KRIG • När bomberna nu faller i Ukraina minns Vera Oredsson hur det var att uppleva detsamma i Tyskland under andra världskriget. Här berättas om en kväll i mars 1943 då ett grannhus träffades och Dr Goebbels själv rörde sig ute på Berlins gator för att ingjuta mod i befolkningen.

Just nu tycker vissa kanske att nostalgi från andra världskriget inte är särskilt relevant. Men upplevelserna under en bombning kan eventuellt ge en tankeställare hur det kan bli även för oss.

Mödrar är oroliga för barnens psyke, men konstaterade under kriget att de tål många gånger mer än man kunde tro. Rädslan och oron från vuxna gör många gånger mer skada än själva händelserna. Mod – ”att gilla läget” – inför barn ger mera psykisk styrka. Min far gick alltid med mig upp på taket efter anfallen för att se var förödelsen skedde. Konstaterandet stillade en viss nyfikenhet och gav rädslan en känga. Vi satt tillsammans i familjen efter några timmar i skyddsrummet när sirenerna gav ”faran över” i vårt hem med ett glas rödvin blandat med varmt vatten. ”Glueh wein”. Att man fick två timmars längre morgonsömn var ett plus för mig som avskydde skolan. Jag hoppades faktiskt att den skulle få en fullträff – men NEJ.

Nu talar jag om Berlin som skonades från eldstormar utan träffades av sprängbomber eller brandbomber, de sista kunde vi hantera och släcka med sand. Sakteligen vande man sig vid bombningar som ett inslag i tillvaron helt enkelt. Man hängde ordentlig sina kläder i en viss ordning (vilket jag gör än i dag) för att snabbt kunna få på sig dem vid varning. Det sorgliga är att vi anno 2022 inte har utvecklats längre utan vita bröder och systrar kämpar mot vita. Hade rasstoltheten funnits så skulle vi ha kunnat undvika att se dessa bilder av sönderskjutna vackra byggnader, vita folk som flyr undan granater och detta i Europa. Istället borde vi ha en enad front mot den arabiska och afrikanska smygockupationen.

Och väggen sprack

Nedan följer en redogörelse från min bok ”När flaggstängerna blommade” om en kväll i mars 1943.

En marskväll i slutet av månaden, när den segervissa vinden vinande blåste genom takåsarna i Berlin följde jag med ögonen i stjärnljuset genom fönstret vindflöjeln, likt bedjande änglar, som rörde sig än åt väst och än mot öst runt skorstenskanterna. Radion var högt påslagen i vardagsrummet där mina föräldrar satt och lyssnade. Min åtta år yngre bror sov djupt på andra sidan i vårt gemensamma rum. En smal springa från vardagsrummet släpptes in genom dörren och belyste min Führerbild över sängen som med sina Rembrandtfärger gjorde ett gyllene intryck med de blåa ögonen blickande över rummet.

Jag skulle just till att somna in då min far med ett ilsket utrop stängde av radion där en falsksjungande sopran överröstade orkestern – trodde han! Knappt hade apparaten stängts av då en öronbedövande explosion skakade vår fastighet så att väggen över min säng sprack snett från golv till tak. Führerbilden gungade till och i min barnsliga tro var jag övertygad om att det var hans bild som höll ihop väggen så att den inte rasade över mig och min säng. Denna reproduktion som jag önskade mig och fått till min födelsedag.

Kvickt hoppade jag i mina noga framlagda kläder medan mor hjälpte min bror med sina. Samtidigt ringde det på dörren där grannar förfrågade sig om vi inte hörde sirenerna tjuta.

Misstaget var inte så konstigt enär vi var vana vid att en radioröst alltid bröt in i programmen och informerade om fientlig inflygning. Så skedde inte den här gången och vi blev bokstavligen tagna på sängen.

Vi skyndade oss ned till skyddsrummen under ackompanjemang av luftvärnseld, brummande flygplan och bombkrevader. (Vårt hyreshus klarade sig som ett under genom hela kriget med undantag i ett senare skede när vår våning träffades av brandbomber som dock släcktes snabbt.)

Så fort ett visst lugn infann sig gick far sin kontrollrunda kring kvarteren som var hans uppgift som skyddsvakt. Han brukade komma tillbaka efter en stund och ta med mig upp på taken, vilket jag uppskattade då jag alltid fick smärt och orosförnimmelser i benen under skyddsrumsvistelser när de varade i timmar. Men den här gången kom en andfådd far med order om handräckning ty grannfastigheten stod i lågor.

