HISTORIA • Vera Oredsson skriver om krigsutbrottet 1939 och övergreppen på den tyska befolkningen i Polen som föregick krigsförklaringen.

Den polska staten har lagt locket på vad gäller den verkliga sanningen om ”det tyska anfallet” på Polen. Nordfront har skildrat den i sina artiklar, så jag behöver inte redovisa alla turer kring Andra världskrigets början, men jag vill ändå skildra de dramatiska händelserna som jag upplevde på nära håll.

Även om Polen idag är i ett annat läge som ger nationella patrioter en viss sympati, kan jag ändå inte låta bli att kritisera deras hållning och nedtystandet av DERAS skuld till kriget. Locket läggs på helt när det gäller deras oerhörda grymheter mot den tyska befolkningen 1939, och ondskan 1945-48 – den existerar helt enkelt inte. Jag skulle vilja begära en uppriktig ursäkt och ett medgivande istället!

Den nya generationen har ingen skuld, men uppriktigheten skulle väcka mer sympati från Europas patrioter för Polens politiska hållning idag och de överlevande tyskarna kunde då äntligen göra sig av med sina trauman.

KRIEG!

Som 12-åring fattade man inte hela vidden och dramatiken i detta. Släktingarna från fars sida berördes genom morden på ett par manliga kusiner i Posen. När sedan den s.k. blodssöndagen i Bromberg[1] – fars födelseort – blev känd i all dess tragik, där hundratals civila tyskar mördades av den polska pöbeln, blev känslan av hat något nytt för mig. Jag läste allt vad jag kunde komma över och det blev uppenbart att människors grymheter kan släcka all anständighet. Nå, det uppblossande hatet mot fiender gav också kampvilja och tillfredsställelse över vår då segrande arme.

Livet förändrades – livsmedelskort utdelades, mörkläggning proklamerades, gatlyktorna släcktes och träden i Berlin fick breda ränder av självlysande ljusgrön fosforfärg. Vi ungdomar hittade även glädje i det hela. Köpte självlysande smycken och sommaren därpå vackra färgglada sandaler med kluvna träbottnar. Jag kan förstå vår rektor att han höll för öronen när nästan hundratals flickor klampade ned för skolans trappor. Min svenske morfar fick andra uppgifter som arkitekt än att resa runt i Europa och teckna av byggnader som inspiration till dels museum och nya idéer. Nu var det skyddsrummens stabilitet som han skulle kontrollera i Berlin.

Sommaren 1940

Far var naturligtvis intresserad av att komma till de befriade områdena i Westpreussen. Under hans semester besökte vi trakten kring Bromberg. Min mor som f.d. svenska hade tidigare fått besöka ”korridoren” redan före kriget, vilket far inte fick. Mor hade då hälsat på fars farbror Onkel Hermann och blev där god vän med en bondefamilj Roeseler-Keller som vi också fick bo hos i 14 dagar 1940. Nu kommer deras berättelse som läsaren av min bok ”När flaggstängerna blommade” känner igen.

Sammeltassen[2]

Gårdarna i Mellaneuropa ligger, liksom i Sverige före indelningsverkets dagar, i klungor där åkrarna angränsar till byarna. Kruschdorf – tänk er en by med värdshus, vankande gäss på vägarna, en liten tegelkyrka, tallskogen ikring, bördiga åkrar, den stora landsvägen kantas med gårdar där de tyska bondgårdarna kringgärdades av prunkande trädgårdar. I närheten rinner en kanal.

Med Friedel Kellers gård var det något speciellt. Även om husets röda tegel liknade de övriga gårdarnas så ståtade hos hennes gårdsgavel en veranda med blyinfattade färgsprakande fönsterrutor där solstrålarna spelade. Trädgården framför var hennes ögonsten, ingen fick beträda den utan hennes tillåtelse. Friedel var nog inte en särpräglad bondmora, hon var mera lagd för det sköna och utsmyckande – dessutom passionerad samlare av vackra kaffekoppar. Hennes mor däremot skötte gården med järnhand, där varken slarv eller lathet tåldes. Kombinationen var lyckad, de två kvinnorna fick till både skötsel av gården och trivseln.

