Dagens datum 13 juni  • Denna dag föddes Anton Drexler, NSDAP:s grundare och ledare innan Adolf Hitler övertog ledarskapet 1921.

Texten nedan är en återpublicering av en artikel från tidsskriften Sverige-Tyskland. Artikeln är från Häfte 3 1939 och författad av Olof Andersson.

Vem har grundat Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet? Man får nog fråga många svenskar, innan man finner en, som svarar rätt: Anton Drexler. Han är partimedlem n:r 1 i NSDAP, som från början var hans skapelse. Hitler kom med som n:r 7. Därom kan vem som helst läsa i Hitlers Min Kamp. Men vad man inte får där, är en skildring av Drexler, som svarar mot hans betydelse och värde. Första delen av Hitlers bok, i vilken Drexler omtalas, är skriven i fängelset på Landsberg, då partiet var slaget i spillror och det gällde att efter frigivningen åter bygga upp organisationen från grunden. Det må alltså vara förklarligt, att Hitler ville rikta strålkastarljuset på sig själv; en skall ledare vara, och hans namn är Adolf Hitler. Framgången har ju givit honom rätt. En annan orsak till att Drexlers person och arbete ställts i skymundan torde vara, att redan då iakttogs verkan av det förtal mot Drexler, som för långa år fjärmade Hitler från honom. Missförstånden äro uppklarade och Drexler är åter Hitlers vän.

Den korta skildring av Anton Drexler, som här nedan följer, grundar sig inte på litteraturstudier, fast jag läst en del om honom. Den är istället minnen från de gånger, jag varit samman med honom själv och hans allra närmaste vänner. Jag tror inte, att den för den skull är felaktig. Om någonsin ärlighet och idealism strålat ut från en människa i vår tid, så är det från Drexler. För in- och utrikespolitiskt ränkspel har han aldrig passat, och när partiet blev så stort och uppmärksammat, att meningen ”Varen listiga såsom ormar”, måste beaktas, då var det kanske bäst för både honom och partiet, att vad som allmänt sades: ” Hitler ist der Kopf, Drexler das Herz der Bewegung”, också kom till uttryck i organisationen. Men mycket har det betytt för det unga partiet, att alla de arbetare, som närmare kände Drexler – och det var många – sade: ”När du är med, måste det vara ett bra parti”. Enligt Drexlers egen försäkran har han inte för någon annan utomstående berättat så öppenhjärtligt om sig och om partiets genombrottsår som för mig, och min kännedom om hans karaktär får mig att säga, att det är det vackraste betyg jag någonsin fått.

Anton Drexler föddes för snart 55 år sedan i Munchen i ett enkelt men aktat hem. Endast 2 månader gammal fick han lunginflammation, och såväl läkare som präst trodde allt hopp var ute. Läkaren ville dock göra ett försök med luftombyte, och den lille Anton skickade till mormodern i Pfalz. En medlidsam herre på tåget gav modern 1 mark som bidrag till en krans, ”ty pojken kommer ändå aldrig fram levande”. Men det var den tredje som misstog sig; Antonkom fram och blev frisk i Pfalz, där han fick stanna till 4 års ålder. Skoltiden tillbragte han i Munchen, och efter avslutad folkskola kom han i hantverkslära. På sin gesällvandring stannade han i Berlin, men trivdes inte med den röda fackföreningen där och stod efter två månader arbetslös och utan pengar.

Efter några månader av misär och svårigheter fick han plats som zitterspelare på ett nattkafe. Som alla tyskar, höll jag på att säga, är Drexler musikalisk – jag har förresten hört honom uppträda i radion. Inkomsterna voro goda; 16-18 mark om dagen var inte illa för en ännu inte 20-årig yngling i förkrigstidens Berlin. Men lätt fånget var lätt förgånget. Omgivningen var just inte den bästa, och arbetet var hårt. Efter nattens dryckjom och spel gällde det att pigg och munter fara ut och ge morgonkonsert i det fria i Berlins utkanter. Under en sådan resa inträffade en händelse, som väl kunde te sig olycklig nog men som räddade ynglingen Drexler från att glida ner i träsket och som mognade honom till man.

