TREDJE RIKET. Vera Oredsson fortsätter här att berätta om tiden i Tredje riket, i denna tredje artikel om tiden innan kriget.

Illustrationsbild. Foto: Bundesarchiv Bild (CC-BY-SA 3.0)

En snöstaty, vad har den att göra med den segrande nationalsocialismen i januari Berlin 1933? I mitt 90 åriga liv är sex år av en gryende nydaning väldigt kort. Så kort att det kan jämföras med mina blickar mot en vacker staty som gjorts av en bildhuggare – amatör eller inte – föreställande en vacker Viking med lockar och finmejslat ansikte som höjer handen till seger. En femårings beundran men med sorg när tövädret förstörde den bit för bit på Opitzstrasse i Berlin. Så vacker – men tiden att smycka gatan var så kort. Naturligtvis hade jag som fem inte kunskapen om denna jämförelse då. En så kort tid av omvälvning som började med SA-marschen med facklor i handen och glada Berlinare som kantade gatorna. Det var verkligen en framtidstro av oanade mått som skulle börja och ta slut på förnedringens tid med arbetslöshet, fattigdom, den förhärjande omoralen, judarnas makt och evigt käbbel utan resultat. Nu kom orden ”Gesagt, Getan” (Sagt och Gjort) att gälla; ord följdes av handling. Jag förnam trots min unga ålder en förändring när jag såg de blankpolerade stövlarna i glansen av facklorna. Längre bort en heilande man vid ett fönster: Adolf Hitler! Men mitt intresse var mer koncentrerat på de sjungande bruna kolonnerna med min mor i handen. Far var ännu inte SA-ansluten men har anmält sitt intresse och fick hålla ordning på åskådarna någonstans.

Livet förändrades – ”de fula gubbarna” försvann kvickt och vi barn kunde leka på våra gator med hopprep och allehanda leksaker. Nu är det så med tyska barn, de kunde organisera sig själva med olika ringlekar som fanns i folkets arv sedan lång tid tillbaka. Lite politik fanns med i en lek: En rad stod och framför dansade en utvald och sjöng: ”Min älsklingsfärg är blå – därför att min älskade är sjöman, blått, blått, blått är allt vad jag har.” Och ställde sig sedan framför en flicka i raden som i sin tur fick välja en färg osv. Vit blev bagare, svart sotare, brun bonde. Dessa två färger svart och brun förvandlades av oss som var NS-anstuckna till: Min älskade är SS-man eller SA-man. En naturlig reaktion som aldrig togs illa upp.

Far fick arbete efter lång tids arbetslöshet som teknisk ingenjör inom rälsbunden trafik. Slut med dessa myräggsplockningar till fågelhandlarna. Slut med städningsarbeten hos den svenska överklassen för min mor i huvudstaden. Slut med ett rum där vi fick hyra ut det andra och min sängplats i köket. Vi flyttade till tre rum och kök, till en annan stadsdel utanför Berlin – Steglitz. Innan flytten åkte mor och jag till en koloni i Sverige tillsammans med andra tysksvenskar. Bybarnen där förundrades över våra lekar med avundsjuka. Pojkarna grävde ur en jordhög ”en bil” med säten och ratt som vi hittade. Nådigt fick byns barn ”åka med”.

Hemkomsten blev en härlig överraskning. Far antogs i SA – där stod han leende och tog emot oss vid Stettiner Bahnhofs perrong i full uniform. Han tog mig i famnen och bar mig med den hakkorsprydda armen till bussen som skulle föra oss till Steglitz. Ett eget rum. Min spjälsäng skulle bytas till en större vid första avlöningen. Fürsorge inrättades i olika distrikt för hälsoundersökning av mödrar och barn. Hitlerjugend utvecklades till en organisation för flickor och pojkar från 10-årsåldern, vilket var frivillig – men önskvärd. Allt genomsyrades av den folkgemenskapen som skulle bli det huvudsakliga ändamålet för Tyskland. Men en sådan fordrar mångårig sammanhållning – inte bara de 12 år av nationalsocialismen som splittrades av andra makter.

