ANTIKVARISKT • Artikel från Nordisk Kamp nr 1, 1973. Artikel av Nordiska rikspartiets ledare Göran Assar Oredsson.

Om en nära anförvant avlider, om man mister sin mor eller far, sin son eller dotter, bror eller syster…Ställer man då till fest och galaföreställning? Nej, inte under normalt tillstånd eller under normala förhållanden.

Om man mister ett öga, eller förlorar hörseln, eller om man efter en olycka eller sjukdom tvingas amputera ben eller arm…Firar man händelsen, håller man fest? Knappast!

Vart vill jag komma med denna inledning på en artikel? Jo bara för att försöka bevisa att världen fått förståndet amputerat. Annorlunda kan det inte tydas, när världen får veta, att både Öst- och Västtyskland firar erkännandet av två tyska stater! Segermakterna har således ytterligare stympat ett redan sönderstympat rike och det stympade folket firar sin självstympning. Det jublar över dräpandet av sin mor, dödandet av sin broder och våldtäkten av sin syster. Och detta omtalar den sjuka demokratin i toner om seger! Seger för Europa, seger för världsfreden och liknande sinnesrubbat lallande.

Tillkännagivandet om att landsförrädarna i Bonn tillsammans med gelikarna i Pankow äntligen lyckats stympa Tyskland i två stater, den drängtjänsten åt andra världskrigets segermakter kungöras i samma andetag som världen får sig inpräntat, att det bara kan finnas ett Vietnam, inte två.

Men det skall finnas två Tyskland! Var är logiken? Var finns den verkliga glädjen, den verkliga freden? Jo den finns under ruinerna av Europas nederlag 1945. Där måste den som fågeln Fenix åter stiga upp med européernas egen kraft så som solens eviga symbol.

Ty förvisso världen är inte, den bygges. Så och är människan icke, hon bygges. Hon är inte färdig, utan ständigt under uppbyggnad. En stor del av människans hjärna är icke färdig och en av dem är ”kammaren” som hyser moralen. Om människan haft den stora tillgången moralen, då hade icke kunnat ske vad idag ske med t.ex. Vietnams och Europas folk. Framtiden kommer en gång att ge mig rätt!

Den 23 dec. uttalade statsminister Palme i tv sitt starka och skarpa fördömande av USA:s bombkrig över Nordvietnam. Man kunde möta hela den demokratiska dyngpölens agerande med de ord en av våra prenumeranter skriver på talongen för inbetalningen: ”Den som inte protesterade på 1940-talet mot amerikansk terrorbombning av tyska städer, skall i dagens läge dra i svansen mellan benen och hålla käften”. Jovisst! Men som jag frågar i rubriken: Är det tid att idiotförklara?

Ty såsom idag sker av förvandling av svart till vit och tvärt om, kan bara förevisas sinnessvaga utan risker till protester. Varje någorlunda bildad person vet ju, att den allierade terrorbombningen av Europas städer företogs i ”den heliga demokratins namn” och att denna terrorbombning kröntes med världshistoriens första atombomber över Japan. Dessa bomber beordrades av superdemokraten Winston Churchill. Demokratin i allians med kommunismen bombade ihjäl miljoner och åter miljoner av civilbefolkning i Italien, Japan och det nationalsocialistiska Tyskland. Men bär protestmakarna bilder av Churchill, Stalin, Truman eller Roosevelt? Nej, det är Hitler som förevisas. En man med en stark ideologi som redan 1942 kunnat ha atombomben i sin hand – men vägrade denna djävulska hantering. En man som i sin hand hade Paris, Köpenhamn, Oslo, Budapest, Prag, Rom, men som vägrade vedergällning av den art som gick över hans eget rikes städer Berlin, Hamburg, Bremen, Köln…Idag ska denne man och hans ideologi lastas för de förbrytelser hans fiender så skadeglatt iklädde sig!!!

Statsminister Palme gjorde ”jämförelser”. Han nämnde Katyn, men vågade inte tala rent ut, d.v.s. att detta fruktansvärda dåd begicks av kommunisterna. Det skulle ställas frågetecken kring Katyn – ”kanske var det tyskarna?”. Den ”modige” Palme var med ens inte så modig längre, ty Sovjetunionen ligger så nära medan USA så långt borta. Ryssarna kunde ju rent av komma hit och täppa till den lilla modiga munnen på honom.

Ty sannerligen krigshistoriens alla dokument från vedertagna håll bevisar till 100% att det fruktansvärda dådet i Katyn begicks av ryssarna. Polska anhöriga till de mördade visade tyskarna på spåret, när dessa besatte östra Polen efter den 22 juni 1941. Den del som ryssarna besatte 1939. Kriget höll på att vända, Europas folk såg med Katyn vart deras verklige fiende verkligen fanns – kommunismen! Men Churchill beslöt snabbt: ”Vi skriver det på tyskarnas konto”, varefter brodermördandet över Europa kunde fortsätta så som hans alkoholiserade hatiska hjärna önskade det.

Palme nämnde Oradour, Lidice… utan att ämna bakgrunder till de historiska händelserna. Han talade inte om att Oardour i Frankrike nöter som ett skrämmande spöke på Frankrikes samvete. Ett antal tyska officerare hade tillfångatagits av den franska motståndsrörelsen. Dessa tyska officerare blevo en efter en levande malda ihjäl i en vinpress. Allt under bybornas jubel. Efter dådet ställdes det till med festlighet där alla i byn deltog.

