PALESTINAKONFLIKTEN • En historieprofessor vid Harvard jämför en förfelad profetia av en brittisk diplomat i maj 1914 med en annan av USA:s judiske säkerhetsrådgivare i september 2023 – och drar sina slutsatser om framtiden.

Sedan jag kom till utrikesdepartementet, har jag aldrig sett så lugna vatten som nu.

Så skrev karriärdiplomaten Sir Arthur Nicholson, då tills helt nyligen Storbritanniens ambassadör i Ryssland, och vid skrivandet regeringens permanente undersekreterare för utrikesfrågor. Det var maj 1914, några veckor innan de så kallade skotten i Sarajevo mot Franz Ferdinand skulle utlösa en rad händelser, som ledde till första världskriget, under vilket världshistoriens sannolikt blodigaste revolution – den judiska i Ryssland – utspelade sig.

Och det var just krig och revolution som som Nicholson i sina samtidsanalyser brukade se framför sig. Men nu verkade han nästan tro att hans del av världen skulle kunna ”gå in i moderniteten” utan krig.

109 år senare, den 29 september 2023, talar USA:s nationelle säkerhetsrådgivare juden Jake Sullivan vid Atlantic Festival . Temat är säkerhetsläget i Mellanöstern. Och talaren är full av tillförsikt, ja han är nästan lyrisk – ty läget för den ordning han förespråkar är enligt honom själv exceptionellt stabilt:

— Mellanösternregionen är tystare idag än den har varit på två decennier, förkunnar han och pekar på milstolpar i en ”försoningsutveckling”:

  • Abraham-avtalet 2020, vilket ”hade normaliserat relationerna mellan Israel och Förenade Arabemiraten och Bahrain”.
  • Uttalandet av Saudiarabiens kronprins tillika premiärminister Mohammed Bin Salman enligt vilket hans lands erkännande av staten Israel "kommer närmare för var dag - i väntan på en livskraftig palestinsk stat”.
  • Frånvaron under en längre tid av fientliga initiativ tagna av Hamas.

Åtta dagar efter Sullivans anförande om stabilitet och fortsatt integration händer det som han försäkrat inte kommer att inträffa. Hamas inleder ett massivt, och som det visar sig i hemlighet väl inövat angrepp, på den sionistiska ockupationsmakten, vilket denna besvarar med att bomba Gazas civilbefolkning. Med ens sällar sig den judiske nationelle säkerhetsrådgivaren till skaran av alla dem som ”inte såg det komma”. Lika lurad som israelisk underrättelsetjänst hade han blivit.

Peter Frankopan, professor i global historia vid Oxford University, jämför Nichols och Sullivans respektive profetior och håller det för högst troligt att den senare precis som den förra kan visa sig följas av en tidsperiod kännetecknad av såväl omfattande krig som stora samhälleliga omdaningar runtom i världen. Var professorns egna sympatier ligger antyds av hans starka indignation över att det under al-Aqsastormens första dag enligt honom själv dödades fler judar än under någon enskild dag under ”hela Förintelsen”. Det hindrar dock inte att hans analys av världsläget och tankar om framtiden kan vara av intresse.

Den globala eskaleringens första steg

Israels krigsbrott, som inleddes med ett ultimatum om en ogenomförbar tvångsförflyttning av samtliga Gazas palestinier norr om Wadi Gazi, kommer enligt professorn, även om han själv undviker denna brottsrubricering, med stor sannolikhet att steg för steg dra in Iran i konflikten, till att börja med genom ett utökat engagemang av detta lands ”lokala klient” Hizbollah. Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian var, konstaterar han, tidigt ute med att benämna Israels aktuella ultimatum ”krigsförbrytelser”. Och vad Libanon-baserade Hizbollah beträffar, ska dess vicechef Naim Qassem nyligen ha klargjort för anhängare vid en demonstration i södra Beirut:

— De samtal bakom kulisserna mellan oss och förmanande stormakter, arabländer och FN:s olika sändebud, vilka samtliga direkt och indirekt anmodar oss att inte blanda oss i [konflikten], kommer inte att ha någon effekt överhuvudtaget.

