KRÖNIKA. Likt sagoförfattare och narrar berättar journalisterna på Aftonbladet och Expressen historier som distanserar sig från allt vad sanning heter. Inte en endaste människa vid sunt förnuft kan tro på dem.
Han har gjort det igen, vår käre Oisín Cantwell. Tillsammans med den tvivelaktiga karaktären Åsa Linderborg och den ytterst påhittige författaren Jan Guillou publiceras krönika efter krönika med skrämmande innehåll. Däri luftas ett verkligt hat. Man gör allt för att bagatellisera mordförsöket på en ung man i Kärrtorp för att han tillhörde ”fel sida”.
Cantwell skriver i dag att pressen är dålig på att skriva om våld från vänsterhållet. Han erkänner att både han och hans journalistkollegor brister i sin uppgift. Men i nästa andetag kommer bortförklaringen, eller låt oss kalla det rättfärdigandet. Cantwell menar, och håll i er nu, att vänsterextrema inte använder dödligt våld – något som däremot ”nazister” gör. Detta trots att brottsrubriceringen mot Joel Bjurströmer Almgren idag ändrades från dråp- till mordförsök.
Kollegan Jan Guillou påstod i förra veckan, utan att blinka, att vänstern inte ens är beväpnade. Konstigt då att Joel Bjurströmer Almgren hade både kniv och svärdliknande föremål på sig under vänsterattacken i Kärrtorp.
Det är en ung kille som huggits i ryggen ett flertal gånger. Han har ett namn, en familj, vänner och bekanta. Ändå är han bara ”nazisten”. Det var ren tur att ingen dog i Kärrtorp skrev Cantwell för några veckor sedan. Och där håller jag med honom. Det var tur att inte ”nazisten” dog, eller vad säger du Oisín?
Åsa Linderborg och de andra rättfärdigar våld mot oss. Så gör också Expressen som idag skrev om kampanjen ”FreeJoel” och hur de som startat den anser att allt våld från antifascister är rättfärdigat och befogat.
Samtidigt förkastar Dalademokratens Göran Greider polisens och rättsväsendets agerande i Daniel Riazat-fallet. Att en ”nazist” knivhuggs i ryggen är inte ett ”hot mot demokratin”, men att en svenskfientlig gaphals i form av en vänsterpartist hamnar i en mindre dispyt med meningsmotståndare ska klassas som grov misshandel.
Jag slutar aldrig förvånas över dessa journalisters förmåga att blicka tillbaka i tiden och med säkerhet uttala sig om hur saker gått till. För hur kommer det sig att Jan Guillou med en målande beskrivning kan skildra händelseförloppet i Malmö bättre än någon annan? Hur kan han veta hur det gick till då poliserna ännu ej fått klarhet i fallet? Jo, mina vänner, det kallas för fantasi.
Guillou blir så till sig i trasorna över de ”onda nazisterna” att han låter fantasin och berättarlusten skena iväg. Det är därför man kunde läsa det här häromdagen: ”Som hyenor cirklade ett litet gäng nazister runt demonstrationen i väntan på rätt tillfälle att gå till attack mot hemvändande eller eftersläntrare. När tillfället kom slog de till snabbt och knivhögg fyra slumpvis utvalda personer som de, antagligen på goda grunder, misstänkte för att vara feminister.”
Jan Guillou, Oisín Cantwell, Åsa Linderborg och Göran Greider har två gemensamma nämnare. De är inga fan av sanningen och de hatar människor som står upp för vårt land och vårt folk. Deras hat är så tydligt att det går att skära i. Det lyser igenom i varje text de skriver och blir bara värre och värre för varje dag.
Det är ändå med glädje jag följer detta skådespel. Ju fler lögner och uppdiktade historier de levererar, desto lättare blir det för gemene man att avslöja dem och deras agenda. Snart skrivs de sista kapitlen och sagan går mot sitt slut.
Hoppa till huvudinnehåll