Drexler hade tagit plats på taket till en gammalmodig spårvagn i två våningar, och uttröttad efter nattvak och festande hade han fallit i djup sömn. En person , som kom upp och ville ha plats, knuffade hårt till honom. Drexler, skrämd ur sömnen, sprang yrvaken upp och råkade därvid stöta till mannen, som föll ned på plattformen. Spårvagnen var i gång; Drexler trodde att den andre råkat falla under den och blivit överkörd. Utan besinning flydde Drexler till en kamrat, hos vilken han fann gömställe undan polisen, som förföljt honom just på grund av hans flykt och skuldmedvetna uppsyn. Men när han kände sig obemärkt, stal han sig hem, packade, betalade hyran och gav sig av med två mark och femtio pfennig i fickan åter ut på vandring.

Efter att ha slitit ont på landsvägarna i regnet och övernattat i möbelvagnar och liknande krypin, fick Drexler anställning hos en judisk kreaturshandlare, som med sina djur var på väg till Fulda. Maten serverades i ladugårdarna och var urusel, men bemötandet var ännu sämre. Arbetsgivaren hyrde på kvällarna ut Drexler till någon bonde i närheten av nattkvarteret, hos vilken Drexler fick arbeta ett par timmar extra – medan arbetslönen inkasserades av husbonden. Drexler själv fick utom den dåliga födan 37 pfennig om dagen! Dessa upplevelser voro början till Drexlers antisemitism.

Som följd av umbärandena på landsvägarna kom en tids sjukhusvistelse år 1902 i Nürnberg. Därefter återvände han till Munchen och fick efter några månaders arbetslöshet börja vid järnvägen som verktygssmed. Som sådan upplevde han världskriget; till fronten kom han ej, då han på grund av sitt yrke behövdes hemma. År 1917 började hungern och den marxistiska agitationen göra verkan bland arbetarna. Det var då, som Drexlers politiska verksamhet tog sin början. Han hade redan 1910 genom samtal med en fransk vän kommit till insikt om faran för världskrig men hade trots starkt politiskt intresse förut ej framträtt offentligt. De första sammankomsterna höll han i ett litet rum; trängseln var sådan att hans verkmästare måste gå utan att ha kunnat komma in och höra sin underlydande. Temat var varning för underkastelsefred. Det var nu särskilt Socialdemokraternas så kallade fredsresolution av den 19 juli 1917, som drev honom fram. Han hade från första stund klart för sig, att denna resolution för England och dess förbundna betydde möjligheten att för obegränsad tid utan risk fortsätta kriget.

Problemet blev för honom: ”Hur skall jag kunna väcka arbetarna till medvetande om faran av denna resolution?” Genom en skrift, riktad till arbetarna, ville han – förutom genom sina tal – verka. Ett nationellt parti, till vilket han då var ansluten åtog sig att trycka den. Men de upphetsade arbetarna, som voro på glid mot det revolutionära lägret, skreko ”Fördummad! Köpt” emot honom.

Så trädde Drexler ut ur sitt gamla parti för att därigenom komma arbetarna närmare. Men i början hade han föga framgång. Hans maningar att ”durchhalten” under ammunitionsstrejken i januari 1918 besvarades med att några arbetare timrade ihop ett träkors, reste det och målade dit ”Dog av svält för Fosterlandet – Gentleman 1918”. Gentleman var deras skällsord på Drexler, som från sin tid i Berlin hade vanan att i kläder och sätt uppträda vårdat.

Ett upprop av Drexler till arbetarna i februari 1918 kan betraktas som upptakten till Deutsche Arbeiterpartei, i vilket Hitler senare inträdde. I ett tal av Drexler i augusti 1918 finna vi redan rent nationalsocialistiska satser: ” Partihat, klasskamp och broderhat måste vika för en fast nationalism”. ”Fri bana för den duglige”. Borgare, arbetare, förenen Eder!”. Den 2 oktober 1918 höll Drexler sitt första massmöte, men det sprängdes av de röda motståndarna, Därav kom den återhållsamhet mot Hitlers iver att snarast möjligt få tala till ett stort auditorium, för vilken Drexler klandras i Min Kamp.

Den 5 januari 1919 antogs enhälligt Drexlers programutkast: ”Was ist die Deutsche Arbeiterpartei?”. Punkterna däri rikta sig mot judarna men framför allt mot ockrare och gulashbaroner oavsett rasen. Rustningsindustrien och bankerna böra förstatligas och staten bör inskrida mot pressens lögner, som hetsa folk mot folk. Ränteslaveriet ska brytas, och inga mycket höga årsinkomster får förekomma i den av Drexlers uppskisserade framtidsstaten. Folket bestämmer statsformen genom omröstning.

