ANTIKVARISKT • Artikel från Ragnarok, häfte 3, 1941. Författad av Alarik Degerman.

Hur ofta ha vi icke hört påståendet, att ett krig i modern tid i Europa skulle innebära hela den västerländska kulturens undergång! Undergångsprofeternas antal ökar för varje dag som går och det synes nästan ha blivit ett mode att tala om Europas förestående sammanbrott.

Då detta allmänna talesätt alldeles säkert missförstås i de allra vidaste kretsar torde det inte sakna sitt intresse att närmare klargöra vad det egentligen är som skulle bryta samman vid ett eventuellt fortsättande av den krigiska konflikt, som nu utbrutit i Europa. I ögonen fallande är, att just de kritiker som tala om den västerländska kulturens undergång, är de som framhålla det nutida Europas barbariska karaktär. Men att påstå, att det skall gå under, som icke finns, det är, synes det mig, varken mer eller mindre än dåraktigt. Under alla förhållanden vittnar det om dålig logik.

Det vore betydligt riktigare att säga att det nuvarande sociala systemet i Europa lider mot sitt slut, d.v.s. den samhällsordning som skapats av den moderna internationalismen i dess skilda former och förgreningar. Det bör numera stå klart för många, att livet är förmer än alla politiska system och teorier och att endast den socialism kan vara ågot värd, som bygger på realiteter istället för verklighetsfrämmande skrivbordsprojekt.

Från social synpunkt kan man säga att dagens Europa är en fortsättning och utveckling av 1789 års revolutionsprinciper. Den franska revolutionen har satt sin prägel på hela Europa, över viket den svävar som ett demoniskt andeväsen, som hotar kullkasta alla betingelser för nationell trygghet och individuell harmoni.

Liberalism, demokrati, socialism och kommunism – alla äro de barn av denna franska revolution och alla ha de ett gemensamt: de sakna rötter i den materiella verkligheten och en andlig underbyggnad. De äro därför dömda att misslyckas, ty utan andlig grund äro alla samhällsläror ohållbara. En stat som börjar med liberalism slutar med kommunism. Detsamma gäller demokratin. Den är en följd av liberalismen men ingen slutgiltig konsekvens. I dess skugga följer kommunismen, som blott väntar på sitt lämpliga tillfälle att kasta den bestående samhällsordningen över ända.

I vissa europeiska stater har samhällsutvecklingen redan skridit fram till denna avgörande punkt och funnit sin lösning i nationell anda efter hårda strider. I andra stater har detta avgörande skede ännu ej kommit. Men det synes vara på väg av alla yttre tecken att döma. Det ryska överfallet på Finland har kommit många att tänka om, som ej tidigare odlat denna konst. Hälsovådligheten i de kommunistiska lärorna mognar nu långsamt i åtminstone de utvecklingsbara själarna, även om man icke inser att det var liberalismen som satte revolutionsprincipen av år 1789 i rörelse och därmed beredde gynnsam jordmån för vad som sedan följde som en fullt logisk konsekvens.

Att man på den liberalistiska fronten antingen inte begriper eller också inte låtsas begripa, att man själv frambesvurit den kommunism man nu så starkt fruktar, därpå får man ett talande bevis i den beskäftiga omsorg varmed liberalismens anhängare åtminstone officiellt söker hejda den bolsjevistiska flodvågen. Det är så dags!

Idag står Europa inför frågan om internationalismen i bolsjevismens gestalt eller nationell socialism. Fullständigt naiv däremot är den tro, att liberalismen skulle uppleva någon renässans i vår tid. Tiden själv har för länge sedan rullat förbi den. Liberalismens kardinalfel är att den står oförstående för livets realiteter, och det är just dessa som nu pocka på en enastående uppmärksamhet. Vår tids systempolitiker ha ägt förmånen att få göra en mycket nyttig upptäckt, nämligen denna: att politiska och sociala teorier äro betydligt svagare än livet självt, som äger den oerhörda djärvheten att gå sin egen väg. Just vid en tidpunkt då internationalismen trodde sig stå inför en väldig proletär revolution gjorde livet självt uppror och satte en damm för dess utbredning. I Centraleuropa slogs den tillbaka av en uppvaknande nationalism, som icke tvekade att begagna de medel, som säkrade segern.

Men bolsjevismens hot gäller icke blott enstaka folk. Det bör i dag stå klart att alla europeiska stater stå inför samma problem. Nationalism eller internationalism?

Man skulle kunna ge denna strid mången namn, men det riktigaste skulle dock vara att kalla den en livsåskådningarnas kamp, en kamp som på det mest intima sätt berör frågan om människans inställning till livet och hela tillvaron. Inte många syntes vara på det klara därmed. Rikedomens identifiering med makt har till den grad bländat mänskligheten, att man trott sig kunna uppnå allt med hjälp av densamma. I den dag som är kan emellertid göra den exceptionella erfarenheten att åtskilligt finnes, som visar en rent oförsynt immunitet mot penningen. Den kan icke hejda demonernas uppror, icke garantera ett lands eller folks självständighet och oberoende och ej heller kan den säkra den enskilde medborgarens liv och rädda hans egendom. Allt är förlorat hur stora mutor rikedomen än bjuder.

Det är nödvändigt att göra klart för sig, att vad som nu kräves icke är ett parti – utan ett livspolitiskt ställningstagande! Det är måhända mer än vad den moderna mänskligheten tänkt sig. Tidens egna händelser driver konsekvent de enskilda staterna till detta ställningstagande. Speciellt gäller detta det bolsjevistiska hotet. Tyskland gjorde definitivt slut på dess framträngande i Centraleuropa, men i Norden står frågan om dess eventuella möjligheter ännu öppen. Kommunismens uppgift – om man nu skall tala om en sådan – ligger däri, att den kommer att driva människorna till tron på en högre makt. Varken liberalism, demokrati, socialism eller kommunism ha velat veta av någon tro på en Gud, och just kommunismen, som gått längst i sitt hat mot religionen och därför i praktiken blivit den fruktansvärdaste samhällslära världen någonsin skådat, just den skal tvinga människorna till tron på ett högre väsen.

Människan trodde att hon kunde gestalta världen enbart efter sitt förstånd. I dag får hon göra den högst intressanta iakttagelsen att detta inte går. Alla de teorier och spekulationer, hon så kärleksfullt omhuldat äro på väg att sprängas i luften. Men hon vill icke lämna dem. Med en envishet som skulle vara värd en betydligt bättre sak klamrar hon sig fast vid en samhällsordning, som har överlevt sig själv.

Kärleken till radikalism har varit lika stor som naiv i världen, men när den upptäckte radikalismens praktiska konsekvenser – kommunismen – blev den förskräckt och tvekade. Det var verkligen på tiden. Nu återstår endast att se, om tidens makthavare verkligen inse sitt stora misstag och drager de nödvändiga konsekvenserna härav.

Kommande händelser kasta redan sin skugga framför sig, och det folk, som icke förstår, att det inte räcker med ignoranter och pratmakare i staternas ledning skall en dag kanske finna sig ställt i en situation, där barbariet är det enda alternativ, på vilket man har att välja.