KOMMENTAR. Studio Bothnia tog nyligen upp en intressant fråga; huruvida nationella bör gå på universitet eller inte. Det är en fråga som även förtjänar att tas upp i skrift, skriver Fredrik Vejdeland.
Det var i Studio Bothnia Poddversionen: Nordendagarna och universitetsutbildning som Robert Eklund och Simon Holmqvist diskuterade för- och nackdelar med att nationella utbildar sig på universitet och blir akademiker.
En sak som självfallet togs upp var vänsterns långa marsch genom institutionerna och huruvida den nationella rörelsen skulle kunna kopiera denna taktik för att på sikt sitta på maktpositionerna och därmed ändra diskursen i samhället. En lovvärd tanke, men precis som herrar Eklund och Holmqvist påpekade orealistisk och smått naiv.
68-vänsterns taktik att infiltrera samhällsinstitutionerna resulterade som bekant i att vänsterextremister blev lärare, journalister, akademiker, professorer, forskare, myndighetspersonal och så vidare vilket alltså innebar att de hamnade på positioner där de kunde sätta agendan i samhället. Listigt, och det gjordes som herrar Eklund och Holmqvist mycket riktigt påpekade helt öppet.
Nationell kulturrevolution?
Om den nationella rörelsen skulle försöka sig på ett sådant företag hade vi emellertid varit tvungna att göra det hemligt. Det är mycket svårt – i stort sett omöjligt – att organisera en större grupp människor att infiltrera de samhällsbärande institutionerna när extremvänstern samtidigt vakar som hökar över de maktpositioner de givits av makten. Vad detta försök förmodligen skulle sluta i – om det nu inte redan finns – är någon hemlig klubb med koder och hemliga handslag. Säkerligen fantastiskt för de som är medlemmar i den, men helt och hållet meningslöst för kampen.
Innan vi försöker något liknande behöver vi, på ett sätt eller annat, stöd från makten. 68-vänstern hade inte bara ynnesten av att deras motståndare var yrvakna borgare som inte kunde organisera motstånd utan också att de hade maktens stöd. Det var vid den tiden inne att vara marxist och de som då såg sig som ”revolutionärer” hade stöd inte enbart från det socialdemokratiska regeringspartiet utan också från dunkla och ännu mäktigare krafter som önskade kulturmarxismens genombrott.
För att vi skulle lyckas med något liknande måste förmodligen en aktör som Sverigedemokraterna först få reell makt i samhället, för att sedan dessutom understödja den nationella rörelsen. Ni förstår kanske att det blir svårt.
För att summera: Problemet här är makt – och vi har den inte.
Misslyckanden
Det finns ett annat stort problem med att skicka in personer till universiteten, nämligen att de inte sällan äts upp av systemet. Jag har varit organiserad i Motståndsrörelsen i 20 år och både en och annan gång hört medlemmar som sagt att de ska börja på universitet och sedan broderat ut hur mycket de kommer kunna hjälpa oss om si eller så många år när de väl är färdigexaminerade. Jag har lärt mig att detta sorts prat i nästan samtliga fall bara är ett lite mer raffinerat sätt att gradvis försvinna från kampen.
I vissa fall kanske de haft goda ambitioner från början men hamnat på höga hästar när de väl fått sin utbildning, när systemet godkänt dem som en del av samhällets förnämaste. Hursomhelst så är det ytterst ovanligt att de kommer tillbaka till kampen. Det finns undantag, och jag skulle här särskilt vilja lyfta fram Henrik Pihlström som faktiskt gjorde det han utlovade.
En annan väg
En nationell kulturrevolution får ses som ett rätt lönlöst projekt, men det innebär inte att vi inte vill ha akademiker eller att vi inte redan har dem i våra led. Tvärtom ser det idag ganska bra ut på den fronten.