Irans direkta inblandning i konflikten kan enligt professorn högst troligt medföra även USA:s och Nato:s i en utveckling, där de tre anslutande krigförande parternas val av sida är ställt utom rimligt tvivel.

Kina – en joker i leken

Från detta läge är den fortsatta utvecklingen dock betydligt svårare att förutse. Hur kommer till exempel Kina förhålla sig? När utrikesministeriet i Peking häromdagen uppmanade konfliktens båda stridande parter att ”förbli lugna, utöva återhållsamhet och omedelbart avsluta fientligheterna för att skydda civila och undvika ytterligare försämring av situationen” och klargjorde att lösningen ligger i ”en implementering av tvåstatslösningen och upprättandet av den oberoende staten Palestina” blev man tillrättavisade efter noter av Yuval Waks, en senior diplomat på den israeliska beskickningen i Kina.

Israel hade förväntat sig ”ett starkt fördömande” av Hamas och dess handlingar, och när judar ”mördas [och] slaktas på gatorna” är det knappast ”läge att kräva en tvåstatslösning” .

Mao Ning, taleskvinna för det kinesiska utrikesministeriet, såg sig följande dag nödgad att rädda diplomatin, alternativt fick i uppdrag att göra så. Utan att vare sig kommentera eller korrigera sitt ministeriums uttalande från föregående dag, deklarerade hon dess avståndstagande från Hamas aktuella angrepp på Israel.

Peking ser enligt Frankopan den senaste veckans utveckling genom linsen av en ny värld som håller på att ta form, ett förhållningssätt som, menar han, man delar med ett Ryssland, vars påstådda stöd till Hamas aldrig har kunnat ledas i bevis, men som varit starkt involverat i Syrien, och ”på senare tid byggt band med Iran för säkra leveranser av drönare att användas i Ukraina”.

Rysk analys

Rysslands president Vladimir Putin beskrev häromdagen ”Israels förtryck av palestinier” samt ”Hamas järngrepp om Gaza” som ”levande exempel på misslyckandet för USA:s politik i Mellanöstern”.

Detta efter att en Mellanösternkris utbrutit som enligt professorns egen profetia kommer att skapa bördig mark i många delar av världen för ytterligare ”politisk och ekonomisk fragmentering”.

För Putins del, hävdar han, skulle denna kris inte ha kunnat komma lägligare, då den

  • avleder uppmärksamheten från kriget i Ukraina och underlättar för den som vill ge ”väst” huvudskulden för det.
  • stärker florerande idéer, särskilt i Europa och USA, om att världen befinner sig i total omvandling och eventuellt på väg mot fullkomligt kaos. Här är för Frankopan tankeströmningar rörande motstånd mot folkutbyte i vita länder att jämställa med klimatalarmism.

Professorn hänvisar avslutningsvis till Australiens förre premiärminister Kevin Rudd, som häromåret utsåg motsättningen mellan USA och Kina till vår tids stora hot, vilket placerar oss ”i decenniet av att leva farligt”. Detta är en analys som Frankopan delar med tillägget att bilden kompliceras av det faktum att vi idag inte bara har rivaliteter mellan etablerade geopolitiska block, utan också mellan nyuppkomna allianser av typen BRICS, som i januari expanderar med sex nya länder: Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Argentina. Lojaliteterna hos den här typen av allianser kan vara svåra att förutsäga.

Elefanten i rummet

Sammanfattningsvis gör professor Frankopan i sin artikel en hel del intressanta betraktelser av sin samtid, men missar den elefant i rummet som ytterligare tydliggjorts genom palestiniernas aktuella uppror mot den sionistiska ockupationsmakt som plågar dem. Kanske samma blindhet för fenomenet organiserad judenhet kan förklara hur förvånansvärt lite han har att berätta om den storkrigets och omdaningarnas tid som han förutspår.

Kanske har också Nicholos och Sullivans förfelade profetior, som professorn så träffande jämför, gjort honom försiktig. Den uppmaning han på slutet riktar till makthavare om att lära av historien och agera klokt istället för förhastat ekar hursomhelst ganska tomt i brist på närmare konkretisering.