Sex år och skolan skulle börja. För mig ett gissel – men nödvändigt. Uppfostrad i en familj som svärmade för det akademiska blev det en huvudsaklig väg för föräldrarna men inte för mig som hellre ”såg mig omkring” och svärmade för nationalsocialismen och hatade matematik. Det fanns två folkskolor i min närhet. Blandat med flickor och pojkar, en flickskola och pojkskola delat. Redan första dagen blev ett missöde – vi får som nybörjare stora strutar fulla med godsaker av släkten. Strutarna skulle påvisa vetandet som ökar med skolgången. Jag fick några av släkten från fars sida, skulle till fotografen, som brukligt var – ramlade över en sten och skadade mitt ansikte ordentlig. Så någon fotografering blev inte av. Fick börja första året i blandklassen – med en hemsk lärarinna som inte tyckte om mig. Mitt betyg fick ett resultat av vrede på mig från fars sida. Min mor ordnade plats till den andra flickskolan med en nationalsocialistisk rektor som gärna anställde lärare med NS-sympatier. Trivdes där av och till men mycket bättre än på den första skolan. Lyckades utan att smila in mig hos rektorn att bli lite av favorit – och detta mina läsare kom sig av min svenska härkomst. Vi hade i syslöjden vackra handarbetsväskor i tyg – min mor broderade en i ett vackert svensk mönster. Vid ingången stod vår rektor ibland och kollade oss att vi gick lugnt och ordentligt. Han upptäckte min handarbetsväska och undrade över det vackra mönstret i dalastil. Jag svarade att den är svensk och att min svenska mor hade broderat den. Han var turligt nog för mig svärmare av Norden, särskilt Sverige. Vår rektor hade som vana att då och då vara lärare i olika årsklasser. Det var väldigt bra för mig när min klass blev hans tur – men han var besviken över mina räkneresultat. Han gjorde tappra försök att hjälpa mig. Men i uppsatsskrivning och historia hade jag goda resultat. Fick i alla fall slippa bli ”kvarsittare” år från år i denna skola. Vår skola hade en sånglärare som inte hade den demokratiska tendensen att ALLA skulle vara med i sångkören. Det resulterade i att vår sångkör var av en mycket god klass. Varje år fick vi sjunga en och en för sig, de omusikaliska fick sitta och höra på. Mycket avancerade klassiska verk fick vi uppföra vid föräldrarnas träff i aulan. Jag vet att många föräldrar skulle opponera sig mot ”diskriminering” av detta slag. Men betänk: de musikaliska lider av en falsksjungande kamrat – det vet jag själv. I Hitlerjugend fick dock alla sjunga med. Redan som ung tror jag på att man får lära sig vad man inte kan eller har anlag för. Mina teckningar t.ex. blev aldrig uppsatta i klassen. Men sjunga kunde jag, och blev kallad ”die Schwedische Nachtigall” av sångläraren. (Men efter två strumaoperationer i 40-årsåldern tog rösten slut.)

10-årsåldern – Hitlerjugend
Äntligen! Hitlerjugend som jag strävade efter. Fick sista julen uniformen, vit blus och svart kjol. Knapparna var stämplade med JM Jungmädel och med lätta steg gick jag till min första sammankomst och invigning. Det första vi fick lära oss var uppställning efter storlek, vilket ändrades varje halvår. Ut med bröstet in med magen, sträck på dig. Se rakt fram, ett, två, tre, fyra osv. huvudrörelse till vänster, vid upprop. Rakt fram igen, och gruppering med marschtakt. VAD JAG TYCKTE OM DET! Rechts, links, rechts, links (höger, vänster). Vid andra tillfällen när vi drillats färdigt, HJ-orkester och vimplar. Långmarscher med takt gör en mera uthållig och mindre tröttande – det var inte bara ”nazisternas ide” – vi älskade det. Idrott blev däremot inte min favorit. Men säkert nyttigt. Varje år fick vi tävla med märkesutdelning – fick det bara två gånger – då jag kunde uppvisa mina långkast som tog höga poäng mot väldigt låga poäng i snabb löpning, höjdhopp och längdhopp. Spjutkastning, hårdboll och kulstötning var jag mycket bättre på. Vi övade varannan söndag under sommartid. På vintern inomhus med gymnastik. Varannan söndag skulle vara familjens.

Far hade liknande ”problem” i SA. Men han fick ju skjuta också, där var han suverän. Vilket han lärde mig privat. Familjesöndagarna gick vi långa promenader i de många olika parkerna som fanns i Berlin. Kan ännu i dag känna en viss längtan efter de tunga vackra klockklangerna som hördes från olika håll till gudstjänsterna. Far var Gottgläubig och gick aldrig till kyrkan. En tro på en högre makt – men inte Bibeln som Himmler lanserade bland nationalsocialisterna. Mor tillhörde protestantiska Svenska Kyrkan men gick inte dit när prästerna byttes ut till femtekolonnare. En gång i veckan Heimabend – en träff med sångövningar av NS-sånger, läsningar av olika tyska författare, diskussioner. Närmare jul lagning och målning av leksaker, små gåvor till de mindre osv. Ibland när kylan tillät skridskoåkning med musik bland andra opolitiska ungdomar.