Den tyska vedergällningen var hård, men ändå en söndagsskola mot vad Israel praktiserar av vedergällning mot araberna anno 1970-tal. Kolla upp den vedergällning Israel verkställde mot araberna efter att en judisk ambassadman mördats i London via en brevbomb. Kom sedan och tala om Lidice…istället! Hyckleri herr Palme! Men med fränderna i Israel vill inte Palme stöta sig. Han ”glömde” t.o.m. i sin jämförelseiver med Nixons terrorbombning att nämna Dresden! Den demokratiska terrorbombningen som krävde mer liv än hela Indokinakriget krävt på båda sidor tillsammans!

Men demokratin är feghetens ideologi och därför är dess representanters fördömande därefter. De sparkar vilt och ”modigt” på den slagne och besegrade, men aldrig på den starke! Därför ”glömde” naturligtvis Palme också både Bydapest 1956, Berkin 1953, de baltiska staternas fruktansvärda öde o.s.v. Det får väl finnas gräns på jämförelse… som sagt.

Frågan om idiotförklaringens tid är inne tränger inte minst på, när man läser tidningarnas insändarsidor. Dock med reservation för alla de insändare man förstår sändes in av vettigt folk, som dock allt som oftast bli förpassade till papperskorgen. Som talande robotar upprepar insändarna från 9 år och uppåt jämförelser mellan Nixon och Hitler, mellan USA och Hitlertyskland. Som de stora sjunga… För det första var Tyskland under hela förkrigstiden omringat av fientliga pakter mellan supermakter som England, Frankrike och Sovjetunionen. Den inringningspolitiken bröts först med Hitler-Stalinpakten 1939.

Vem kan påstå att USA är inringat av Vietnam? För det andra förklarade Frankrike och England krig mot Tyskland den 3 september 1939. Mig veterligen har inte Vietnam förklarat USA krig. Skulle Hitler sitta i Berlin och rulla tummarna efter mottagen krigsförklaring? Naturligtvis måste han möta den. Det jämföres med Hitlers inmarsch i Polen 1939. Betänk att Hitler icke marscherade in i något egentligt Polen utan in i TYSK landsdel – Polska korridoren – med miljoner tyska invånare. Ett område avträtt efter första världskriget, som på allt sätt önskade åter till Tyskland. En längtan som polackerna mötte med blodsorgier. Minns blodsnatten över Bromberg augusti 1939.

Vilka amerikaner har Nixon att rädda i Vietnam? Vilket amerikanskt område har USA tvingats avträda till Vietnam? Det finns överhuvudtaget inga som helst jämförelser att göra mellan Hitler och Nixon. Mellan USA och Hitlertyskland. Möjligen finns heller jämförelsen att göras mellan Nordvietnams situation och Tysklands 1944. Moderaterna är ju också därvidlag ärligare än Palme. De ville inte fördöma USA:s krigföring över Nordvietnam, ty den var precis den samma som USA förde över Tyskland under andra världskriget. Jublade vi demokrater då, så måste vi göra det nu.

Själv blev jag uppringd av Aftonbladet på kvällen den 20 december. Tidningen önskade höra min åsikt om den av Nixon inledda bombningen över Nordvietnam. Jag svarade:

Det är klart, att när världen står inför att fira en högtid där ett barn är oss fött, kristna eller inte kristna, så synes det normala människor cyniskt att då låta vräka ner bomber som grymt dödar vietnamesiska barn. Vi skall ihågkomma; att sålunda firar världens största demokrati julen 1972. Personligen erinrar jag mig en annan jul. Det var julen 1944. Då startade tyskarna Ardenner-offensiven västerut. De ville visa världen att de ännu kunde slå till, ännu icke var besegrade. Med detta önskade Tyskland fredsförhandlingar. Men precis som med Nordvietnam idag önskade USA inga som helst förhandlingar blott VILLKORSLÖS KAPITULATION. De mötte Tysklands fredstrevare med en bomboffensiv av aldrig tidigare skådat mått. Den kulminerade med utjämningen av Dresden i februari 1945. Den villkorslösa kapitulationen innebar att halva världen skänktes till kommunismen.

Mitt uttalande infördes inte i Aftonbladet, vilket jag heller inte väntade. Jag väntade det lika litet som jag aldrig upphör att mycket förvåna mig över att det finns nationellt sinnade som har sympati för USA:s krigföring idag. För mig är USA idag anno 1973 samma folk med samma regim och samma strävan och mål som 1944. Det vill säga: utplåna all nationell strävan mot nationell frihet och social rättvisa. Att det därvidlag alltid tjänar som skördemän åt kommunismen vet semiterna som Kissinger med flera alltför väl och är därför ihågkomna både i Peking och Moskva.

Frågan om ”idiotförklaringen” påstår jag mig inte ha besvarat med denna artikel. Man idiotförklarar inte en människa som aldrig getts tillfälle att lära sig kunskaper. Världens folk ges icke tillfälle att lära känna alternativet till kapitalism och kommunism. De tror det bara finns de två alternativen, därför måste vi sprida kunskapen om NATIONALSOCIALISMEN!