Risken var omedelbart förestående att vårt hus kunde antändas av lågorna då gnistorna i blåsten föll tätt över vår takås. Vi bildade en kedja med vattenhinkar som fylldes från våningarna. Det fungerade bra efter alla övningar, men vattentrycket föll och snart var vi ända ned i bottenvåningen. Som väl var vände vinden och vi kunde bege oss upp på taket för att skåda skadorna. Skyddsvakterna hade arbetat febrilt med vattenbegjutningen och tegelpannorna gav ifrån sig ett fräsande ljud vid kontakt med vattnet.

Grannhuset liknade med sina brinnande lågor i våningarna en upplyst kuliss där fönstren klirrade med sina spöklika ljud och föll ned i trycket av hettan. Ibland for några gnistor över oss och en av mina flätor som stack fram under vindtygsjackas huva fräste till. En stank av bränt hår väckte min uppmärksamhet och jag kvävde kvickt glödpartiklarna med mina handskar. Oförberedda hör vi ett brummande. Lite ljusare än de ljud som bombplanen gav ifrån sig som vi fruktade. Vi blev inte särskilt oroliga. Måhända ett spaningsplan eller ett av våra jaktplan när visslande och knattrande ljud började vina kring oss. Vi kastade oss bakom en skorsten och med hatfyllda tillrop knöt vi nävarna efter den engelska marodören som med sin kulspruta besköt den släckande befolkningen. Ånyo fick fick jag rikta uppmärksamheten till mig själv. Jag blev träffad av en rikoschett från en tegelstensflisa under beskjutningen som sårade min vad lätt. Jag röt ännu mer av ilska: ”Satans as! Humana engelsmän – tvi vale!” Önskade hett att jag hade kunnat skjuta ned marodören, men denna händelse – nog så stor då – var ändå bara en försmak över vad som komma skulle och där terrorbombningen över Dresden i februari 1945 bara var ett av flera övergrepp. Mig gavs i alla fall en insikt över vad för slags fiender vi hade att göra med.

Här får jag göra en passus från boken: Just i dagarna funderade jag över detta engelska plan, som eftersläntrare, varför? Jag har helt glömt i alla dessa år – att en gata i närheten blev avspärrad av Röda korset-fordon där kroppsdelar befriades från träden. Ett engelskt flygplan har sprängts och piloten omkom. Troligtvis var piloten sårad och planet skadat – och i hans hjärna uppstod väl tanken att döda så många tyskar som möjligt innan han själv skulle störta?

Efter omplåstring och några timmars sömn gick jag till grannfastigheten för att hjälpa till med utrymningen där. Då och då flammade det åter till i de svartbrända bjälkarna och bråtet som tycktes få lite näring i den våt drypande stinkande atmosfären av bränt tyg.

Vid gårdsporten fann jag en gråtande gammal kvinna, fastän man inte var van vid att Berlins kvinnor fällde tårar under eller efter bombningarna utan med sammanbitna miner och ett visst mått av galghumor stötte varandra och omgivningen som höll paniken nere. Ett vanligt karaktärsdrag hos dem. Panik är som bekant en större fara än själva attackerna som på ett eller annat sätt alltid kan bemästras och övervinnas. Jag har svårt att ge tröst, men den här tantens tårar berörde mig när hon i all denna röra och febrila verksamheten i röken, stanken och förstörelsen patetisk beklagade sig över det fina porslinet som hon inte kunde rädda. Det fanns på tredje våningen i ett vitrinskåp i köket eller det som en gång var ett kök, men det var enligt skyddsvakterna nu oåtkomlig på grund av rasrisken. Jag skådade upp längs trapporna. De två första avsatserna var något så när oskadade, men den tredje där räcket var bortbränd liknade en svartbränd logestege. Trappstegen mot väggen syntes mig användbara och jag lyfte min medhavda tvättkorg med några handdukar besluten att ge mig upp efter hennes dyrbara ägodelar, trots den gamla damens protester. Modigt? Mer dumdristig självhävdelse för att bemästra fegheten. Väl så vanligt hos tonåringar.

