MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka låten How Many Lies? med den engelska popgruppen Spandau Ballet.

Vi konfronteras dagligen med fake news och propaganda som sprutar från regeringstrogna medier, och tvingas hela tiden försöka hitta rätt i fake news-djungeln. Därför är valet av veckans låt ganska lätt att göra för en skribent på Nordfront. Det gäller det engelska popbandet Spandau Ballets sista storsäljande singel från 1986: How Many Lies?

Ja, det kan man fråga sig. Hur många lögner från de representativa demokratiska regeringarna – som representerar några helt andra entiteter än ländernas medborgare – och från deras regeringstrogna vapendragare, lögnpressen, ska vi behöva stå ut med? Hur mycket kommer de att mata oss med förljugen propaganda under året som kommer?

Namnet Spandau Ballet tror många hade ”nazistinfluenser”, inte minst för att bandets sångare Tony Hadley är konservativ anhängare av Torypartiets högerkant.

Snacket gick om att bandnamnet hämtades från olika makabra Hollywoodfantasier om Spandaufängelset där bland andra Adolf Hitlers främste arkitekt Albert Speer satt fängslad. Men det var en vän till bandmedlemmarna som såg uttrycket sprejat på en vägg i Berlin. Och Spandau är helt enkelt en stadsdel i Berlin. Något ska ju ett band som vill bli ett kommersiellt varumärke heta, och namnet Spandau Ballet lät väl tuffare än alla deras gamla bandnamn Roots, The Cut, The Makers och Gentry.

Extremt 1980-talsanpassade
Spandau Ballet var bara populära på 1980-talet, som ett av de glassiga popband i den brittiska New Romantic-vågen, som kultiverade stylade band där produktionen och framtoningen – imagen – var viktigare än innehållet. Spandau Ballet red på samma våg som Adam and the Ants, Visage, Ultravox, Simple Minds, och ett av de mest framgångsrika av dem alla, Duran Duran.

Det sistnämnda bandet skickades av sitt nykontrakterade skivbolag till en designstudio innan det ens hade lyssnat på bandets demolåtar. Spandau Ballet gick samma väg till skräddare och designstudios, och fick demoproducenter som Trevor Horn som på den tiden limmade ihop singlar som sålde mer än vad Beatles singlar sålde på 1960-talet, framför allt med bögbandet Frankie Goes To Hollywood.

Spandau Ballet lyckades. De blev globala superstjärnor och sålde 25 miljoner album. Men kritikerna tyckte att de var substanslösa. Jag håller med, även om den vänsterblivna skribenten Michael Hann i The Guardian gick lite för långt när han kallade deras musik ”innehållslös Thatcherism” –  efter den hatade konservativa premiärministern Margaret Thatcher som satt rekordmånga år som ledare för Storbritanniens regering. Hon var en av de få premiärministrar vars död föranledde människor att mer eller mindre spontant gå ut på gatorna för att dansa och fira ”järnladyns” frånfälle.

Helt fel hade Hann kanske inte, ändå. Tony Hadley var trogen Thatcheranhängare. På hans managers hemsida har Hadley skrivit att ”När Thatchers år [som premiärminister] närmade sig sitt slut, upplöstes Spandau Ballet” (men de gjorde come back-turnéer för ungefär tio år sedan). Som Hann skrev:

Man väljer inte den formuleringen av en slump. Hadley själv är konservativt engagerad, och deltar i partikonferenser, och ryktades vara intresserad av att kandidera till parlamentet. Och han tillhör definitivt inte [David] Camerons  ”krama en hoodie”-svansen inom partiet: han gillade hur Thatcher gjorde saker. Men kopplingen mellan Spandau Ballet och Thatcherism handlar om mer än den personliga politiken hos Tony Hadley. Det handlar om tomheten i Spandau Ballet, strävan att göra något mer än att se bra ut på en nattklubb, den lyckliga omfamningen av stil över substans.

De politiska växlarna Hann drar på sin antagonist tycker jag ändå är irrelevanta. Antalet tomma och hjärndöda vänsterblivna artister är trots allt många fler. Faktiskt höjer man lite på ögonbrynen när man hör talas om en popmusiker som inte är kulturmarxist eller kommunist. Men att Spandau Ballets musik i sig var tom, håller jag med om.

Med albumet Through The Barricades försökte bandet dock bli seriösa och sjunga angelägna texter, och albumets tredje singel How Many Lies? från albumet är en av de låtarna. Det kan liksom inte hjälpas att själva musiken låter tunn och oengagerad. Men albumet sålde bättre än väntat, trots underdimensionerad marknadsföring.

Och trots att deras musik egentligen alltid har gått mig förbi, går det ändå att ta fasta på frågan som ställs i veckans låt. Att låten inte erbjuder några svar, är inte mer än att vänta.

Svaret får vi nog ge själva, med några av textraderna i bagaget:

Och nu är ni redo och beväpnade med kärlek
Ja, om ditt huvud är klokt
Och din själ är redo

Stiger vi över dem
Så vad ni än vill bli
Kom bara med tillsammans med mig
Om det finns sanning i våra hjärtan
Kan vi kanske bryta oss loss

Det får bli när en god nationalsocialistisk organisation gör revolution i Norden. Utan en sådan verkar det inte finnas någon ände på lögnerna.

Once there were times
Once there were reasons filled with rhymes
Everything shared, everything told
You keep me so warm
Protect me from all those mighty storms

And dreams seem so old
So look at us now just look at us now
With our hands on our hearts
And lines on our brow

How many lies must we tell?
How many lies must we see?
How many times must we say it’s for the best?
And leave truth as the casualty?

Do you read through the lines
Or believe the TV and the Times?
Where can we find more ways to see?
You strain on the truth

And make believe all when you cry wolf
And the lies you’re giving me
So look at us now just look at us now
With our hands on our hearts
And lines on our brow

Oh well the truth is hard
So when they write the book
Fiction’s what you wanna be
Well it’s your freedom of choice
But you know that lies are the cancer of democracy

You’ve painted your face
And now you’ve tainted your words
And now you’re ready and armed with love
Well if you’re head is steady
And your soul is ready

We’re going up above
So whatever you wanna be
Just come on along with me
If there’s truth in our hearts
Maybe we can break free


  • Publicerad:
    2021-01-29 20:00