Det är skada, att programmet av utrymmesskäl inte kan ordagrant citeras; dess språkliga utformning vittnar om den strålande idealism, som satt pennan i Drexlers hand. Själva kärnpunkten ligger i de satser som säga, att den osociala nationalismen och den antinationella socialismen ha fördärvat Tyskland, och att blott den nationella socialisten kan åter bygga upp det. Ungefär samtidigt kom en skrift av Drexler vid namn ”Mitt politiska uppvaknande”.Vi läsa där på sid. 30 i kapitlet ” Hos arbetaren”, ”blott den nationella socialismen kan ge er kraft att segerrikt bestå kampen mot den materialistiskt-talmudiska världsåskådningen”. Så följa några kapitel mot judarna. I avslutningen heter det: ”Socialismens tempel var byggt på dy. Vi måste uppbygga det på nytt, på klippgrund och på en höjd, som är ouppnåelig för falska präster och fariséer. – ” Mina tankar stamma ej från tidningar och flygblad, utan äro födda ur egna upplevelser och ingående studium av vetenskapliga arbeten. Men för att förebygga missförstånd, eftersom jag väl känner arbetarsjälen, skulle jag varken vilja eftersträva eller antaga någon hög anställning, emedan jag inte kan sammanblanda affär och politik med varandra”.- ”Ni finna ännu många idealister bland er. Ställ de duktigaste av dessa i spetsen för eder, men se till, att de inte gå förlorade för eder genom politiskt Strebertum, som så många förut gjort”.

Partiets utveckling efter Hilters inträde är känd. Jag skall därför inte beskriva den utan blott nämna, att Drexler var ledare av partiet från 5 januari 1919 till 28 juli 1921. På Hitlers förslag utsågs han då till hedersordförande på livstid med kontrollerande och övervakande rättigheter. Dessa befogenheter frånträdde han, när partiet efter novemberkuppen nygrundades. Åren 1924-28 var han medlem av Bayerska lantdagen. Under kuppen 1923 var han ledare för den trupp som besatte regeringsbyggnaden. Tillsammans med Arnmann uppsökte han Von Kahr för att kräva pengar till betalning av de anställda som ej fått sina löner. Den 27 november häktades han för den roll han spelat, men hade tre dagar dessförinnan hunnit rädda ledarens liv. Hitler hade efter kuppens misslyckande vägrat intaga någon föda. Han var intagen av iden, att han genom sin offerdöd skulle som martyr kunna ge partiet ny livskraft. Ingen kunde förmå honom att avstå från denna tanke, förrän man hämtade Drexler. Hitler var då redan så svag att han knappast kunde tala, men vad ingen annan förmått, det uträttade Drexler. Han väckte på nytt den tynande livsviljan.

Redan några månader före novemberkuppen hade Drexler råkat ut för ett marxistiskt överfall. Hans yttre vittnar om herkuliska kroppskrafter, och han har tidigare roat sig med att fälla cirkusbrottare, räta hästskor och dylikt. Men angriparna voro 60 och inte ens en Drexler kunde rå på dem. Som minne av överfallet har han inre skador, som nödvändiggöra massage och annan behandling flera gånger dagligen. En annan följd av kampårens lidanden och ångestfyllda spänning är, att hans hustru drabbats av nervösa lidanden. Men detta par, båda märkta för livet, lever tillsammans med sina båda barn det lyckligaste tänkbara familjeliv. Den trerumsvåning, Berghausenerstrasse 6, i vars kök Hitler skrev sina 25 punkter och en för en fick dem godkända av Drexler, ha de ännu kvar, och de komma inte att flytta från den. De trofasta vännerna, som i Drexler funnit medelpunkten i allvar och skämt, den hjälpsamme och trofaste idealisten, hans hustru och barn och segern för så många av hans ideer göra den av sjukdom märkte mannens dagar ljusa.

När Drexler komma till Berlin, och det sker inte så sällan. Då brukar han uppsöka Hitler och ha en stunds samtal med honom om stämningen ute i landet. Drexler brukar därvid inte sticka under stol med vad han möjligen ogillar i det som händer och sker.