1 maj 1938
En första stor sammankomst med löfte om att se Führern! Sportpalatset i Berlin. (Den kan ni se ännu på Youtube under May day in Berlin 1938.) En dag som för evigt befäste min ideologiska ställning – trots min unga ålder. Det var kyligt, men vi beordrades att ha korta vita sockor. Vi åkte, sjungande som alltid med S-Bahn till Sportpalatset som byggdes till Olympiaden 1936. Spännande, glada men vi frös i våra vita blusar. Var avundsjuka på de som fick ha sina bruna jackor på. VARFÖR? Jo, i brun skrift kunde vi läsa Großdeutschland från våra bänkar högt upp under vimplarna. Men solen kom – värmde och samtidigt kom Adolf Hitler, körde sakta en runda i bilen – JUBLET brast lös. Inte påtvingat, inte ordergivet, utan helt från våra hjärtan! Jag, glömmer det aldrig! Adolf Hitler höll tal, men vi bara jublade, jublade och jublade. Vimplarna fladdrade, HJ-ungdomar stod givakt framför segelflygplan, allt tog så småningom slut när Führern åkte vidare till andra evenemang i Tyskland.

Våra jackor togs på och på planen serverades Eintopf. Ni vet en rätt med kokta grönsaker och malet kött i en gryta. Det blev lite smolk i bägaren när halsdukarna skulle delas ut – mina idrottsliga prestationer var inte tillfredsställande och jag fick inte halsduken som de flesta andra efter ett halvår inom HJ. Vid nästa möte hindrade mor mig att gå. Hon menade att med min ideologiska övertygelse av trofasthet skulle jag ha varit värd halsduken många gånger om. Min ungdomsledare ”Schaftführerin” kom och frågade varför jag uteblev – då skulle ni ha hört min mor, hon skällde ut henne till den milda grad. När hon gick undrade jag ängsligt vad som skulle ske – men dagen efter kom en högre BDM ”Gruppenführerin” ledare med en halsduk och skinnknut och bad om ursäkt. Ja, den svenska vågande oppositionstendensen mot orättvisor är nog inte dum och hjälper i många fall. Jag återgick till mina tjänstgöringar i Hitlerjugend och var nöjd och lättad för det.

Men skolan – mina föräldrar ville sätta mig åtminstone i Realskolan. Inträdesprovet klarade jag – men vad jag vantrivdes. Lärarna, både kvinnliga och manliga tyckte jag var ointressanta, högfärdiga och hånfulla mot mig. Jag skolkade helt enkelt. Den 9 november 1938 anmodades min far att komma till skolan. Ett datum som erinrade mig inte bara det att min far butter och arg (han visste om avvisningen från skolan) kom till Schlosstrasse, med många judiska affärer, utan också att vi då trampade genom glassplitter över gatan på vägen till realskolan. Jag frågade vad som hänt? ”Det vet jag inte – och du skall inte bry dig om annat än skammen att inte klara realskolan!” Ja, hela släkten var sur på mig. Men en sak undrar jag, min far visste inget, alltså var händelserna den 9 november 1938 (under den så kallade Kristallnatten) spontana och inte beordrade! (Min bror Folke ljög alltså när han beskyllde min far för att ha deltagit, han hade problem av annat slag.) Efter den dagen fick jag gå tillbaka till min skola där jag trivdes bättre. Den rektorn tröstade mig och sa att han saknade mina uppsatser. Jag saknar ännu hans dörr där det stod: ”Här hälsar vi med Heil Hitler.” Rektor Kollander som hade valspråket ur Eddan ”Gelobt sei alles was hart macht” (Samma som Göran Oredssons böcker: ”Prisat vare allt som gjort mig hårdare”) blev av tyska kommunister avrättad efter 1945.

Ja kära läsare, ni tycks vilja veta mer, livet fortsatte så här tills kriget började och två år till. Vi levde som vanliga européer då, men tryggare, med olika sociala reformer som Socialdemokraterna härmade bokstavligen. Barnbidrag, bosättningsbidrag för unga familjer, arbetsskyddande lagar, bonus till duktiga arbetare osv. Rasbiologiskt var vi i Tyskland inte så rena som i Sverige, därför beundrade vi ert folk. Vi strävade efter att få slut på uppblandningen med olika raser, fast utan påstådda förföljelser. Judarna förklarade krig – vi försvarade oss med hårdhet för att rädda Tyskland från förfallet. Adolf Hitler var mycket förtvivlad att Churchill avvisade fredsanbuden. ”Att detta fyllo inte begriper – jag vill inte krig utan bygga!” och vi såg ju hur mycket det byggdes. Byar, härbärgen, ståtliga byggnader av politisk karaktär, hyreshus osv. Så jag tror HONOM! Ruinerna stod andra för.

/Vera Oredsson

  • Publicerad:
    2021-03-09 10:40