Som radiochef och redaktionsmedlem inom Nordfront, alltså områden där jag kommer i kontakt med en del intellektuella människor, vet jag att många radiomedarbetare och skribenter är universitetsutbildade, även om det sällan skyltas med. En del av dem är offentliga personer, andra arbetar mer anonymt på grund av känsliga jobb och liknande. Om man ser till organisationen som helhet har vi långt fler akademiker än om man jämför med ett genomsnitt av befolkningen.
Vi har alltså misslyckats med att göra våra egna medlemmar till akademiker, men vi har ändå medlemmar som är akademiker?
Detta beror helt enkelt på att vi har lyckats rekrytera tidigare icke-politiska akademiker när de väl vaknat upp och blivit nationella. Här har nationalsocialismen – med dess radikalt annorlunda syn på livet – spelat en stor roll att dra till sig desillusionerade akademiker som söker efter en mening med livet.
Om vi ska ha en taktik kring denna fråga – och det tycker jag att vi ska ha – bör vi försöka övertyga akademikerna som blivit desillusionerade av samhällsutvecklingen och är på väg ur systemet. Vi bör lokalisera dem, välkomna dem med öppna armar och på samma gång kratta manegen för dem.
Kratta manegen
En sak som Studio Bothnia tog upp på ett bra sätt var vikten av att normalisera rörelsen och vårt budskap. Offentlig aktivism handlar inte enbart om att inspirera eller sprida budskapet utan också om att normalisera oss själva och det vi står för. Att vi har offentliga företrädare i våra podcasts eller på Nordfront handlar om detsamma.
För att rekrytera akademiker (men för den delen även sådant som militärer eller företagare) har vi måhända idag inte lika mycket att erbjuda som systemet, men vi måste till att börja med se till att bryta stigmatiseringen så att de akademiker och välbeställda som är mest idealistiska känner att de vill träda in i kampen. Det bästa sättet att bryta stigmatiseringen är att så många som möjligt blir offentliga. Att några går först och krattar manegen.
Även om Nordiska motståndsrörelsen ännu inte nått någon seger så kan vi se stora resultat vad gäller vår taktik att bryta stigmatiseringen. Det är sant att man som aktiv nationell (”nazist”) var mycket hatad i samhället för 10-15 år sedan, jag kan bekräfta det då jag var med. Det är också sant att det idag är enklare än någonsin att vara nationalsocialist och nationell överlag.
Här finns ett missförstånd om att en organisation som Nordiska motståndsrörelsen blivit mindre stigmatiserad (i vanligt folks ögon) tack vare Sverigedemokraternas framväxt eller på grund av samhällsutvecklingen, och då särskilt massinvasionen 2015.
Den främsta orsaken är i själva verket att våra egna offentliga företrädare på gator och torg, i publikationer och på andra plattformar tålmodigt under lång tid förkunnat vår sak, visat att det går att vara offentlig, ingett förtroende och på så sätt normaliserat vårt budskap vilket gett de resultat vi nu talar om. Nordfront har metodiskt arbetat utifrån denna taktik sedan 2012 och har sedan dess nått ett stadigt läsarantal på hundratusentals unika besökare varje månad vilka tar till sig och formas av ett nationalsocialistiskt budskap. Naturligtvis har vi nått våra delmål på vägen även tack vare yttre omständigheter som varit till vår fördel.
Vi har fortfarande en lång väg att gå, men jag tycker ändå att vi kan kosta på att slå oss för bröstet då vi nått väldigt långt i arbetet att förändra folks attityder och åsikter till oss genom att ha brutit med den värsta stigmatiseringen. Begrepp som ”nazist” och ”rasist” har idag blivit nästintill meningslösa begrepp, delvis för att det överanvänts av systemet men också för att sådana som vi har tagit plats i det offentliga rummet och på ett trovärdigt sätt kunnat bemöta fördomar.
Jag säger inte att nationella individer inte ska gå på universitet, men som rörelse måste vi börja i rätt ände. Att bryta stigmatiseringen är av högsta vikt.
Ursprungligen publicerad på Nordisk Radio.
Hoppa till huvudinnehåll
