RECENSION. Martin Saxlind har läst boken ”Att förstå alternativhögern” som Logik Förlag gav ut förra året.

Med anledning av att Nordisk alternativhöger arrangerar en konferens i Stockholm nästa helg tänkte jag passa på att recensera boken ”Att förstå alternativhögern”.

Boken släpptes i slutet av 2017, det år då alternativhögern på allvar kom till Sverige. Bokens huvudfundament är åtta kapitel skrivna av åtta olika skribenter med koppling till alternativhögern. I kapitlen delar skribenterna med sig av sina tankar om alternativhögern från olika perspektiv.

Det första kapitlet av Joakim Andersen (även känd som ”Oskorei” på Motpol) inleder boken starkt och ger en i mina ögon balanserad och rättvis beskrivning av alternativhögerns rötter. Kapitlet behandlar den franska nya högern och de olika politiska miljöer i USA som sammanstrålade och bildade den amerikanska alternativhögern.

Ur ett nationalsocialistiskt perspektiv har det varit lätt att tycka att den franska nya högern varit överdrivet intellektuell och feg i vissa frågor. Alternativhögern har därför i våra ögon kunnat ses som ett steg framåt då den varit mer villig att ta i ras- och judefrågan samt har anammat en radikal politisk mentalitet och inte i onödan tar avstånd från andra nationalister.

Andersen presenterar dock i sitt kapitel en historisk kontext som i någon mån ursäktar den nya högerns brister: Massinvandringen hade inte inletts när nya högern formerades i slutet av 1960-talet, vilket gjorde att rasfrågan inte var lika akut som idag. Den nya högern vände sig till den existerande politiska eliten i Frankrike och hoppades kunna styra in samhället i en annan riktning än den nuvarande, vilket förklarar den akademiska stilen. Och rent allmänt bildades nya högern under den politiska reträtt som Europa tvingades till efter andra världskrigets slut. Nu råder andra tider och alternativhögern har därför en mer radikal och populistisk inställning.

Anton Stigermark, en av bokens två redaktörer, skriver i det andra kapitlet om alternativhögerns förhållande till postmodernismen. Det här är nog bokens mest komplicerade och abstrakta kapitel, men kapitlet förklarar i alla fall hur alternativhögern på ett nästan paradoxalt sätt har anammat postmoderna metoder i sin kamp för att undergräva de idag förhärskande värderingarna i västvärlden.

Den andre redaktören, Jonas Nilsson, skriver i sitt kapitel om anarki och fascism, vilket är ett tema han även behandlat i boken ”Anarkofascism” som också släpptes förra året. Nilsson ingår alltså i alternativhögerns ”högerfalang” och kritiserar den äldre nationella rörelsen för att ha varit mer ”vänstervriden”. Bland annat Nordiska motståndsrörelsen nämns i det här sammanhanget och Nilsson skriver att organisationen ”vill förstatliga jordbruket”, vilket inte stämmer om man läser i organisationens partiprogram.

Nilsson går också in på Ukrainakonflikten och synen på USA, där han verkar mena att alternativhögern har en annan inställning än den gamla nationella rörelsen som är väldigt negativ till amerikansk kultur och utrikespolitik. Det här är en komplicerad fråga. Det kan hända att nationalister i Europa ibland har gått för långt i sin antiamerikanism och alternativhögern i USA bejakar självklart sin identitet som vita amerikaner. Men åtminstone de delar av alternativhögern i USA som jag följer och i stor utsträckning sympatiserar med (framför allt Richard Spencer och The Right Stuff-gänget) är starkt kritiska till USA:s utrikespolitik och kulturimperialism på samma sätt som nationalister i Europa är det. Både i USA och Europa brukar nationalister också vara medvetna om att det är judisk makt som ligger bakom den värsta skräpkulturen och landets våldsamma utrikespolitik.

Flera av kapitlen i boken är annars rätt så centrerade vid Sverige. Magnus Söderman skriver precis som Jonas Nilsson om alternativhögerns förhållande till den gamla nationella rörelsen som brukar kallas ”1.0” av vissa inom alternativhögern (översatt från det engelska uttrycket ”White Nationalism 1.0”).

