I svallvågorna efter rosengårdskravallerna 2008 har arbetarklassens självutnämnda förtrupp mobiliserat. En alternativ mediasatsning i Rosengård är under uppsegling och en protestmarsch mot Israel har genomförts. Men under den välpolerade ytan av samförstånd syns nu tydliga tecken på osämja, splittring och förvirring inom vänsterrörelsen.

Att den autonoma vänsterns arrangemang, Det är vi som bestämmer, skulle sluta i ett totalt fiasko kunde räknas ut på förhand. Ett futtigt hundratal, svartklädda tonåringar blev en lätt match för de över ettusen kravallpoliserna vilka övervakade Davids Cup-matchen i Malmö. Dessutom fick anarkisterna, för första gången i officiella vänstersammanhang, inget som helst stöd av varken huvudarrangörer eller mötestalare. Till detta kom att flera av de cirka sextusen övriga demonstrationsdeltagarna öppet visade sin avsky för dem. Såväl gamla tanter som palestinska demonstrationsvakter försökte bokstavligen mota de autonoma i grind.

Stalinisttidningen Proletärens omdöme häromsistens av AFA som ”överklassanarkister”, utan någon som helst folklig förankring, känns alltså avgjort rätt i sammanhanget. Även SSU-basen Jytte Guteland tog klart ställningstagande mot de kravallsugna societetsungarna och brännmärkte dem med orden ”odemokratiska krafter”.

Nu ska visserligen varken Kommuniska partiet eller sossarna slå sig allt för blåa över bröstet. Bägge organisationerna har, via sina ungdomsförbund RKU och SSU, haft både direkt och indirekt samarbete med revolutionssvärmarna i den autonoma miljön. Framförallt med AFA. Men de båda organisationernas klara avståndstagande är ett intressant tidstecken. För den utveckling som tog sin början efter Göteborgskravallerna 2001 har nu, snart åtta år senare, burit frukt. Systemets lakejer och nyttiga idioter, i grupper som AFA och Revolutionära fronten, verkar ha spelat ut sin roll och är nu klara för kassering.

Nabila och America kom på besök

Det är inte enbart polischefer och politiker på högerkanten som flitigt gästat främlingsgettot Rosengård sedan kravallerna december 2008. Även en del vänsterprofiler har hunnit hålla audiens. Någon vecka innan protestmarschen mot Israel, höll två bredbröstade vänsterfeminister hov – i den katolska folkhögskolan Santa Marias lokaler.

Författaren America Vera-Zavala och den libanesiske rapparen Nabila Abdul Fattah lade den andra mars ut texten inför en handfull ihop skramlade rosengårdsbor. ”Nu kommer de förtrycktas bild, den sanna bilden av Rosengård att komma ut!”, proklamerade de två kvinnliga marxisterna i falsett. Tillsammans med bland annat (ö)kända tidningen Gringos Durim Carkani ska duon Nabila-America nådigt hjälpa främlingarna så att dessa, i sin tur, kan bli kapabla till ”ge sin version”. Genom en utlovad hemsida försäkras fritt spelutrymme för rosengårdbornas egna upplevelser. För – detta var alla marxisterna eniga om – den versionen har systematiskt undertrycks av korrumperad liberal massmedia och bigotta poliser. Med andra ord av de hemska, rasistiska svenskarna.

Den självklara frågan som nu måste ställs är varför främlingarna (framförallt de av polisen så förtryckta invandrarungdomarna ute i Rosengård i allmänhet och de bosatta i kvarteret Herrgården i synnerhet) inte själva kan organisera en hemsida. Varför måste det till att två till stadsdelen ditflugna vänsterprofiler kommer, för att en organisering av de förmodat svårt förtryckta ”gräsrötterna” ska kunna komma till stånd?

Detta väldigt prekära sakförhållande är dock ingenting som bekymrar. Tvärtom. Rapparen, tillika AFA-aktivisten och Metro-krönikören Nabila, går istället helt obesvärat till frontalangrepp mot den regeringsunderstödda rapporten ”Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö”. En rapport vars avsändare är Försvarshögskolan och som till dags datum är det enda försöket från etablerat håll att kartlägga de sociala missförhållandena i Rosengård. ”De som blev tillfrågade om Rosengård i rapporten bor ju inte ens här. Varför är det de som ska säga hur det är?”, dundrade Nabila till Sydsvenskan.

Att Nabilas resonemang haltar betydligt då hon själv varken bor i Rosengård, Malmö eller ens i Skåne besvärar inte det heller den självutnämnde avantgardisten. Och kommer ifrån Skåne – det gör inte heller America Vera-Zavala. Faktum är att tre av de fyra initiativtagarna bakom rosengårdbornas mediasatsning, vare sig har någon geografisk eller social koppling till Rosengård.

Förvirringens egentliga grund

Vänsterns senaste försök att mobilisera i Malmö har fallit platt som en pannkaka. Den stora ”folkliga” protesten mot Sveriges tennismatch mot Israel, kulminerade i ett enda stort kravallande mot en till tänderna beväpnad poliskår. En av huvudtalarna vid tillställningen, SSU:s Jytte Guteland, valde att åka hem i oförättat ärende. Hon varken gick med i demonstrationen eller höll något tal. Polismyndigheten blev på kuppen cirka tjugomiljoner fattigare på grund av alla merkostnader för säkerheten. Resurser vilka säkerligen bättre hade behövts på annat håll – exempelvis till att trygga vanligt hyggligt folks säkerhet på Malmös våldsutsatta gator och torg. Och när vänstern ska försöka sig på att mobilisera ”gräsrötterna” ute i stadens fattigaste och mest segregerade stadsdel, ja, då mynnar det hela ut i att två välborna kändisar från Stockholm håller hov med hjälp av den katolska kyrkans faciliteter.

Det är alltså tydligt att vänsterrörelsen i landet har tappat greppet. Och det oavsett om de vill titulera sig som autonoma eller marxister, demokratiska socialister eller marxist-leninister. Någon förståelse inför de avgörande samhällsproblem landet står inför finns inte. Därför får heller inte vänstern någon uppbackning av arbetarklassen. Och därför kommer denna trångsynta vänster heller aldrig att lyckas.

Detta sakförhållande leder däremot inte till någon oro. För när de svenska arbetarna ”sviker” så vänder sig dagens vänsterradikaler till ”papperslösa” och upplevt felfördelade sexuella minoriteter. Det är nu dessa som ska förverkliga den våta drömmen om en proletär diktatur! Vänsterns ideologiska ökenvandring är dock ingenting att höja ögonbrynen åt. Marxisternas beduintillvaro är nämligen en naturlig konsekvens utav deras naturvidriga åskådning.

Det var inte ute bland arbetarna i Wales kolgruvor som deras store judiske lärofader snickrade ihop läran – det var bland dammiga böcker på Londons stadsbibliotek. Som ekonomisk garant för sitt envetna teoretiserande, hade Marx dessutom inte något av de brittiska fackförbunden. Det var hans gode vän, storkapitalisten Friedrich Engels, som stod för fiolerna.

• Publicerad:
  2009-03-14 00:00