benägenhet att köra över vanliga människor, av de exempel som framkommer i programmet, är hur man behandlar invånarna på orten Fliken i Norbergs kommun.
I Fliken bor normalt sett fyra familjer, men nu har invånarantalet plötsligt ökat. En entreprenör, som själv inte bor i Fliken, har tecknat ett avtal med Migrationsverket om att placera upp till 120 asylsökande på orten.
Efter ungefär halva avsnittet börjar programmet skifta fokus, från att handla om privata asylboenden och den miljonindustri som dessa utgör, till att handla om de ekonomiska vinningar som man hävdar att asylmottagningen medbringar de kommuner som vågar öppna sina portar för Migrationsverkets invällarvåg av främlingar.
Att en statlig ersättning utgår till de kommuner som tar emot asylsökande är förvisso sant. Från Uppdrag gransknings sida framställer man dock statliga pengar som en aldrig sinande källa ur vilken rikedom och överflöd kan regna över de nyanlända lycksökarna i all evighet. Inte för en stund tycks man reflektera över varifrån staten får sina pengar.
Dessutom är det så att när Uppdrag granskning framställer asylmottagandet som en vinstaffär för kommunerna tar man inte hänsyn till alla de dolda kostnader som följer i dess spår. I somras kunde vi på Nordfront rapportera om att Borlänge kommun tagit initiativ till ett upprop för ökad statlig ersättning till de kommuner som tar emot många invandrare. Ersättningen från Migrationsverket täcker nämligen bara upp de kostnader flyktingen utgör under de två första åren av dess vistelse i landet, ”därefter är det meningen att flyktingen ska ’vara rustad för arbetsmarknaden’ och ansvaret för flyktingen hamnar istället hos kommunerna”. Detta tillsammans med kostnaderna för den så kallade familjeåterföreningen medför att bara vissa delar av kommunens faktiska kostnader ersätts.
Hoppa till huvudinnehåll
