MUSIK. Nordfront presenterar denna vecka titelmelodin till den italienska skräckregissören Lucio Fulcis klassiska zombiefilm Zombi 2. Musiken är komponerad av Fabio Frizzi, och är helt fantastisk.
Klockan 20:00 varje fredag uppmärksammar Nordfront en låt för att sprida sund och intressant kultur till våra läsare. Har du förslag på musik du tror skulle passa som Veckans låt? Kontakta kulturskribenten Daniel Olofsson på daniel.olofsson@nordfront.se.
”The boat can leave now, tell the crew.”
Så inleds den kanske mest klassiska av alla klassiska inledningar i skräckfilmens historia, innan Fabio Frizzis musik går igång till förtexterna. Filmen, som i år firar 40-års jubileum har åldrats som ett årgångsvin men vad är det som gör den så speciell? Och varför heter den egentligen Zombi 2?
De flesta kännare brukar räkna George A. Romeros svart/vita debutfilm Night of the living dead (1968) som den första ”moderna” zombiefilmen. Handlingen kretsar kring en grupp människor barikaderade i ett gammalt hus ute på landet, omringade av människoätande lik som väckts till liv av radioaktivt nedfall (som kan ha att göra med en rymdsond på väg tillbaka från Venus). Zombies med andra ord. Ordet ”zombie” yttras däremot aldrig i filmen, ett faktum man skojar med i zombieparodin Shaun of the Dead från 2004; ”The Z-word, don’t say it!”. Värt att nämna är den svarte skådisen Duane Jones som spelar ”hjälten” Ben, lite ovanligt för denna tid. Rollbesättningen skall dock inte ha varit politisk färgad eller haft med kvotering att göra (som i dagens filmer), utan var helt baserad på merit. ”Jones simply gave the best audititon” enligt Romero. I en recension från 1969 tyckte någon att hans rolltolkning gav bilden av ”a comparatively calm and resourceful Negro”. Man kan väl säga att både filmerna och filmkritikerna var bättre förr. Något som också kan vara värt att nämna som hastigast är special effekt-geniet Tom Savinis suveräna nyinspelning av filmen, från 1990.
Uppföljaren (eller andra delen i Trilogin där Day of the Dead från 1985 utgör tredje delen), Dawn of the Dead såg dagens ljus tio år senare och här får man följa en helt annan grupp människor som barikaderat sig i ett köpcenter. Filmen har ett stråk av samhällssatir och kritik mot kapitalismen då zombierna återvänder till köpcentret efter döden för att fortsätta konsumera (detta inslag saknas helt i den annars väldigt lyckade nyinspelningen från 2004). Medproducent till Dawn of the Dead (1978) var ingen mindre än Dario Argento, som lanserade filmen i Italien (med lite annan klippning och musik) under namnet Zombi. Personligen håller jag Argentos version som lite bättre, med rappare tempo och svängigare soundtrack (som Bruno Mattei sedan snodde till antiklassikern Hell of the living dead) av den italienska rockgruppen Goblin.
Lucio Fulcis film från 1979 var av manusförfattaren Dardano Sacchetti tänkt som en slags fristående uppföljare till Zombi (Dawn of the Dead), därav förvirringen då filmen är känd som både Zombi 2 (i Italien) och Zombie/Zombie Flesh Eaters i USA. Filmen känns hur som helst ganska fristående då den tematiskt, dramaturgiskt och stilmässigt skiljer sig en hel del från föregångaren. Det som gör den till något av en milstolpe i den moderna zombiehistorien är att den, till skillnad från Romeros filmer, återknyter till den ursprungliga mytologin kring zombies och voodoo i tidiga filmer som White Zombie (1932) och I walked with a zombie (1943) som utspelar sig i den karribiska övärlden. Ett annat unikt inslag är scenen där en undervatten-zombie brottas med en haj, något som borde vara med i ALLA filmer. Avslutningsvis kan som kuriosa nämnas att Fabio Frizzis musik i scenen där doktorns fru ”får nåt i ögat” är inspirerad av melodin i Beatles-låten A Day in the Life från 1967.
Håll förövrigt koll på Studio Bothnia och poppa popcorn redan nu! Kommande avsnitt av Kulturbunkern kommer nämligen att behandla ämnet djupare.
Hoppa till huvudinnehåll
