Alla som uttalar sig vara nationalister, vare sig anonymt eller öppet, får stämpeln NAZIST för att de skall skämmas för sina åsikter. Det spelar alltså ingen roll om man tillhör Sverigedemokraterna, Nationaldemokraterna, Svenskarnas Parti eller andra organisationer, man är stämplad och blir kallad för nazist. Är man inte uttalad nationalist men kritisk till invandringspolitiken, så vips är man NAZIST. Numera är man NAZIST så fort man inte är politiskt korrekt, är emot mångkultur och den slags berikning eller helt enkelt månar mer om de sina än om en neger från Somalia. Vi måste avmystifiera alla tillmälen som kastas efter oss, vi måste bli av med beröringsskräcken till den nationella rörelsen och i synnerhet till nationalsocialismen.

Jag är helt på det klara med att alla inte har samma åsikter inom den nationella rörelsen. De olika partierna eller organisationerna skiljer sig åt genom att vara mer eller mindre radikala. Det finns småborgerliga kulturkonservativa partier utan någon egentlig livsåskådning och hela skalan upp till de med nationalsocialistisk världsåskådning. Den stora skillnaden är att de som inte bekänner sig till nationalsocialismen anser sig mer rumsrena än de förra; de tror sig ha större möjlighet att bli accepterade hos folkflertalet. Det stora folkflertalet har en uttalad beröringsskräck gentemot nationalsocialister. Denna beröringsskräck har sionismen odlat till nästan fulländning allt sedan andra världskriget genom myter. De allierade var fullständigt i händerna på den sionistiska rörelsen och är det än idag. Inte bara de allierade utan hela västvärlden styrs av ekonomiska maktmedel från judiska intressen över hela världen. Genom massmedia som till största delen ägs av just judiska intressen har vi i väst blivit överösta av deras propaganda, länder har förmåtts att skapa lagar som förbjuder människor att tänka och tala fritt; man har skapat den politiska korrekthetens hegemoni. 

Västländerna har liberaliserats till den grad att inga excesser i anti-moralisk dynga anses onormalt. Som reaktion mot allt detta förfall, all dekadens, splittring av familjen, bögeri och sodomi, mord, överfall och våldtäkter av främmande element börjar sunt tänkande folk söka sig till nationalismen. Är det så konstigt då? När regimen gör allt för att förstöra ett folk, dess traditioner, dess normala samhörighet med gelikar, är det ganska klart att man söker sig till något som reagerar mot detta onaturliga ingrepp i våra liv. Nationalismen värnar ju om nationen, en gemenskap (utan fysiska gränser) som delar ett gemensamt språk, kultur, etnicitet, härkomst och historia. Nationalismen andas trygghet för de flesta normala människor. De mindre begåvade, mentalt störda eller till och med de överbegåvade, i vissa fall, har problem med att ta till sig det naturligt sunda. Viss vetenskap menar att intelligenta personer tenderar att överanalysera och använda ett abstrakt tänkande i icke-adekvata sammanhang, vilket leder till absurda slutsatser medan sunt förnuft eller ett objektivt förhållande till fakta leder till helt andra konklusioner. Många intelligenta personer använder helt enkelt sitt abstrakta tänkande för att kringgå sunt förnuft och når därmed andra, i regel politiskt korrekta, ”slutsatser”. (läs denna artikel)

Alltnog, tillbaka till beröringsskräcken. Historiskt har det visat sig att icke radikala krafter aldrig har lyckats med någonting. Genom den rådande hegemonin (från makteliten eller härskarnomenklaturan) kommer inga icke radikala krafter att ha någon chans till förändring. Den politiskt korrekta uppfattningen kommer ur de härskandes hegemoni och överförs till de dominerade, som i sin tur tolkar och accepterar dessa värderingar som sunt förnuft. Det politiskt korrekta har i Sverige tagit sådana proportioner att vi inte ens, i många fall, privat vågar tänka icke politiskt korrekta tankar, än mindre befatta oss med människor eller litteratur som inte är politiskt korrekt. Regimen i Sverige har lyckats med något de gamla ledarna i Sovjet drömde om. Det politiskt korrekta styr i hög grad det undermedvetna hos många människor, vi har fått en självcensur. Denna självcensur är så stark att den undertrycker normal nyfikenhet att upptäcka något nytt, att läsa vad som faller oss in, att blanda oss med oliktänkande människor, beröringsskräcken odlas. Till och med vetenskapsmän är berörda av denna självcensur. Forskarna vet vad som är tillåtet att forska i och vad som är tabu. Man framhåller hellre naturvidriga resultat av sin forskning än följer sitt sunda förnuft. Det finns en viss beröringsskräck från socialistiskt håll gentemot borgerligheten och från alla politiskt korrekta partier är det högrisk att beröra något nationellt. Tyvärr finns denna beröringsskräck även inom den nationella rörelsen. Visserligen ser man tendenser på att den sekteristiska hållningen håller på att mjukas upp och det är verkligen på tiden. Det var historiskt att se så många från andra nationella organisationer umgås på ”eftersnacket” anordnat av Motståndsrörelsen efter Bollnäsaktionen.