Vid ett av de väldukade kaffeborden med sina glänsande kaffekoppar i alla färger berättade Friedel Keller hur hon klarade sig undan den polska pöbeln och militären i slutet av augusti 1939:

Winston Churchills löften om bistånd till Polen ökade hetsen mot tyskar markant för varje dag. Tyska män bara försvann – tyska barn blev hårdhänt mobbade – vi gick i en ständig oro och fasa. Vi arbetade vidare, tog det som en terapi för att dämpa paniken. Men oron när någon av våra bekanta var borta i viktiga ärenden gnagde och förorsakade otakt i den dagliga tillvaron enär man ofta avbröt göromålen och spanade längs byvägen eller såg ideligen genom fönstret. Under aftonbönen bad vi innerligt: "Gode Gud sänd oss tyska soldater från Riket och ge oss frid och ro." Vi gömde en del av våra ägodelar under brädgolvet på verandan, täckte gropen med jord så att de vid en eventuell mordbrand skulle klara sig. Enbart mor och jag visste gömstället.

Så kom de en dag! Ett tiotal skränande, skrikande och hela armadan av okvädningsord in på gårdsplanen. Allt skulle slås sönder hotade de, men mor som kunde flytande polska svarade dem: "Att slå sönder ger er väl ingen vinst! Ta vad ni vill ha!" Inför dessa överraskande ord blev de först paffa – innan plundringen satte igång. När det var över band de oss vid ett vagnshjul utanför – i det ögonblicket red det in en grupp polska soldater på gårdsplanen. Vi kände oss lättade ty soldaterna hoppades vi var disciplinerade till skillnad från den skrikande pöbeln. Men vi misstog oss. Visserligen gavs order om att lossa mor och mig från vagnshjulet, men i stället bands vi fast vid köksbordet (som var bastant med stadiga ben inmurade i golvteglet, som deras sed var) och soldaterna fick order att bränna ned gården. Där satt vi, mor och jag, med samförstående blickar: ”Inte gråta, inte visa rädsla, inte visa svaghet” men du milde vad svårt det var! Plötsligt ropar gruppchefen: ”Lossa dem, och för dem hit!” Vi knuffades in i rummet, gruppchefen pekade på väggen och tavlan som hängde där. En bild av Pilsudski[3], polsk statschef. ”Detta räddar era liv”, sa han och yttrade vidare: "Min idol."

Därefter lämnade både pöbeln och soldaterna oss och gården, men band oss fast vid köksbordet igen. Visserligen släppte skräcken något, men vi undrade hur allt skulle sluta. Efter någon timme kom Werner Ratz en nära granne smygande, såg vår belägenhet, lösgjorde oss och vi smög oss duckande längs buskar och träd till skogen i nattens mörker. Här och var lyste brinnande gårdar, många hade räddat sig undan i tid och liksom vi tagit skydd i skogen där våra vakter stod i undanskymda gläntor.

