KRÖNIKA. Petri Mikkonen skriver om hur vi i slutändan endast kan lita på vår egen förmåga.
Det är lätt att sätta sin tillit till personer och organisationer som tycks stå oss närmare än vad den nuvarande makteliten gör. Vi vet att politiker som Donald Trump och Marie Le Pen inte är nationalsocialister, men vi är beredda att sympatisera med dem eftersom vi delar vissa så kallade värderingar eller har vissa gemensamma mål. Det är givetvis ingenting fel i sig i det, att man väljer det bästa av två onda ting. Men vi bör vara noga med att inte gå vilse i våra egna förhoppningar och därmed tro för mycket om personer och organisationer som ändå inte är våra ideologiska fränder.
Ibland kan det kännas som att vindarna vänder, och nog ligger det en sanning i den känslan. Men om man inte har tillgång till en ordentlig anemometer, så bör man vara försiktig med sina tolkningar om vindarnas rörelser. Det tydligaste exemplet därpå är de senaste händelserna som innefattar Trump och missilerna mot Syrien. Alt right-rörelsen i USA lyfte fram Donald Trump under presidentvalet för att han ansågs vara ett steg, kanske till och med ett stort steg i rätt riktning. Jag har ingenting att säga emot den analysen, men vågen av besvikelse efter Trumps bombning av flygbasen i Syrien vittnar om att många i övrigt klarsynta personer faktiskt såg någonting mer än ”ett steg i rätt riktning” i Trump.
Det kan ha funnits goda anledningar till att hysa sådana förhoppningar. Själv hade jag inget emot att förledas av den lilla möjligheten, hur liten den än var, att Trump faktiskt skulle göra någonting av stort värde. För min inre syn kunde jag se Donald Trump och Vladimir Putin tillsammans skingra all världens ondska och eventuellt spelade Le Pen och Wilders små biroller i actiondramat som rullades upp i mina tankar. Under mina mest ljusa stunder kunde det också hända att Åkesson hade en roll att spela. Jag drömde, och jag drömde gott – sedan avfyrade den amerikanska presidenten tillika de vita folkens enda hopp (enligt vissa) sina missiler.
Sensmoralen i den korta texten ovanför är enkel: låt oss inte förlita oss på andra än oss själva. Därmed syftar jag inte på oss som egoistiska individer, utan som individuella nationalsocialister som alla är del av någonting större, vilket är folket, nationen, vår familj i större skala. Vi kan söka allianser och vi kan tyda vindarna och vi kan hoppas på mycket eller litet, men vad vi aldrig får göra är att förlita oss på att någon annan ska ta hand om de problem vi idag står inför. Det betyder inte att vi inte skulle behöva ledargestalter – men ledaren måste vara en av oss. Det är varken Putin eller Trump eller någon annan av de mer kända politikerna som vi alla känner till.
Vi är medvetna om vår ideologi och vi är övertygade om att den är svaret på de problem vi idag erfar. Varför skulle vi då förlita oss på någon eller några som inte delar den ideologin, eller som till och med avskyr den? Därmed inte sagt att var och en som inte delar vår ideologi skulle vara våra fiender – men: vi kan inte förlita oss på någon annan än oss själva. Vindarna vänder, men det är upp till oss varthän de blåser. Det är också upp till oss att se till vilken styrka vindarna skall anta. Skall det blåsa upp till storm, eller skall ljumma och milda byar dra förbi och försvinna som vinden för det mesta gör?
Bli en del av den kommande stormen – delta i Nordiska motståndsrörelsens 1 maj-demonstration i Falun!
/Petri Mikkonen
Hoppa till huvudinnehåll