Jag förvånades över den ojämna förödelsen. En del våningar helt intakta, som om någon nyss städat, men andra totalt demolerade. Himlen lyste genom de taklösa bjälkarna och jag kunde lätt hitta det oskadda vitrinskåpet. Där stod det genomsurt av vatten men skinande vit och helt intakt. Med ivriga händer packade jag ned det underbart vackra porslinet i korgen, väl medveten om att ett krossat sådant inte skulle vara till någon glädje. De lätta sirliga pjäserna med rokokoornament, tallrikar, skålar som förnimmelser av Mozarts melodier från 1700-talet var verkligen vackra. Men jag försattes snabbt tillbaka till 1943 då några rykande bjälkar ovanför skåpet varnande började knaka. Jag fortsatte att fylla korgen så mycket min bärförmåga tillät. Under fara och intalad beslutsamhet får man oanade krafter som benämns adrenalin och jag började nedstigningen.

Upprörda röster hördes nedanifrån och ett brak bakom mig talade om att köket föll samman med kraften av de nedstörtande glödande bjälkarna. Med darrande knän och sammanbiten vilja fortsatte jag nedåt där oroliga SA-män på väg upp, sträckte sig efter mig och befriade mig från bördan under ömma tillsägelser över min dumdristighet. Kvinnan blev väldig tacksam över att ha något av sina kära ägodelar från servisen hos sig.

Efter denna pärs gick jag upp till en väninna, Ilse Salm, som bodde på granngatan för att få en lugnande pratstund. Ilse och hennes familj kom från Koblenz, en Rhenlandstad. Huset där de bodde var ett nybygge från senare hälft av trettiotalet, luftigt, ljust och modernt. Från deras köksfönster hade jag god översikt av den nedre delen av min gata och där kunde jag se min mor bära ut hushållsattiraljer. Hon var något längre än Berlinkvinnorna, slank och hade något av en aristokratisk hållning över sig som svenskorna hade på den tiden. Jag såg min f.d. rektor från folkskolan komma cyklande för att förhöra sig om någon av hans elever blivit utbombade. (Han avrättades av kommunisterna 1945.)

Ut kom min far i sin SA-uniform bärandes på en symaskin, då helt plötsligt en kvinnofigur lossnade från sekelskiftsfasaden och i fallet dränkte honom i ett moln av gips. Oroliga tillskyndande människor brast i ett hjärtligt skratt, när min far helt oskadd fortfarande bärande på symaskinen under avdammande från kamrater lakonisk yttrade: ”Jag har alltid önskat mig att bli överfallen av nakna kvinnor – det kändes inte alls bra”.

Jag lämnade de passiva Koblenzarna och vände tillbaka till de aktiva Berlinarna. Efter en stund kom i alla fall Ilse till oss för att hjälpa till. När våra armar inte längre orkade föreslog Ilse att vi skulle se på förödelserna i omgivningen och jag ångrar inte att jag följde förslaget, ty det gav mig en upplevelse helt ovanpå denna dags alla händelser.

Vid Breitenbachplatz, ett modernt centrum beläget mellan Friedenau och Steglitz var förödelsen total. Sprängbomber som spräckte min vägg, hade förvandlat detta bostadsområde till en ruinhög. Människorna där bar tegelstenar på tegelstenar för att befria några skyddsrum från tyngden och få ut de instängda. Några medelålders män i välpressade ortsgruppsuniformer – som av SA föraktfullt kallades ”uniformsförvaltare” och inte hade så mycket hum om ideologins folkgemenskap, men ändå gärna ståtade i sina granna uniformer – dirigerade lite högfärdigt med ordergivning som var helt onödig till den intensivt arbetande civilbefolkningen. Plötsligt och oväntat kommer en bilkaravan snabbt till platsen där Ilse och jag står. Bilarna stannar och ut stiger en liten man i overall och sällar sig till de arbetande medborgarna… Nu blev det fart på de ”granna gubbarna”, ty den overallklädde mannen var ingen annan än riksminister Dr Goebbels.

Hans tröstande röst med sin vackra klang känns igen. Han hade för vana att fara från plats till plats där terrorbombningarna över Berlin sattes in och var på detta sätt en inspiration till nya tag. Ett kännbart moralisk stöd som också gav avtryck på Ilse och mig.

Skyddsrummen befriades och lättade människor vacklade ut i det fria, utom på ett ställe där tiotals människor dött av en läckande gasledning.

Mor bad mig vid hemkomsten att bege mig till mormor och morfar och naturligtvis farfar och farmor (de var grannar) för att informera dem om läget. Halvvägs möttes jag dock av tant Hedvig, min fars faster, som sänts av dem i samma ärende gällande vår situation.

Lugn, men mycket trött efter det händelserika dygnet somnade jag på kvällen in i vetskapen om att ingen i vår familj kommit till skada, något som inte var alla Berlinare förunnat.

— Vera Oredsson