INSÄNDARE • Tobias Malvå besvarar Marcus Hanssons tatueringskritiska artikel.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront-redaktionen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Efter att ha läst min kamrats artikel om tatueringar kände jag mig nödgad att beskriva min syn på det hela.

För min egen del, för jag uttalar mig bara om mina erfarenheter, så har det i hela mitt liv varit en stor del med just kroppskonst. Att tatuera mig har varit som en sorts notering om vad jag har gjort. Det är minnen kopplade till en viss tid i ens liv; och naturligtvis, eftersom jag är asatroende, så i slutänden när min resa börjar i hjältarnas sal i Valhall, är det genom mina tatueringar som jag kommer berätta mina historier för gudarna.

Även våra förfäder, våra hedniska förfäder, använde sig av denna kroppskonst och gjorde det förmodligen av flera olika skäl. Kanske för att sätta skräck i sina fiender? Kanske för att det är en konst som man ville ha nära sig? Ingen kan med säkerhet säga hur det var då det var länge sedan.

Men poängen med detta är att vi nordbor har det i oss, att utsmycka vår kropp med tatueringar, det är genetiskt betingat vill jag hävda. Så som en god vän sa till mig för länge sedan: vi vikingar bankar bläck i skinnet, kvinnor stryker klänningar. Så för min del får folk tatuera sig hur mycket de vill, och vill man inte så står det en fritt att inte göra det.

Sen när det gäller Marcus Hanssons syn på sjömän och horor etc., som om de skulle höra till något klientel som tatuerade sig mer än andra, det tror jag inte. Jag har träffat sjömän i mina dagar och jag var mer tatuerad än dem. När det gäller horor, så vet jag inget om det då jag inte har varit i lag med sådana.

Jag vill också bemöta påståendena om vårt arv och då i synnerhet vårt hedniska sådana. Att det skulle avfärdas som trams och och höra till en tid då man inte visste bättre. Den som vänder sig bort från gudarna och inte erkänner dem, kommer inte ha dem med sig genom livet, d.v.s. vi som nordbor måste hela tiden offra till gudarna i olika avseenden, för skörd, fruktsamhet, för lycka och välgång och viktigast av allt, i strid. För när slutstriden nalkas och Gjallarhornet ljuder, då skall krigsgudarna med Tiwaz som ledruna låta oss nordiska män och kvinnor färga marken röd med våra fienders blod.

För blod jord och ära, för ras och nation!
Mot seger folkkamrater.
/Motståndsman Tobias Malvå