Flykttillvaron i skogen var inte särskilt bekväm. Då och då valde några modiga att smyga ned till byn för att proviantera i resterna av sitt hem. Några dagar in i september tog mor resolut en korg och gav sig i väg till vår gård. Det var tyst, märkvärdigt stilla i byn när mor anlände till gården. När mor rumsterade som värst i det nedsänkta skafferiet hörde hon ett öronbedövande dån från gårdsplanen. I stället för att snabbt försöka smyga sig ut sjöng hon högt en polsk visa i tron att en ny grupp polska militärer kommit för att hemsöka gården. ["Efter dygnen i skogen såg jag minst av allt ut som bondmora”, inflikade fru Roeseler ”smutsig, okammad – "] Mor sjöng för full hals men avbröts av en stark stämma på tyska: ”Vad försiggår här!” Där stod en tysk soldat med geväret hotande mot mor på översta trappsteget. Mor fick först en ordentlig chock – men hämtade sig snabbt och blev riktig arg. ”Här har vi längtat efter er, bett efter er och föreställt oss er ankomst som befriare med blommor och sång, så riktar ni vapnet mot mig i stället! Jag är fru Roeseler och äger denna gård!" Ett par officerare kom till och såg verkligen frågande på den smutsiga kvinnan på trappstegen nedanför. "Kom med här", säger den ene barskt och mor följde med honom in i rummet. Pekar på bilden av Pilsudski och undrar om gården verkligen är tysk? Mor vände snabbt på bilden och frågade sedan vasst: ”Passar den här bättre?” Bilden på Führern Adolf Hitler lyste emot honom. "Men det säger jag att Pilsudski kommer att vara kvar på baksidan nu, den räddade våra liv men ni kan tro min rädsla att polacken skulle vända på den!" Hon berättade hela historien inför gruppen av soldaterna som samlats. Några av dem beordrades att följa med till skogen för att hämta oss alla, men det behövdes inte, vakterna hade redan upptäckt de tyska soldaterna och med jubel mött dem. Vilken dag det blev. Vi fick hjälp att röja upp, glädjen kan inte beskrivas, vi fick mat och dryck, hakkorsfanorna kom från ingenstans och vajade från de tyska gårdarna.

Sorgen kom senare när vi fick begrava några mördade bybor, barn, kvinnor, män. Min syster och hennes dotter hade det ännu värre i Bromberg, men tursamt nog kom de undan klappjakten från den polska pöbeln genom att gömma sig. Till och med tyskarnas husdjur blev steglade och stenkastade till döds.

Usch nej, låt oss inte förstöra vår kaffestund med dessa gräsliga minnen, men polska kommer jag aldrig mer att tala, det får mor sköta med pigorna och drängarna.

Jag såg på Führer-bilden på väggen, med tanken om bilden på baksidan. Min blick vandrade längs bordet med de fina kaffekopparna som räddats undan, tack vare gömstället, en del nya. Friedels vänner visste att en vacker kaffekopp alltid är välkommen som present även av befriarna som besökte hennes gård senare.

— — —

Jag besökte senare ett stort fält utanför Bromberg där gravarna var smyckade med kransar och blommor på de mördade tyskarna. Ett sorgligt hav av färger som nu förnekas av demokratierna.

/Vera Oredsson

Tillägg:

Mina tankar om Westpreussens återförenande med DAGENS Bundesrepublik är kluvna. Även om många tyskar önskar att kunna bo där deras förfäder har jagats ifrån, så är Polens hållning mot den färgade invandringen ändå ett visst skydd i rasfrågan. Bundesrepublikens invandringspolitik är lika förfärlig som vår i Sverige. Westpreussen är visserligen ockuperat av polacker, men ändå av en VIT befolkning som fungerar som en barriär mot den i andra delar av Europa pågående rasblandningen.

Begrepp i artikeln:

  • 1. Bromberg, en stad och provins som länge var befolkad av ungefär lika många tyskar som polacker och under olika perioder har tillhört både Tyskland/Preussen och Polen. Byn Kruschdorf ligger i närheten av staden Bromberg som blev känd just för etniska konflikter när kriget startade, då polacker massakrerade tysk civilbefolkning efter att lokala tyska paramilitära styrkor anklagats för att ha attackerat retirerande polska trupper i staden. Massakern kom att kallas för "blodiga söndagen" av tyskarna.
  • 2. Sammeltassen – en uppsättning av kopp, fat och assiett – vanligt i Tyskland förr – många kvinnors hobby som samlarobjekt.
  • 3. Jozef Pilsudski, polsk statsman och militär 1867 – 1935. Polens första statschef när landet blev en självständig stat 1918.