Att det finns en skräck över att ha något samröre med nationalister och nationalsocialister i synnerhet ser man exempelvis i kommentarerna till artiklar i Nordfront. Många, även om de är positiva till Motståndsrörelsens aktioner, måste speciellt skriva att de inte delar våra åsikter. En del skriver klart att de får associationer till ”mobila gaskamrar” och annat vidskepligt. Trots allt visar dessa människor att de vågar tänka själva och söker information på andra ställen än de av regimen tillåtna. Denna nyfikenhet ger mig hopp om att alla, förutom de redan ”frälsta”, inte är förlorade. 

Under snart trekvarts sekel har vi blivit indoktrinerade med hur förfärlig den vita människan är, vilka illgärningar den vita rasen ställt till med och värst av alla människor är de nationellt sinnade. Denna indoktrinering har gått så långt att vi idag självmant håller på att utrota oss själva. Vi tror på dessa historier som säger att vår ras har utfört de skändligaste dåden i människans historia. Vi har blivit programmerade med lögn efter lögn som blivit sanning därför de upprepats under så lång tid och ingen har opponerat sig. Vi tror på dessa lögner som blivit sanningar, vi tror på alla lögner om mångkulturens förträffligheter, vi tror och vi tror på allt utan att tänka efter eller följa sunt förnuft. En gång trodde vi på tomtar och troll och ve den som sade att jorden var rund.

För att befria oss från vidskeplighet och all falsk tro vi blivit inbillade är sanning finns bara en sak att göra. Vi måste våga vara nyfikna, vi måste våga följa vårt sunda förnuft. Det är inte farligt att prata med en nationalist, det överförs inga smittosamma sjukdomar, man blir inte uppäten. Nationalsocialister äter inte små negerbarn, har inga portabla gaskamrar och vill inte starta tredje världskriget. Nationalistisk litteratur sprider inte hemska sjukdomar, förvrider inte läsarens hjärna på något mystiskt vis eller något annat hemskt. Vi kan däremot, genom att våga läsa politiskt inkorrekt litteratur, skaffa oss kunskaper och därigenom objektivt bedöma vilken ståndpunkt vi senare intar. Paulina Forslund har skrivit två artiklar som berörde mig djupt, den ena var ”Den som vågar vinner” och den andra var ”Förbli ärlig mot dig själv och andra”. Jag vågade och vann min frihet.

Bo Nilsson skrev en kommentar på en artikel i Nordfront, han skrev: ”När jag för första gången år 1991 läste Min Kamp (Mein Kampf) var det som att vakna upp efter en lång politisk sömn. Plötsligt föll allt på plats. Raseriet över förräderiet och sveket. Demokraternas eviga kompromisser och handlingsförlamning. Odugligheten, medlöperiet och fegheten hos de ansvariga, trots att nationen var på väg mot avgrunden. Allt, allt känns igen idag, det är som att titta i en spegel.” Min kommentar till Bo var att jag kände likadant efter att ha läst samma bok. Jag våndades första gången innan jag våga läsa en kritisk analys om den s.k. Förintelsen, författad av David Cole. Båda dessa verk ingår definitivt inte i den politiskt korrekta litteraturen. Nyfikenheten tog överhanden; jag vågade och vann.

Kasta skygglapparna och bemöt vidskepligheten genom kunskap och sunt förnuft. Att stänga oss inne genom vår självcensur innebär i längden att vi tillåter vår själ att ruttna bort och vi säger adjö till vår frihet för alltid. Genom egna erfarenheter kan jag beskriva hur härligt stark känslan var efter att först ha vågat och sedan tagit friheten till mig.

Av: Christian Hamilton

 


  • Publicerad:
    2012-09-03 12:02