Kristoffer Hugin gör i sitt kapitel en akademisk studie över personlighetsdrag inom den svenska alternativhögern. Studiens slutsats är att människorna i alternativhögern är lite mer autistiska än folk i gemen, men att det som regel rör sig om ett milt drag av autism snarare än en allvarlig diagnos och att detta kan vara en tillgång för rörelsen.

Även Stefan Jacobssons kapitel om alternativhögerns möjligheter att påverka parlamentariskt kretsar kring situationen i Sverige. Det kapitlet illustrerar också att alternativhögern är ett nytt och föränderligt fenomen då Jacobsson utgick från att rörelsen skulle få nöja sig med att stödja och influera Sverigedemokraterna, trots partiets många brister. Istället har åtminstone de synliga delarna av alternativhögern helhjärtat övergett SD i år och istället börjat stödja Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen framför SD.

En annan fråga där alternativhögern stått och vägt är frågan om organisering och offentlig aktivism. Rättsprocesser pågår i USA efter Charlottesville och det är möjligt att alternativhögern ger sig ut på gatorna igen när dessa blåst över, men det verkar också – på gott och ont – ha uppstått en viss konsensus om att man ska vara väldigt taktisk med att välja sina strider och att tiden för offentlig aktivism kanske ännu inte är inne.

I ”Att förstå alternativhögern” förutsåg Robert Rönngren i sitt kapitel mer formell organisering och öppen aktivism från alternativhögern både i USA och Sverige. Även Söderman menade i sitt kapitel att alternativhögerns nytänkande i Sverige skulle kunna leda till mer kreativ gatuaktivism. Christoffer Dulny uttrycker dock i sitt kapitel en syn som mer påminner om den som etablerat sig i USA:

Alternativhögern behöver både vara decentraliserad som organisation samtidigt som man kan komma överens om att agera centralt när så krävs. Det finns ingen anledning för oss att ha medlemslistor som riskerar att läcka ut, ha en stor och slö organisation som ska hålla uppe allt, eller för den delen bli alltför professionella. Vi är i grunden kulturarbetare och ska så förbli, det är min fasta uppfattning. Ha en armlängds avstånd till parlamentarismen, genomför aktiviteter men bli aldrig en renodlad aktiviströrelse, ha allianser men behåll självständigheten. Finns det något våra motståndare avskyr så är det att vi är så heterogena och svåra att få grepp om. De vill att vi bara ska vara en organisation, att vi ska lägga ut vår strategi svart på vitt och att vi ska genomföra öppna aktioner som de sedan kan krascha. Låt oss inte gå i den fällan. Med det sagt finns det massor av organisationer och partier som är ämnade för att göra det som vi inte gör, och det är alldeles utmärkt.

Personligen uppskattar även jag alternativhögerns öppenhet och heterogenitet. Dels vore det förmodligen svårt att ena den lite spretiga rörelsen i en mer formell organisation med enhetlig ideologi utan att viss fragmentering uppstår, dels är det bra att redan politiskt organiserade personer kan mötas genom alternativhögern utan att lojalitetsproblem uppstår då alternativhögern inte är en organisation som konkurrerar om medlemmar med redan existerande organisationer.

Boken avslutas i alla fall med en ordlista över begrepp som används av alternativhögern, vilket är rimligt med tanke på hur många unika och ibland svårbegripliga begrepp rörelsen använder sig av. Ordlistan tillsammans med vissa av kapitlen gör att boken är en bra introduktion för helt oinsatta läsare, medan vissa av de andra kapitlen ger mer insatta läsare insyn i vissa av vägvalen rörelsen står inför.

Det är förövrigt Dulny, Stigermark och Nilsson som föreläser på konferensen den 9 juni. Ett av konferensens teman är den ständigt aktuella frågan om hur man hanterar det politiskt korrekt förtrycket i dagens samhälle.

Boken kan köpas på Logik Förlag. Biljetter till konferensen kan köpas på Altnorden.

  • Publicerad:
    2018-06-04 11:30